En bitter eftersmak
Då var en av Sveriges hästfester slut och precis som vanligt lämnar det en bitter eftersmak i munnen. Egentligen förstår jag inte varför jag - och mamma - fortsätter att betala för att titta på dressyr. Vi sitter ändå bara där och kritiserar. Kommenterar. Suckar djupt. Och runt omkring oss sitter folk och tycker vi är dumma i huvudet. Vi å andra sidan anser ju att de är ignoranta. Men någonstans där hela debatten "eliten inte får kritiseras" går på högvarv måste det finns någon enstaka person som anser att det finns en viss gräns? Och att den kanske nås när ryttare i en världscupfinal inte får till en lodrät sits, inte kan byta utan att slänga sig fram och tillbaka i sadeln, inte skulle sitta kvar om tyglarna togs i från dem eller inte kan rida utan att flaxa med underskänkeln och hacka med sporren.
Det är sådana saker som jag på min amatörnivå knappt lyckas med. Jag som inte tävlat högre än regionalt på ponny kan åtminstone när någon tjatar på mig sitta rakt i ryggen och har balans nog att hålla mig kvar utan ett krampaktigt tag i tyglarna. Men på den absolut högsta nivån kan jag inte under några omständigheter tänka mig att det här är något som jag ska behöva se. Lika lite som jag vill se hur ryttare på den nivån bestraffar sin häst för något som den inte ens kan rå för. Ser man det i perspektiv hade det varit sanslöst om jag börjat slå på min bästa vän eller sambo för att hen råkade snubbla på sina skosnören. Vilket är ungefär vad som hände för Levprevost häst, den snubblade och lyckades rädda upp situationen utan att gå omkull. För det hade den varit värd beröm, inte en ponnyspark och slit i tyglarna.
Det pratas om Code of Conduct, att de gäller på alla tävlingsplatser från botten och upp till toppen men uppenbarligen går det att blunda för en del och se annat. Och på elitnivå blundas det i massor. Nu när SVT råkade fånga det här på film blev det ett uppror på Facebook men kommer det att spela någon roll? Kommer ryttaren i fråga att få några konsekvenser för detta? Just nu ser det inte ut så och vad sänder då det ut för budskap? Jo, att det är okej.
Det blir precis som när jag publicerade bilderna från Falsterbo. De spreds rätt bra på Facebook men hände det något? Nej, ingenting.
Det här var en av de värsta bilderna från Falsterbo. Den väckte reaktioner, precis som SVTs film gör nu. Men det var just det. Reaktioner som mynnade ut i ingenting. Jag har valt att censurera mina bilder, känner man igen hästen så okej. Men det gör inte så många. För hade de gjort det hade reaktionerna varit helt annorlunda. Det här är ett avslutat kapitel även om det fortsätter ändå. Så länge vi fortsätter att blunda för det hela så fortsätter det. Och blundar det gör vi. Gapar lite, kräver förändringar men nöjer oss glatt med lovord från än den ena en den andra. När det får fortgå så blir det helt plötsligt något normalt och det är det som är den största risken just nu och precis vad som håller på att hända. Det är helt plötsligt så här det ska vara och det finns inte längre någon som minns en ryttare som Reiner Klimke eller en häst som Rembrandt. Det vi minns är flashiga framben och namn som Totilas, Valegro. För det är vår nutid och någonstans där måste vi stanna upp och fråga oss vad det är vi egentligen vill ha.
Jag har ett svar på den frågan men jag är rädd för att det är ett svar som jag aldrig kommer att få se. För min önskan är att vi vrider klockan tillbaka och försöker rädda det som räddas kan. Men någonstans inser jag att så länge sporten jag älskar styrs av pengar, ära och berömmelse kommer jag aldrig att få se det annat än på Youtubeklipp.
Trackback