Vi tar det en gång till
Jag hann ju gå igenom världens alla problem under högvakten. Och trott att jag skulle avlida på plats men det behöver vi inte bry oss om. Och nu talar vi alltså om världsproblemen i den ordningen jag ser dem. För det första så funderade jag över paradoxen att en bild av en viking som började användas under nationalismens framväxt nu används för att locka folk till att lära sig något om Sveriges och Stockholms historia. Sidospår. Det jag funderade över mest var statyn på Gustav II Adolf vid operan. Och nu, en månad senare har jag finslipat klart på mitt inlägg!
Närmare bestämt den här. Titta nu noga på bilden. Här ser vi alltså hängande tyglar, en naturlig resning i nacken, bakben som trampar under sig och en häst som nästan sätter sig på rumpan. Men det är ju bara en staty... Och det är precis det som det inte är. Även om den här statyn avtäcktes 1796 alltså närmare bestämt 164 år efter att Gustav II Adolf dött så är det långt ifrån bara en staty. Det här är hur man ville se kungen. Sveriges stolta krigarkung avbildades inte som vem som helst. Han avbildades som en kung. Alltså valde man att lägga ner hela sin själ för att få fram den stolthet och anda som kungen själv stod för. Med andra ord så avbildades hästen precis exakt så som man ansåg att den bästa häst i världen skulle gå. Om sedan kungen verkligen kunde rida så är en annan sak men hästen den är en avbild för det som då ansågs som perfektion.
Likaväl som vi anser att det här är vackert. Vi anser att det här är perfektion, det riktiga samspelet mellan häst och ryttare. Vår bild av perfektion på ett ekipage som närmast avgudas.
Om vi då ska gå in på de djupare sakerna av det jag kom fram till så resonerade jag partiskt fram till det här. En häst som Gustav II Adolfs som var tränade till krig behövde kunna den högre skolan. Vilka alltså trots sin kraft och explosivitet är ytterst samlade rörelser. En riddares häst skulle kunna hela den högre skolan för att både ryttare och häst skulle kunna överleva ett krig. Finns det någon som tror att Totilas ens med Edward Gal skulle kunna göra en levad från sin piaff? Sannolikt inte. Är då Totilas piaff en korrekt piaff? Nej.
Att piaffen inte är korrekt betyder faktiskt rätt mycket i det stora hela. Särskilt eftersom vi talar om ett ekipage som innehaft världsrekord och knappast fick 1:or på piaffen. Nästa grej är också rätt simpel. Hur många världsryttare är det inte som måste ha en annan häst till prisutdelningen? Det kan man delvis skylla på aveln men inte enbart. Det handlar faktiskt också om ridteknik och ett faktum att ryttarna faktiskt inte klarar av sina hästar.
Ta då en kung och hans kavalleri på ett slagfält. För det första går det att knäcka hästar till en viss punkt. Du kan visst tvinga dem till att gå ett dressyrprogram, slita och dra tills de kröker på nackarna. Men när hästen sätter sin fot på ett slagfält, hör andra hästars dödsskriande och känner lukten av blod i näsborrarna handlar det hela om tillit och en skicklig ryttare. För då kommer den knäckta hästen att fly. En skicklig ryttare vars häst lyssnar fullständigt på sin ryttare skulle inte behöva en annan häst till en prisutdelning. För den hästen skulle gå dressyrprogrammet och med glädje galoppera ett ärevarv.
Trackback