Att vi människor har en förmåga att knyta an till djur vet nog de flesta. De som dessutom har haft en ponny och framförallt under tonåren vet om att man blir väldigt fäst vid den. Precis som i allt annat som har med hästar att göra så är det ägaren som har rätt, vet bäst och mest. Dessutom får ingen, och då menar jag ingen, kommentera eller kritisera ponnyn i fråga. Det borde vara ganska uppenbart för alla. Ens egna älskling är bäst oavsett om det rent statiskt finns bevis som säger annorlunda eller om den underbara ponnyn nyss har slängt av dig, ätit upp ett täcke eller gjort något annat "underbart".

 

Ändå, ändå så verkar ingen förstå detta fenomen? Vem har inte känt känslan av ilska, frustration och tänkt tankar om vilken idiot och egoist en bloggare är när denne konstant påpekar hur underbar dennes ponny är. Det kliar i fingrarna att skriva ett surt inlägg om att din häst minsann är 10, om inte 20, gånger bättre och skulle kunna göra allt det där baklänges och med förbundna ögon. Dessutom har just din ponny enormt mycket mer kapacitet än bloggarens oavsett vad din ponny har lyckats med. Du kanske har rätt, du kanske har fel men du blir lika arg ändå.

 

Trots att vi vet om detta så fortsätter vi att förundras över hur arga folk blir när ens älskade ponny blir kritiserad. Är det inte rätt uppenbart att det är enda sättet det hela kan sluta på? Med ilska och en sällan skådad aggresivitet. För mig är det faktiskt det. Om sanningen ska fram så har jag bitit mig i tungan och knutit näven i byxfickan många gånger, tagit ett djupt andetag och tänkt "om jag skriver ett surt inlägg om hur dålig ponnyn ifråga faktiskt är så får bloggaren precis som denne vill". Det hela är trots allt bara ett sätt att provocera.

 

Och hur provocerar man bättre än när man indirekt kritiserar det man håller av mest i hela världen? Den här gången är det kritik mot sin älskade, underbara och gulliga ponny.