Vad ska jag säga? Nu har jag spenderat 12 dagar i Skövde i grön och fin M90 uniform (ska man vara petig är detta inlägg tidsinställt så jag är på dag 14). Det var inte riktigt som jag tänkt mig egentligen utan 100 ggr jobbigare! Men jag tror jag har bestämt mig för att det är värt att fortsätta ändå. Till skillnad mot några andra så har min kropp klarat av allt och det så klart väldigt skönt!

 

Första veckan var fruktansvärt rörigt, det tar tid att komma in i alla för mig konstiga rutiner. Uppställning kl. 07.30 för morgonvisitation av dig, logementet och städområden är något jag inte är van vid. Då ska man dessutom ha hunnit äta frukost om man ska ha någon möjlighet att klara av dagen! Annars gick första veckan mest ut på exercis och att komma in i allt. Vi fick även på söndagen gå till skjutbanan och skjuta med våra ak5:or.

 

Jag har ätit ärtsoppa och pannkakor ute i fält i regnet och jag har ålat mig över en grusplätt ner bland nässlorna med vapnet i händerna. Jag har marscherat i kängor med kroppsskydd, vapen, stridsväst och ryggsäck. Kastat mig i skydd i skogen, maskerat ansikte och hjälm. Helt enkelt en massa olika saker som jag aldrig hade haft en tanke på att göra hemma - eller möjligheten.

 

Och jag har kommit fram till att ingenting, egentligen, är omöjligt. Det mesta handlar faktiskt om vilja och motivation. Även om motivationen är nere i botten efter att man har hasat över en grusplätt full med vassa stenar och glasskärvor så har man ändå klarat det - och det lever man på till nästa övning. För varje övning som man gör så har man kommit ett steg närmare målet och man har klarat av ytterligare en sak som först såg ut att vara helt omöjlig. Sedan är det tråkigt som bara den stora delar av tiden och jag har funderat på att hoppa av hur många gånger som helst. Nu har jag dock bestämt mig för att klara mig till nästa helgpermiss. Vilket betyder att ni inte får höra något från mig på ett tag igen!