Efter dagens halvbra ridpass med Dilko så satte jag mig och kollade på en massa gamla bilder och gick sedan in på Dag Nätterqvists hemsida för att återfå mitt tänkande igen. Jag vet ju vad jag gör för fel egentligen. Dels så är Dilko stel och stark i vänstersidan men det gör inte saken bättre av att jag sitter och vrålhåller i den tygeln. Dessutom så sitter jag och plockar för mycket i honom. Försöker få någon känsla av "total eftergivenhet" när jag egentligen ska leta efter ett stöd fram till handen. Dilko har ju gått så himla bra innan men så har jag återigen inte tränat på ett tag och dessutom inte suttit och läst min bibel en gång varje dag...

 

Vilket resulterar i att jag som är en stark motståndare till den där låga och runda formen ser mig själv rida min häst i den. Ouch, den insikten kändes rätt så rejält... Här sitter jag och tänker hur kasst det är att rida hästen med tredje halskotan som högsta punkt och bakom lod och så inser jag med ens att det är precis det jag själv faktiskt gör. Jag vet mycket väl att det är ett av de tydligaste tecknen på att det finns ett brott i muskelkedjan och att just det problemet sitter i huvud och hals. Jag vet precis lika väl att det är när hästen går där som den blir svår att reglera och så sitter jag och svär över att jag inte får igenom mina förhållningar som jag vill. Jag vet att den där känslan av att ha ett gummiband i händerna inte alls går att jämföra med när hästen ärligt suger tag i bettet. Ändå så är jag så pass dum att jag ännu en gång gör precis samma fel. Vilket jag troligtvis kommer göra ännu en gång och en gång till och ytterligare en gång. För jag kan inte testa en sak en gång och inse att det är fel utan måste testa många gånger innan jag fattar. Har jag dessutom inte någon som skriker att jag är totalt dum i huvudet och värdelös så gör jag det några gånger till bara för att.

 

Så nästa gång jag och Dilko ska ner till banan så ska vi träna på det där med självbärighet, nacken som högsta punkt, att suga tag i bettet och hamna med lodplan genom ögat-mungipan. Det är sjukt jobbigt för honom att gå där så det är väl inte konstigt om min unghäst som tappat en del kondition inte orkar längre. För han gick nämligen inte såhär när han hade konditionen kvar. Men nu vet jag åtminstone vad jag ska träna på. Men det får väl bli efter högvakt och övning och allt annat som hopar sig framför mig just nu... Så lite lagom när banan har frusit till en stenhård, knagglig dödsfälla så kan jag väl äntligen sätta mig på min häst och rida ett ordentligt dressyrpass igen...