Det känns som att det är dags skriva om hela äventyret som Dilkos skada faktiskt var. Nu när han äntligen är friskförklarad så känns det som att jag med gott samvete utan att hänga ut någon alls kan skriva om allt som vi hann vara med om.

 

Min erfarenhet om skadade hästar, kliniker och veterinärer är löjligt liten - jag har aldrig haft en skadad häst. Så när Dilko blev halt och jag för första gången i mitt liv fick besöka en veterinärklinik var det ett äventyr för sig. När jag kom hem med diagnosen gaffelbandskada och kotledsinflammation (precis som hästen innan) kände jag att något inte var rätt. Dilkos skada började med en hov som gick att steka ägg på och en blockhälta. Något jag givetvis tog för en hovböld. När det var dags för återbesök fick en annan veterinär titta på honom. Hen trodde inte på diagnosen utan rekommenderade en hältundersökning till.

 

Sagt och gjort det blev ett klinikbesök till. Veterinären valde att helt gå på tidigare veterinärs linje. Och här kom min okunskap in. Varför lät jag inte veterinären titta på Dilko utan några förutfattade meningar? Besöket gav ingenting. Mer än att jag hade en diskussion med sagde veterinär där utgången var att jag likagärna hade kunnat dunka huvudet i väggen under lika lång tid. Det handlade om min hästs hälsa. Rekommendationen från veterinären var att Dilko skulle gå i en liten, liten hage (20 x 20 m) tillsammans med en kompis för att han inte skulle bli orolig. Han hade gått i sjukhage tidigare. Det slutade med att han gick fram och tillbaka vid grinden hela dagen (+ halva natten inomhus), gick inte att leda till och från hagen, gick ner i vikt och slet sig när jag var ute på hans dagliga promenad. För att han skulle bli glad skulle han därför få en kompis. Jag försökte argumentera med veterinären och säga att det inte kommer funka - han är van vid stora hagar och ordentlig rörelsefrihet. Dessutom finns det ingen i stallet som vill ha sin häst i en så liten hage under hela sommaren. Det slutade med att veterinären sa "om du vill kunna rida din häst till hösten är det så här du måste göra". Hans skada skulle gå upp om han sprang - stannade i en stor hage. Däremot skulle den må jättebra av att han gick fram och tillbaka vid grinden hela tiden och sprang så mycket han bara kunde i sin lilla hage.

 

 

Ja, ni förstår nog hur sur jag var efter det besöket? Skadan var fortfarande inte utredd på riktigt och jag fick välja mellan att gå emot veterinärens ordination eller välja min hästs välmående. Så jag tog ut min gamla, vanliga veterinär. Hon bedövade hoven och vips så försvann hältan. Mer eller mindre. Där stod jag med en räkning från klinik och kunde likagärna kastat pengarna i sjön. Efter en dialog med min veterinär så släppte jag ut Dilko i stor hage, barfota, med kompis och lät honom gå hela sommaren.

 

Nu har han fått skor runt om igen. Och min veterinär har varit och tittat på honom. Konstaterat att han är frisk och att det bara är att sätta igång honom. Trots att veterinären på kliniken sa att han aldrig skulle bli frisk från just den specifika skada han hade om han gick som han gjort hela sommaren. Nu har jag en pigg och glad häst igen som tycker det är jättekul att bli riden men behöver bättre kondition.

 

 

Men det är tråkigt att det tog sådan tid innan jag fick en ordentlig diagnos. Och sedan undrar veterinären varför hästägarna ifrågasätter dem. Jag kan tala om varför. Oftast känner faktiskt hästägaren hästen bättre än veterinären och i vissa fall så får man faktiskt en helt felaktig diagnos. Då behöver man också ifrågasätta. Och det tycker jag att man ska få. Trots allt har inte alla världens bästa veterinär hemma att bolla med och som alltid ställer upp. Det jag har lärt mig från mina besök på klinik är att hästen inte är en individ utan ska följa ett uppstyrt schema som ska funka oavsett hur den är.

 

Så nej, det ska mycket till för att jag ska åka till en klinik igen. Jag håller tummar och tår för att min häst håller sig frisk och kry istället. Annars så får han nog vila, i stor hage tills det går över. För det ju ändå det som ordineras - vila.