Om nu tar och tittar på nästa intressanta grej så är det studien som gjorts på unga ryttare och deras syn på sin kropp. Det visade sig att ridtjejer var mer missnöjda med sina kroppar än andra tjejer i samma ålder. Men ärligt talat finns det någon som håller på med hästar som inte är förvånad? Jag har väl alltid sett stallet som en fristad där ingen bryr sig om hur jag ser ut men det beror mycket på att jag också alltid har haft hästen på vår gård. Med andra ord har jag varit rätt förskonad mot andra tjejers dömande blickar. Tar du dig sedan ut på en tävling får du plötsligt se en annan del av verkligheten.

 

Det går inte längre att ta sig ut på en tävling i en gammal sammetshjäm, chaps, för stor kavaj, ett gammalt vitt schabrak och ha kul på en tävling. Nu är det svindyra hjälmar för flera tusen på huvudet, en figursydd kavaj från något häftig märke, ridstövlar, det nya schabraket från X:s senaste kollektion och allt är på blodigt allvar. Vi kan väl ganska snabbt enas om att den här mentaliteten sprider sig även till de egna kropparna. De tajta ridbyxorna som inte riktigt går om midjan, kavajen som visar en liten, men fullt synlig, valk. Visst kan man skylla på tillverkarna av kläderna - jag har problem att hitta både ridbyxor och kavajer som passar min kropp trots jag inte på långa vägar är överviktig. När kläderna inte passar en helt normal kropp så gör det givetvis att tanken på att banta, gå ner några kilon genast kommer. Särskilt eftersom det är så naturligt i dagens samhälle att man borde träna, få bort den där lilla fettvalken och se ut som vilken undernärd modell som helst.

 

Addera sedan den otroliga utseendehets som finns bland tjejer idag. Och betänk sedan vilka det är som befinner sig i stallet och pysslar med hästar. Givetvis tjejer. Inte ens stallet är en frizon när det är mellan tjejer som mycket av pressen på att ha snygga kläder, en snygg kropp och alltid se bra ut kommer. Det är helt enkelt ett samhällsproblem som har spridit sig längre än vad vi själva vill inse. Något som är så otroligt synd. Hästarna bryr sig inte om hur vi ser ut. De struntar i om de är iklädda märkeskläder från topp till tå. De märker inte om du har de nya ridbyxorna från Animo när du rider. De ser till att de blir skitiga lika fort som de från Ullared. Jag tycker själv om att köpa märkeskläder - de är ju trots allt snyggare. Ja, inte ens jag har liksom kunnat blunda för det här utan följer lydigt med strömmen.

 

Du kan inte smidigt bota hästfolket från märkessjukan, den har snabbt rotat sig fort. Jag vet inte om jag vill det heller. Det jag vill är snarare att hästtjejer inte ska vara missnöjda med sina kroppar utan kunna gå till stallet och tänka - "vad skönt att det finns en plats där jag får vara jag". Vilket är betydligt svårare att lyckas med. Vi kanske ska börja med att förklara att det är inte utrustningen man rider med. Man vinner inte för att man har dyrast kläder. Man vinner för att man rider bäst, har lagt ner mest tid i stallet och tränat till svetten runnit. Det kan man inte göra om man hoppar över maten, eller ser till att alla pengar går till dyra kläder. Det kan man om man prioriterar sin egen och hästens hälsa först och tränar regelbundet för en tränare istället för att lägga pengar på ytterligare ett dyrt schabrak från vilket märke som helst med lite självaktning.

 

Men framförallt så gäller det att inte blunda för problemet utan ta det hela på allvar.