Vägen till ett drömyrke

Jag är en såndär dagspendlare, jag kör till Eksjö varje dag för att komma till mitt jobb. Under den resan lyssnar jag på P3 och får därför höra nyheterna mer än en gång varje dag. Något som jag har fått höra är att ungdomsarbetslösheten är alarmerande hög. Samtidigt har vi fått leta med ljus och lykta efter folk så att vi kan fylla upp vårt kompani. Nu under ledigheten har jag själv valt att vara vikarie i hemtjänsten. Jag har redan jobbat två dagar och tackat nej till flera pass.
 
Jag tror därför inte att det alltid handlar om att det inte finns jobb. Jag tror det handlar om att man inte vill ha vissa jobb. Och det gäller kanske att sluta vara kräsen. Ta det där jobbet som innebär obekväma arbetstider och som inte alls är något jag har tänkt hålla på med, egentligen.
 
Jag kan ta mig själv som exempel. Jag hela högstadiet och sa att jag skulle bli hippolog (jag tror aldrig jag varit så säker på någonting!), sen skulle jag bli högskoleingenjör i kemisk analysteknik, ett tag ville jag bli journalist, sedan var det stora planer på polis. Sedan såg jag att de rekryterade till GMU och jag som velat göra lumpen tänkte: Jag kör! Hamnade i Skövde, trodde jag skulle dö och tänkte glöm och dröm att jag fortsätter med det här! Var på god väg att hoppa av men ville ändå avsluta det jag påbörjat. Under GMUn tänkte jag bara att jag skulle sluta det här sedan skulle jag nog plugga till undersköterska. Sen såg jag att de sökte folk till Ing 2, jag sökte.
 
Jag tvivlar starkt på att jag är den enda ungdom som har problem med att bestämma sig för vad de ska göra med sina liv. För mig blev jobbet som soldat något av det bästa som kunde hända mig just då. Att jag trivs väldigt bra är bara en bonus. Nu har jag jobbat på Ing 2 i ganska exakt 1 år och jag har inga planer på att sluta än. Det må vara ett speciellt jobb men just nu passar det mig alldeles utmärkt, ett mer omväxlande arbete är svårt att hitta i alla fall.
 
Vad jag vill säga med det: Jo, jag tror att det finns jobb även för ungdomar. Kanske inte det man tänkt sig men jag vet att det finns arbeten. Och har man bara fått in en liten fot på arbetsmarknaden så tror jag att det är lättare att kunna komma till det där drömyrket. Men vägen dit kanske är krokig och kanske innebär några timmar som timvikarie i vården. Jag tror dock att det är värt det.
 
 
 





Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback