Dressyrens utveckling

Ta 13 minuter av er tid och kolla på det här klippet.
 
Sedan tar ni ytterligare några minuter av er dyrbara tid och kollar på det här klippet.
 
 
Efter det så svarar ni på frågan: Vad har hänt med dressyren? (Jag menar verkligen inte att på något sätt hänga ut Patrik. Jag hade likaväl kunnat ta ett klipp på Edward Gal (ja hör och häpna, Totilas var inte heller perfekt!), Adelinde Corneliussen, Anky van Grunsven, Isabelle Werth, Hans Peter Minderhoud eller nästan vem som helst bland världseliten. Anledningen till att jag valde Patrik är den enkla att han har varit ute i blåsväder pga diverse rollkursanklagningar.)
 
De flesta kan se att något har hänt med dressyren på 50 år. Den stora frågan är om förändringen är positiv eller negativ. Jag har min åsikt klar. Dressyrens utveckling är en katastrof för alla parter. För mig är det övre klippet en rättvis bild av vad dressyr är. Där ses en piaff där hästen faktiskt sätter sig på rumpan och tar fram näsan i samlingen, en passage som är taktmässig, ökningar med väl undersatta bakben och slutor där ställningen är i nacken och inte i halsen. Allt sker dessutom med fina, osynliga hjälper. Vad jag inte förstår är hur FEI har kunnat låta den här utvecklingen fortgå? För man får faktiskt inte komma ifrån det faktum att allt inte är ryttarnas fel. Felet ligger i organisationen bakom som låter den här flashiga dressyren bli en norm för hur hästar ska ridas. Det kan inte ryttarna skyllas för.
 
Det man kan kritisera dem för är att de inte är tillräckligt pålästa om hästens biomekanik för att förstå att den dressyr som de utövar inte alls lösgör och hjälper till att få en hållbar och stark häst utan istället är destruktiv. Men vad hade inte en själv gjort för att kunna nå den absoluta toppen? Hade det inte varit värt att blunda för några faktum och med FEI i ryggen säga: Jag rider bara den dressyr som domarkåren vill se?
 
 
 





Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback