Jag tycker om min trotsiga treåring! Idag skulle vi rida ensamma i skogen, något vi har klarat av alldeles utmärkt en hel sommar. Men idag så skulle Dilko minsann tala om för mig att han inte alls ville gå själv. Så vi vände, vägrade lyssna, backade och lekte bulldozer i dikena. Tills jag insåg att om jag slutade slita i höger tygeln utan såg till att kunna vända för vänster och ge ett litet rapp med spöet på rumpan så blev det strax massor av beröm för att han gick åt rätt håll igen.

Annars så hade vi skoj i skogen, släppte honom helt i galoppen uppför en backe - det uppskattades! - och han var riktigt, riktigt jävla underbar stundtals i traven. Vilken häst jag har trots allt!

// Johanna