Ett försök att se saker och ting från en annan synvinkel. Se det hela som en spekulation. Jag kan inte tala med hästar men jag är väldigt duktig på att fundera över saker som den teoretiker jag är.

Något man aldrig får glömma när man pratar om hästar är vad de är, egentligen. De är djur – absolut. Men de är flockdjur och de är flyktdjur. Vilket betyder att de aldrig, aldrig kan visa att de har ont eller att de är skadade. Vi har väl alla hört historierna om den gamla eller sjuka eller skadade hästen som blivit utstötta från flocken och i vilt tillstånd alltså gått sin död tillmötes. Ha nu det i beaktande och tänk vad som händer när du drar hästen i munnen, sparkar den i sidan med en vass sporre eller sliter ner dess huvud med en graman. Den kommer inte som en katt ge dig fingret och med svansen rätt upp i luften gå därifrån. Det första som kommer hända är att den flyr. Åt det hållet som det nu är fysiskt möjligt, uppåt, framåt, åt sidan. Vart som helst. Kan den inte fly så anpassar hästen sig. Troligtvis med en inre stress som följd. Accepterar situationen ändå. Så nästa gång ryttaren sätter en vass sporre i sidan reagerar hästen med ett ”aj”. Tittar kanske på ryttaren, sin flockmedlem, och fortsätter att gå. Och går, och går. Fram till den punkten att den inte orkar mer. För att det är en häst och inget annat djur. Nej, en häst måste inte ha viljan för att göra saker och ting. Inte alltid, inte alla gånger. Alldeles för många gånger gör en häst saker och ting för att ryttaren säger så.

Under förutsättning att du inte sitter på en ponny av kategori extremt tjurig så hoppar hästen det där hindret, den går det där dressyrprogrammet och den klagar inte över att bli ihopdragen i halsen och rollkurad. För hästen vet att den i så fall säger att den är klen, inte orkar, inte kan göra det som ryttaren, flockmedlemmen – flockledaren, säger. Så den fortsätter, gör det där lilla extra ändå. Och sen säger vi människor, titta vad duktig hästen är, vad fint den går. Det hade den aldrig gjort om den aldrig hade velat. Jo det hade den. För en häst är ett flockdjur så den fortsätter trots att det gör ont. För den vill inte komma sist. Vara den som de andra måste vänta på. Den svaga individen, den svaga länken som i slutändan blir borttappad och kvar där ohjälpligt sist. I väntan på att bli lejonföda. Så tro inte för en minut att alla världens hästar gör allt för att de vill det. Många gör det också för att de måste. För att överleva. Det är trots allt det som är väsentligast i slutändan – överlevnaden.