Jag satte jag mig som sagt och tittade på framridningen till dressyren, ni vet för att "suga i mig inspiration och titta på bra ridning". Eller mer ärligt titta och njuta på 1 (ETT!) ekipage: allas vår dressyrdrottning Ulla Håkansson. Hon kom in och ägde banan. Mjuk och harmonisk i ridning, joggade fram hästen lugnt och försiktigt och pressade ingenting på framridningen. Vilken fantastisk ryttare hon är! Jag njöt och hade mer eller mindre gåshud på armarna.

 

Jag vill med detta inlägg inte hänga ut enskilda ryttare på något sätt, jag har därför försökt att ta bort en del kännetecken och åtminstone göra det lite svårare att räkna ut vilket ekipage det är. Då problemet inte sitter hos ryttarna utan i huvudsak i själva organisationen med sponsorer, domare, fei osv, osv är det inte min mening att klanka ner på någon specifik. Bilderna som följer nedan är nog tagna på mer eller mindre alla ekipage som jag såg så det handlar inte om något problem hos just vissa utvalda individer utan är något som genomsyrar hela dressyrsporten.

 

Jag vill med detta inlägg belysa just att det är djupgående problem som vi måste sluta blunda för. Det må så vara att det för mig är helt oförståeligt att en ryttare vill rida sin häst på det här viset men jag kan samtidigt förstå det. Givetvis rider en tävlingsryttare på det vis som premieras av domare. Dum vore individen annars. 

 

Sådär 2 månader efter mitt köp så tänkte jag att det är dags att presentera mitt nya lilla projekt. Jag är ju lite spontan av mig så när jag inte hittade en kompis till Dilko i sommar så köpte jag mig en istället. Lite tanke är det bakom dock. Chili är nämligen en 1-årig New Forest efter Silverlea Sunseeker - Rodlease Dancing Gold, helt okej stam alltså. Tanken är att han honom några år och de flesta har nog dessutom räknat ut att när jag är färdig med mina studier är det under sommaren dags att rida in Chili så han kan gå 3-årstest på hösten. Sen får vi se, ungefär där försvann också all min framtidsplanering. Det jag vet är att jag hittills inte ångrar mitt köp utan tror att jag har hittat en liten stjärna!

Annars så roar han sig mest med att terrorisera Dilko och tråna efter ungstona på betet bredvid (unghingst med massa hormoner är jätteskoj...). Konstigt nog trivs Dilko väldigt bra med honom, någonstans är de väl på samma mentala plan. De tuggar ju ungefär lika mycket på allting och Dilko tycker det är kul att leka med Chili. Om han nu inte kräver det direkt efter ett jobbigt ridpass som på bilden.

 

// Johanna

Jag har grunnat på det här med utrustning, hjälpmedel och andra grejer sedan jag såg att PS of Sweden ville få sina vaggor på tyglarna godkända för tävling. Det kan väl kännas harmlöst men jag kan inte låta bli utan tycka att det är lika harmlöst som idiotiskt och orättvist.

 

För det första är det en sådan liten grej som jag ser en enda nytta med: att få en stark hand mjuk. Har du inte en mjuk och fin hand så träna på det hemma. Har du dessutom haft råd att köpa tyglar och träns för tusenlappar så betvivlar jag inte att du kan köpa ett par "tävlingstyglar" för ett par hundra. 

 

För det andra kan du inte rida utan en stark hand och får kritik på det på tävling så hem och träna innan du ger dig ut och tävlar. Leta inte efter en snabb och smidig genväg till framgång.

 

För det tredje och sista en grej som enbart finns på marknadens finaste och dyraste utrustning ska inte gå och bli avgörande för resultat på en tävling. Återigen så har inte alla samma förutsättningar och alla har inte råd att köpa dessa fina, dyra träns utan lägger kanske de pengarna på träning istället. Jag hoppas att SVRF kan hålla emot och visa att de ibland faktiskt vill ha en sport för alla.

 

Som en parentes, hur kunde Baucherbettet bli godkänt??? Är jag den enda som noterat att när det tas i tygeln så vinklas övre ringen framåt-nedåt, vilket drar i sidostycken och slutligen ger ett tryck uppe i nacken. Hur tänkte man där?

 

Under den här tiden har jag bla. hunnit med och annat som hänt;

Här ekar det sannerligen tomt så jag tänkte att det är dags för lite uppdatering! Nu har jag hur mycket som helst att skriva om och lika mycket bilder att visa men vi börjar lite smått med uppdatering från dagen:

Jag vet inte om det liksom har undgått någon att det har varit en liten debatt om ryttarkroppar. Personligen är jag väldigt kluven till debatten. Å ena sidan var inlägget som skapade debatten klumpigt formulerat och gjort för att misstolkas. Å andra sidan är det ungefär lika schysst som vilken mobbing som helst att skapa ett drev mot personen ifråga. Vi lyckas alla med en groda ibland men för den sakens skull behöver man inte köra på taktiken "mobba mobbaren för att hen mobbas". Jag betvivlar starkt ett en enda av dessa stora bloggare har klarat av att ta sig till toppen utan att provocera. 

 

Dessutom håller jag delvis med i första inlägget. Jag som har alltid har haft häst hemma i en skyddad miljö har aldrig märkt av någon form av utseendehets. Att jag inte kan svara för allas upplevelser är en helt annan sak. Men det chockade mig när jag fick veta att ryttare mår så pass dåligt över sin kropp, sin vikt och sin längd. Jag var inte heller glad när jag började växa ur ponnyn men det innebar inte att jag började banta. Kanske för att jag förstod att det var naturligt. Jag har också råkat kommentera att vissa ryttare borde skaffa sig större hästar. Men då har det handlat om stora ryttare med betoning på stora och hästar i storlek med Index, som jag är för stor för (För övrigt förstår jag inte varför man inte kan skaffa häst efter sig själv? Det gäller givetvis inte bara storlek utan även ex. utbildning och temperament). Jag har dock aldrig viskat, tisslat och tasslat om det på tävling. Däremot har jag kommenterat hästens form och ryttarens ridning. För mig är alltså det här ett ickeproblem och jag tycker det är fruktansvärt tragiskt att utseendehetsen har tagit sig in i ridsporten vilken tidigare varit en fristad.

 

Men jag personligen tror att det här är något som dels kommit utifrån samhället i stort men också från våra bloggare. Tyvärr drivs faktiskt de största hästbloggarna av snygga och smala tjejer, att de sedan är unga, duktiga och otroligt drivna är en annan grej. Det är inget personligt mot dem men jag tror att deras inlägg faktiskt påverkar mer än man tror. Skriver de att de är ute och springer och sedan lägger upp en bild där de antingen poserar smala och vältränade eller visar den nyttiga frukosten så påverkar givetvis det. Lägger du därefter till att för att lyckas måste man träna även sin egen kropp så skapar du ett ideal och ett krav. 

 

Jag vill inte påstå att det hela beror på några få bloggare, det handlar om ett samhällsproblem. Men jag tror inte att man ska ignorera bloggares makt och påverkan. Framförallt så har de väldigt lätt att sprida sina budskap och har fler idoler än många i ryttareliten. Vilket betyder att det spelar mindre roll att ryttareliten kommer i alla kroppsformer än ett några bloggare håller sig till gällande norm när det gäller vikt, träning och kost.

 

Hopptävling i Gislaved sista omg med div 1 laget.

↓Förklass Lb, 0+4 fel och superfin ponny som var reglerbar men ändå pigg! :) ↓

 

Då är jag hemma igen efter en kortare sejour i Kalmar denna gång med en massa exkursioner. Vilket jag tyckte var jättetrevligt, ut i skogen och faktiskt ha tid att titta på saker istället för att leta efter bästa träd/hål/sten att slänga sig i. Dock hade vi inte det bästa vädret men så är det ju tyvärr i Sverige. Men det är inte så att man skrattar av glädje när det börjar hällregna. Mantrat "det måste regna annars växer inget" går genom skallen ett antal gånger. Tillsammans med "det finns inget dåligt väder - bara dåliga kläder". Så frusit har jag faktiskt knappt gjort. Inte mer än om tårna (alltså gummistövlar kan vara döden för mina känsliga små tår) men eftersom valet stod emellan att vara varm och sedan blöt och kall eller vara torr och kall så var det inte så himla svårt.

 

Nu vill jag ju inte vara elak eller så men ibland är jag glad över att vara uppväxt på landet med hästar och dessutom spenderat några år i Försvarsmakten. Jag har liksom sett till att komma välklädd med extra ombyte och mycket extra kläder anpassade för alla väder som det svenska klimatet kan bjuda på. Något som alla verkligen inte har gjort. Gummistövlar, jeans och jacka är liksom inte sådär jättebra klädsel om man ska vara ute en hel dag, särskilt om man inte har med sig varken mössa eller vantar. Det är ungefär lika dåligt som att försöka gå i en mosse med finskinnskorna... Och efter detta klaga över att man fryser.

 

Men vad ska man kräva av stadsbor egentligen? När frågan kom om man får jaga vildsvin och det största problemet var att man frös och såg ful ut i alla kläder så får man väl vara glad över att nästan alla hade gummistövlar på fötterna när vi skulle vara i blöta områden. Konstaterade krasst att det inte var så många som varit ute på övning i en vecka och tyckt att man må vara skitig men åkt hem i samma skitiga uniform och på vägen tagit ett stopp i matbutiken för att det var tomt i kylskåpet. Eller för den delen haft turen att pricka in världens regnväder när man ska rida så man har sett ut så här hela tiden:

Jag hatar att känna mig oproduktiv men det är tyvärr precis just det jag kan kalla mig själv för idag. Gårdagens föreläsning kom inte upp så den har jag inte kunnat kolla på. Den andra såg jag igår, så jag renskrev lite anteckningar. Och i morgon så måste jag därför klara av 3 föreläsningar på en dag *suck*. 

 

Positivt är jag har fått båda mina kurslitteraturböcker nu! Jag fick tummen ur och fixade dem för ett litet tag sedan. Den här gången köpte jag faktiskt begagnat, tjänade kostnaden av en hel bok och kände mig som en äkta miljömedveten miljöanalytiker.

 

Jag har passat på att njuta av solen, det kände jag mig värd. Så jag släppte ut katterna också, Cognac får ju gå som han vill men idag fick Whiskey sällskapa honom. De njöt av solskenet båda två.

.

I övrigt så gick Dilko som en klocka (fruktansvärt stolt och nöjd över min fina häst), jag kom ner på normala tider när jag sprang och jag har kunnat vara ute stora delar av dagen. Så jag ska väl inte klaga egentligen.

 

En gång i tiden så var jag en tävlingsryttare med full koll på allting. Nu har lite av det där försvunnit. Mina TR-kunskaper har minskat i omfattning även om jag fortfarande har koll. Men framförallt så har jag glömt bort hur TDB fungerar. När jag tävlade Index kunde jag det där systemet på mina fem fingrar. Sorgligt nog kan jag väl säga att det gör jag inte alls längre. Framförallt så har TDB och jag svårt att kommunicera då våra livsuppfattningar skiljer sig åt alldeles för mycket. Man kan snällt konstatera att jag är tidsoptimist och gärna ute i sista minuten. Det där satans systemet är byggt av folk och för folk som planerar sin semester för år 2050 nu. 

 

Min plan var att för en gångs skull faktiskt vara ute i god tid. Sagt och gjort jag betalade glatt in pengar i söndags, de bokfördes på mitt konto igår. Fram tills dess var det helt lugnt. Uppdaterade Dilkos licens, det gick också förvånansvärt smärtfritt (minns med fasa skapandet av densamma 2014...). I god tid hade jag betalat in medlemsavgiften till VRF och förnyade därför glatt min licens samtidigt som Dilkos. Obehandlad, obetalad. Skrik och panik, vad göra nu då? Minns med ens att klubben måste godkänns licensansökningarna. Gnisslar tänder men tänker sedan att det gör inget sista anmälan är ju på onsdag. Kollar tävlingen inser att jag inte ens kan kolla ordentligt på en kalender. Sista anmälning var visst dagen efter. Gulp. Paniken infinner sig och jag ser framför mig hur jag lyckas missa min och Dilkos typ första och enda tävling den här säsongen. Andas djupt, går och lägger mig.

 

Idag har jag spammat uppdatera-knappen på TDB. Klockan 10:45 ändras plötsligt min licensansökan till grön och betald. Andas ut, anmäler mig och inser att jag faktiskt hade 7 timmar och 13 minuter tillgodo innan tävlingen stängde för ordinare anmälan. 

Så här såg det ut idag, mer info kommer när jag orkar skriva :)

Något jag tycker vi glömmer bort ibland inom ridsporten är förutsättningar. Det är något som man både föds med och kan jobba sig till. Vi har alla olika förutsättningar och det tycker jag att vi gärna väljer att bortförklara. I en sport som är så beroende av pengar är det rätt givet att om man har ett bra kapital och alltid har haft så har man det även lättare. Med det sagt behöver du inte vara en bättre ryttare - för ryttarkänslan kan du inte köpa för pengar. Men du kan träna dig till att bli bättre fortare, du har ett bättre hästmaterial och kan alltså nå bättre resultat snabbare. 

 

Om vi då tar ett exempel. En ryttare med bra startkapital har två alternativ. 1. Du köper en färdigutbildad häst som kan utbilda dig som ryttare men även ge dig möjlighet att snabbare klättra i klasserna. 2. Du kan köpa en unghäst med enorm potential. En ryttare utan dessa förutsättningar får köpa sig en underdog eller det som blev över och hoppas på det bästa.

 

Ryttaren med rätt förutsättningar har råd att lägga massor på träningar medan ryttaren utan dessa förutsättningar kan träna 1 gång varje/ varannan vecka. Givetvis går det fortare framåt om du alltid kan få hjälp istället för att sitta hemma och slita sitt hår. Kan du dessutom få hjälp i form av att skicka iväg unghästen på utbildning eller att din tränare rider den ibland kommer det givetvis att leda till en ännu snabbare utveckling.

 

Utöver det här kommer alla andra krav. När du väl står där med din häst, tränar och är glad så finns det så mycket annat som tillkommer. Den där sadeln som kostar två månadslöner - för du har förstått att den du har till hästen egentligen är en slit-och-släng-sadel för unghästar. Det tränset du har är inte anatomiskt utformat och utan denna finess så skadar du hästen djupt. Det ska "vetcheckas", helst en gång i kvartalet och har du nu inte råd med det är du inte värd att ha en häst. Och handla för guds skull inte på Börjes! Märkesgrejer ska det vara. 

 

Jag som har råd att ha min egna häst, träna och tävla med den är i det här fallet någon som är priviligerad. Att ha en häst är nämligen inte något för alla men vi behöver väl inte stänga grinden för ännu fler? Vilket är lite det vi gör när vi naivt säger att alla kan och så här måste man göra och det här måste man ha för att kunna ta hand om sin häst. För att hästen ska må bra och inte bli skadad och må dåligt. Jag tror att alla som har häst älskar hästen djupt och tar hand om den så gott de bara kan. Och jag vill att ridsporten ska vara en sport för alla. Men istället för att den faktiskt blir det skapas bara ytterligare hinder. Istället för att kärleken till hästarna ska hålla ihop ser jag en uppdelning mellan olika kategorier och det är tråkigt. 

 

Det här har jag funderat över sen jag och mamma gick på mässan på GHS. När jag kollade prislappar, suckade tungt och tänkte "nej, det här har jag inte råd med". Då insåg jag att ridsporten inte tillhör alla. Jag med min rätt "normala" inkomst har inte råd att köpa mycket av de grejer som fanns där. Inte utan att skrapa på alla konton jag har. När jag konstaterade att en hjälm - vilken alla behöver - kostade lika mycket som alla våra sex innerdörrar ihop suckade jag bara tungt och tänkte vilken rikemanssport det har blivit ändå!

 

När jag började tävla ponny fanns ungefär hälften av utrustningen och man red för att det var kul. Nu ska allt vara en satsning och satsa det kan alla göra. På sitt sätt. Men samtidigt förstår man när går där på mässan och tittar på alla grejer att det här är något som bara tillhör en viss del, inte något för alla. Och det här lär vi våra barn samtidigt som vi bestämt hävdar att ridsporten är en sport för alla. Ja, det må den vara men det är bara vissa som har förutsättningar för att nå sina mål.

 

I solen på vår altan. Helt, helt underbart! Jag började faktiskt med att skala potatis, ute för att få andas lite friskt luft. Nu vill jag inte gå in igen. 

Men är nog dags att komma tillbaka till verkligheten och beta av en föreläsning till. Målet är ju att vara i fas igen på fredag. 

// Johanna

// Johanna

Titta här! Äntligen lite trevlig dressyr att titta på. Givetvis förpassad till lilla banan inne på mässan. Jag väljer dock att se det som ett litet steg i rätt riktning. Dock skulle jag till nästa år vilja se det här som en clinic inne på Scandinavium. Det skulle nämligen behövas.

 

Då var en av Sveriges hästfester slut och precis som vanligt lämnar det en bitter eftersmak i munnen. Egentligen förstår jag inte varför jag - och mamma - fortsätter att betala för att titta på dressyr. Vi sitter ändå bara där och kritiserar. Kommenterar. Suckar djupt. Och runt omkring oss sitter folk och tycker vi är dumma i huvudet. Vi å andra sidan anser ju att de är ignoranta. Men någonstans där hela debatten "eliten inte får kritiseras" går på högvarv måste det finns någon enstaka person som anser att det finns en viss gräns? Och att den kanske nås när ryttare i en världscupfinal inte får till en lodrät sits, inte kan byta utan att slänga sig fram och tillbaka i sadeln, inte skulle sitta kvar om tyglarna togs i från dem eller inte kan rida utan att flaxa med underskänkeln och hacka med sporren.

 

Det är sådana saker som jag på min amatörnivå knappt lyckas med. Jag som inte tävlat högre än regionalt på ponny kan åtminstone när någon tjatar på mig sitta rakt i ryggen och har balans nog att hålla mig kvar utan ett krampaktigt tag i tyglarna. Men på den absolut högsta nivån kan jag inte under några omständigheter tänka mig att det här är något som jag ska behöva se. Lika lite som jag vill se hur ryttare på den nivån bestraffar sin häst för något som den inte ens kan rå för. Ser man det i perspektiv hade det varit sanslöst om jag börjat slå på min bästa vän eller sambo för att hen råkade snubbla på sina skosnören. Vilket är ungefär vad som hände för Levprevost häst, den snubblade och lyckades rädda upp situationen utan att gå omkull. För det hade den varit värd beröm, inte en ponnyspark och slit i tyglarna.

 

Det pratas om Code of Conduct, att de gäller på alla tävlingsplatser från botten och upp till toppen men uppenbarligen går det att blunda för en del och se annat. Och på elitnivå blundas det i massor. Nu när SVT råkade fånga det här på film blev det ett uppror på Facebook men kommer det att spela någon roll? Kommer ryttaren i fråga att få några konsekvenser för detta? Just nu ser det inte ut så och vad sänder då det ut för budskap? Jo, att det är okej.

 

Det blir precis som när jag publicerade bilderna från Falsterbo. De spreds rätt bra på Facebook men hände det något? Nej, ingenting.

// Johanna

// Johanna