Kommer hem efter övningen i Skåne och läser ikapp mina "favoritbloggar". Insåg mitt under skumläsningen att en bloggare önskade att jag skulle stänga ner min blogg. Givetvis med en liten smiley efter, då blir det ju ett skämt! Jodå, jag råkade kritisera ett inlägg då jag hade en annan åsikt - vad jag vet så har man i Sverige rätt till en egen åsikt utan att få en massa kritik för det. Uppenbarligen så klarade visst inte bloggaren av att ta kritik utan talade bestämt om att det var hens jobb att provocera för att det var vad en blogg gick ut på. Men vet ni vad? Mina favoritbloggar provocerar inte det minsta! De som gör det, det är de som inte har något bra att komma med så de måste provocera för att få läsare som i större grad hatar dem.

 

Om jag tog åt mig? Nej, det tror jag knappast. Det enda jag reagerade på är den dubbelmoralen när bloggaren först pratar om att peppa, få ett bättre klimat på internet och att jobba mot mobbing och sedan i nästa andetag önskar att jag stängde ner min blogg för att jag inte hade samma åsikt som hen. Vad ska man säga om det? Det stod inte SKÄMT! bakom de orden och då förstår inte en smålänning om det är ironi...

 

Som tur var så gick jag sedan in på Havrepappas blogg och insåg att hoppet för mänskligheten kom tillbaka. Jag hoppas att han uppfostrar sina barn lika sunt som de sunda värderingar och med den underfundiga humorn han uppvisar på bloggen. Och dessutom lär sina barn att tänka själv och inte dyrka bloggare som att de vore jordens största gudar. Om jag, som soldat, får tänka fritt så ska väl inte skolbarn gå med i bloggsekter? Vad jag vet så är det jag som ska lyda order och blint följa mitt befäl med orden "tveka aldrig" ringandes i öronen, inte de. Men vad vet jag. Jag är ju trots allt bara en dum soldat som kör lastbil och inte en bloggud som skapat sin egna kollektion.