Nu har ju vi hästmänniskor så otroligt mycket åsikter om allting att det enda vi kan enas om är att vi vill våra hästars bästa. Det som skiljer oss åt är vad vi anser är bäst för våra hästar. Jag kan inte påstå att mitt sätt att sköta min häst är det bästa och enda rätta men jag kan inte låta bli utan att ifrågasätta vissa val som hästägare gör. Som att låta sina hästar gå ute 6-8 h om dagen. Det betyder ju att hästen ändå är inne 16-18 h! Jag anser inte att en häst ska behöva var inne mer än 12 h per dygn - och det är ändå relativt mycket för ett djur som i generna har ett behov att röra sig konstant.

 

Men jag kan acceptera att vissa hästar enbart kan vara ute under dygnets ljusa timmar nu under vintern. Hästar är med stor sannolikhet mörkrädda, framförallt dressyrhästar. Klarar de inte av en fladdrande plastpåse förstår jag att deras fantasi löper amok när det helt plötsligt blir becksvart runt dem.

 

Det jag inte klarar av är de som envisas med att ha hästarna inne dygnet runt, alternativt låter dem stå ute ensamma i en liten grusruta. Tar ut och rider dem en timme, finns det skrittmaskin kan de eventuellt få gå några varv där också och så in i boxen igen. Nu talar vi alltså om atleter på elitnivå. Som ska prestera något grymt på tävling. Sen funderar vi ett varv till. Låser vi in skidåkarna, löparna eller fotbollsspelarna i ett vadderat rum och plockar ut dem när det är dags för träning och tävling? Knappast! Vi människor som inte är ett flock- och flyktdjur byggda för att röra sig dygnet runt traskar glatt runt på gatorna. Vi är ju trots allt logiskt tänkande individer som inte skulle kunna halka i trappan, snubbla över kullerstenen eller ramla över trottoarkanten. Det handlar om eget ansvar. Givetvis, lustigt vore det väl ändå annars?

 

Hur kan man då få för sig att låsa in en toppresterande häst i en box och anse att det är bättre än att släppa denne i en hage? Den har ju givetvis ett värde. Ett ekonomiskt sådant. Och ett känslomässigt. Men är det argument som håller? För grejen är den att ryttaren som köpte en häst för flera hundratusen hade en ekonomiskt situation som gjorde det möjligt. Vilket betyder att i förhållande så har jag lagt ut lika mycket pengar på min häst som hon på sin. Vi förlorar alltså precis lika mycket pengar om våra hästar skulle skada sig. I förhållande till hur lång tid det skulle ta för oss båda att spara ihop det hela igen. Känslomässigt går det inte ens att diskutera. Min häst är värd precis lika mycket för mig som den dyra hästen är värd för sin ryttare och ägare.

 

Med andra ord. Om nu våra hästar egentligen har ett precis lika stort värde varför går min häst ute i en stor hage, med kompis och kliver runt bland stock och sten men inte den där dyra hästen? Ja, det är för mig en gåta. För i slutet av dagen så vill jag kunna säga att jag har gett min häst ett bra liv. För mig är det det viktigaste. Kommer han då in med lite skrapsår på benen och någon liten stukning får jag ta det. Jag vet ändå att han har fått ha ett så bra hästliv som jag kan ge honom. Vilket jag anser är det minsta jag kan ge honom som tack för det han ger mig varje dag. Jag kan inte titta på honom när han leker i hagen och se en hög tusenlappar försvinna. Jag får välja att se en glad och lycklig häst som lever livet. Vilket är vad jag vill, och jag vill påstå att det ändå är vad vi alla hästmänniskor vill - egentligen.