Jag har flera gånger under den här övningen suttit och svurit över glättiga bloggare. Läst deras morgoninlägg om mysiga morgonar som startar klockan 8-9 eller hur de när det är mörkt och regnet slår mot fönsterrutan valt att vända sig om i sängen och somna om. Sett deras bilder på frukostar bestående av färsk frukt, rykande varmt te och knäckemackor. Allt medan jag suttit i min lastbil, i ett tält, eller ute i snålblåsten ätandes min frystorkade gröt för femte dagen i rad med morgontröttheten hängandes över mig efter ännu en morgon med uppstigning klockan 06:00. 

 

Trots att jag svurit över deras inlägg så känns det som att det är de och inte jag som dragit det kortaste strået. Det känns som att det är de som missat något i sina liv, inte jag. Jag må ha fastnat i min karriär och fortfarande efter 2 år på Ing 2 vara soldat. Men jag kan inte låta bli utan undra om det verkligen är allt. Den där karriären. Pengar i överflöd för att kunna konsumtionshetsa ännu mer. Krav på att prestera, vara lite bättre, klättra ett par steg till samtidigt som man målar upp en fasad om att allting är så fint uppe på toppen av berget.

 

Jag skulle vilja påstå att den här prestationshetsen är dålig. Framförallt för barn och unga - vilka är de som bloggarna faktiskt riktar sig mot. Jag kan inte på något vis hävda att Sverige går att jämföra med ett land som Sydkorea. För det har länderna på tok för stora kulturella skillnader. Men det är intressant att ett land där man så tydligt kräver av befolkningen att de ska prestera och vara bäst också har en stor andel invånare med dålig mental hälsa - samt en hög självmordsstatistik.

 

Tar man då och tittar på hur unga bloggare skriver om sina liv så pressar de sina läsare till att vilja prestera. Vara bäst överallt, vilja göra karriär, träna sig smal och hälsosam, köpa en massa nya saker. Lyckas du inte med det här betyder det bara att du inte har tillräckligt med vilja. För alla kan. Dra då parallellen till hur unga tjejer i ridsporten mår. Hästbloggarna har tagit överhanden och där om någonstans hetsas det. Alla ska vara bäst, snyggast och ha mest märkeskläder. Frågan är vad det här på sikt kommer att ge för konsekvenser i samhället. Kommer vi få en mer motiverad generation som vågar testa sina vingar eller kommer vi att få människor med presationsångest som känner att de inte lyckas med sina liv?

 

Ju mer jag tänkte på det här på övningen så kände jag bara en sak: vad skönt det är att ha stannat upp ett tag. Känna att man gör något vettigt som ger mig insikter som så många andra missar, lär mig att samarbeta även under jobbiga förhållanden, lär känna mig själv under alla omständigheter och lär mig att uppskatta enkla saker i livet. För att under tiden som jag växer i mig själv kunna komma på vad jag verkligen vill. Istället för att stirra in i någonting direkt efter gymnasiet utan att veta någonting om livet utanför skolan.

 

Så jag kunde inte låta bli utan ställa mig frågan. Är det jag som står här med min frystorkade frukost i duggregnet som ska känna att jag misslyckats eller bloggaren, som må ha sovit i säng och ätit god frukost, vilken stirrar vidare i livet för att nå nya mål i karriären?