Jag vill ta upp detta  hjälpmedel då jag är utbildad och har erfarenhet av den ena och jag har sett eländet med den andra. 

Lasse Lithander och tyskar från den gamla skolan, Fritz Weidemann, Bubi Günther m.fl., ha lärt mig användandet av den tygel som är fästad på bröstets sidoytor. 

Alla hjälptyglar, felaktigt använda, kan för hästen vara lika farliga, som rakkniven i apans hand, vilket gör att de  ska användas mycket varsamt och endast av mycket erfarna ryttare. En mindre erfaren ryttare, måste vid användandet, hela tiden övervakas av en mycket erfaren medhjälpare. 

Den kan användas främst som hjälp för att ställa hästen, vilket är viktigt för att locka fram eftergiften i nacken och därigenom säkerställa åt vilket håll hästen skall se. Den ökar ryttarens styrka vid förhållning (enligt viss naturlag). Den hindrar hästen att slå upp huvudet  och/eller att  "vända upp och ned" på halsen,  på samma sätt som en fast martingal förhindrar detta.  

En besvärlig häst, kan genom dessa hjälptyglar "hjälpas tillrätta" av sin ryttare om denne är i stånd till att hjälpa någon annan än sig själv. Se ovan. Vilken av dessa två hjälptyglar som ska användas beror helt på vilken hjälp just den hästen (ryttaren) behöver.  

Dressyrryttaren  behöver inte komma i behov av gramantygel, då ingen skaffar sig en vanskapt häst. Om någon till äventyrs skulle vilja härma Lasse Lithander för att snabbutbilda en häst, så krävs det erfarenhet, skicklighet  av mycket stora mått - förmodligen av så stora mått att hjälptygeln inte behövs.  

Jag vill nu ta upp dagens användning av den  gramantygel, som är fästad mellan hästens framben  och som  jag hoppas ska bli förbjuden.