Med ryggen mot öppningen i vaktkuren tittar jag ner på Stockholm. Jag står där på min post och betraktar Stockholm utifrån. Där jag står bakom en grind så är jag bara en betraktare. Jag upplever Stockholm på ett sätt som människorna i det inte gör. Jag ser rörelsen i staden hur alla alltid är på väg till någonting. Med bil, båt, cykel eller går. Alltid på väg, rusandes framåt i livet i jakt på lycka och framgång. Kvar står jag stilla som en stenstod och ser hur människorna där nere jäktar mot nya mål i livet. Turister flockas och prickar av ytterligare ett mål på sin lista över sevärdheter. Klickar ett antal bilder på mig och jag känner mig som ett museiföremål. Ett föremål från en svunnen tid som berättar en historia om Sverige. Något som ska förevigas och visas för släkt och vänner. Sedan hastar de vidare till nästa sak. När kameran tas fram och bilderna visas för släkten byts mitt uttryckslösa ansikte hastigt mot en kröningsvagn från Livrustkammaren.

Sedan lugnar det ner sig. Barnfamiljer försvinner plötsligt och byts ut mot alkoholsugna människor med näsan i riktning mot närmaste krog. De hastar inte genom livet. De har stannat upp ett tag för att ha roligt och njuta. Med varierande grad av minne dagen efter. Klockan börjar närma sig midnatt och porlande från fontänerna i Logården tystnar plötsligt. Antalet människor minskar kraftigt. Kvar är någon eftersläntrare. Någon har gått tidigt ifrån krogen. Så släcks NK-klockan och det är som att dra ur en propp i grunden på Stockholm. Folket försvinner plötsligt. Ett enstaka skränande hörs men tystnar snabbt när det inte blir något gehör. Buss 76 till Ropsten är helt tom och vid möte med 43:an till Tanto är det bara busschaufförerna som hälsar på varandra. Lite lojt sådär med en djup suck över livets jävlighet. En Taxi rusar förbi och en polisbil. I övrigt är det tyst. Plötsligt inser jag att det är en lögn att Stockholm aldrig sover. För det är precis vad staden gör och precis vad jag själv vill göra. Sedan hör jag äntligen det taktfasta dunkande av kängor och ett ”Avlösning, halt!”.

När jag går på mitt första pass och ännu en gång sätter på mig betraktarglasögonen är staden återigen vaken. Det glada sorlet från folk som pratar hörs åter, fontänerna i Logården porlar friskt och vägen vid Skeppsbron är full av bilar rusandes mot nästa mål i livet. Jag fortsätter betrakta deras stress. Tar ett djupt andetag och slänger ytterligare en blick på klockan. Tiden har knappt rört sig framåt. Den gör inte det när du står still och betraktar. Du är utanför tid och rum i en annan dimension och där är tid oväsentligt. Med en skakning på huvudet försöker jag att komma tillbaka till verkligheten men inser att jag är fångad i betraktarens dimension. Så jag slappnar av, försöker att inte tänka på smärtan i ryggen och fötterna och fortsätter göra det jag är där för. Bevaka, betrakta och se precis som alla andra poster före mig gjort. Ett minne från förr, en påminnelse om Sveriges storhetstid, en betraktare dömd till ett utanförperspektiv.