• Varför det aldrig går att hitta en fråga där två hästmänniskor faktiskt är överens?
• Varför skogsmulleryttare är någon sorts form av skällsord?
• Varför det rynkas på näsan åt islandshästryttare, vilka anses vara vuxna människor som inte vuxit upp utan fastnat på ponny?
• Varför allting alltid ska delas upp i minst två läger i alla möjliga frågor av ren princip? Är travare ridhästar eller inte? Ska hästarna vara ute dygnet runt eller inte? Ska hästar ha skor eller inte?
• Varför en hästmänniskas sätt att sköta sin häst alltid är det enda rätt?
• Varför 70 % av alla hästbloggar är en satsning mot toppen, oavsett om det rids på LC-nivå på en 20-årig ponny eller det sista kvalet till SM precis blivit klart, och de andra 30 % är motsatsen med barfotahästar som går ute dygnet runt?
• Varför det aldrig, aldrig går att kliva utanför sitt utpinkade revir och faktiskt ta del av andras kunskap bara för att den kunskapen finns inom en helt annan kategori än den som man själv räknar sig till?
• Och till sist: Varför tar TDB ut 10 kr för varje gång jag ska anmäla till en tävling???

Efter ett tags funderande så jag äntligen förstått mig på Julias kära Miz Izola. Det är nämligen enkelt. Hon är Sverigedemokrat. Det är simpel logik. Iza hon tycker inte om Dilko och Dilko som ju är vit är en lite udda typ som man har rätt att mobba. Han sticker ju faktiskt ut, han är ju skimmel och det vet ju alla att hästar ska vara bruna! Inte nog med att han ser annorlunda ut han är invandrare också! Jodå, hans morfar är ju trots allt österrikare och hans farfar är från Ungern. Iza hon är ju minsann en sann skandinav från Danmark och har bott i Sverige längre än Dilko.

 

Så eftersom nu Dilko är det svarta fåret som ser annorlunda ut, beter sig annorlunda och har problem med språket så är det helt normalt att rynka på ögonbrynen och skrika "ÅK HEM!" till honom. Det är också helt okej att bita på honom för att man inte tycker om honom. Speciellt när han går före, tar alla faror och redan är i en utsatt position. Iza, en medelålders dam värnar om kärnfamiljen och följer traditionerna till punkt och pricka. Hon går ihop med sin hingst och är kär i honom var tredje vecka, helt i enligt regelboken.

 

Eftersom nu den äldre generationen vägrar att anpassa sig och ändra på sina traditioner får vi helt enkelt hoppas på det yngre gardet. För till motsats till Iza så tycker både Thunder Boy och After Light om Dilko. De har inte fattat att han ser annorlunda ut, eller att han beter sig lite lustigt ibland, inte är han sämre på att kommunicera än vad de är heller. Han är ju både stor och stark och berättar massor om livet som mamma minsann inte sa till dem. Han är en idol och en förebild och unghästarna ägnar inte en tanke åt att hans farfar och morfar inte var svenskar, eller att han är vit.

 

Vi människor föds mer eller mindre utan instinkter och ändå kan vi inte lära oss alla är vi människor oavsett etnicitet, kön, religion eller sexuell läggning. Konstigt nog kan hästar som rent instinktivt inte tycker om utstickande individer, så som en skimmel, ändå lära sig att tycka om dem. Och vi påstår att vi är smartare än djuren?

 

Tillsist, det sista argumentet för att Iza är SD:are. Jag är inte bekväm med individer som uttrycker sådana åsikter, precis som jag inte är det minsta bekväm av att sitta på Izas rygg!

 

Ännu en gång kan vi ställa oss frågan vad vi tvingar våra älskade djur till?

Det finns ett uttryck som heter att man ska sopa rent framför sin egen dörr först och nu har jag gjort det så jag känner mig fri att skriva det här inlägget. Den här gången tänkte jag avhandla det där med pigga hästar i alla dess former.

 

Jag tvivlar nämligen på att var och varannan häst kan klassas som pigg och galen. Vissa av dem, absolut men inte alls i den grad som många ger sken av. Jag är nämligen ganska säker på att det hela beror på vår hästhållning, delvis aveln men inte i den höga grad som man får känslan av när man läser varje hästblogg. Ta Dilko som exempel, nej han är inte pigg han är en levnadsglad unghäst som ännu inte förstått att det inte uppskattas av ryttaren att han hoppar runt som en gummiboll. Där är första problemet; det är någon sorts form av status att ha en pigg och galen häst - vilket givetvis leder till att ännu fler har pigga hästar även om de egentligen är ök.

 

Sedan har vi nästa problem: Dagens hästhållning. Som vi behandlar våra hästar idag gör vi dem pigga. För det första så daltas det mer med dem än ett barn. För det andra hur många hästar ser vi idag som faktiskt får vara hästar? Hur många är det egentligen som har sin häst tillsammans med en annan häst? Alldeles för få, skaderisken är ju så hög. Det hade kanske även jag känt om min häst var värd 1 miljon men har man en helt vanlig ponny eller häst så är frågan om inte värdet på den är så pass lågt att man hellre vill ge hästen ett värdigt liv? För mig är det en självklarhet att hästar går tillsammans då de är flockdjur och mår bra av att gå med andra hästar. Om nu hästen mot all förmodan faktiskt har en hagkompis så har vi nästa grej de går i små, små hagar. Helst helt plana grushagar där hästen inte kan ta mer än max två travsteg innan staketet är i vägen. Vad de får ut av det hela är möjligtvis frisk luft. Så då står hästen där och dör av tristess under de få timmarna denne är ute. En häst kan nämligen inte vara utomhus längre än en 8-timmars arbetsdag.

 

Sen ska hästen tas in, daltas och pysslas med och gå i paddock eller ridhus en timma varje dag. Det var dagens motionspass. På helgerna släpps häst och ryttare fria och tar en skrittur ute på grusvägarna - under förutsättning att det inte regnar för då håller man sig givetvis under tak. På detta äter hästarna en rejäl mängd med kraftfoder och helst en hel del tillskott för att de ska hålla hullet, vara pigga, glada och blanka i pälsen.

 

Sedan måste ryttarna betsla upp, slita och dra i hästarna och klaga över att de är så kopiöst pigga. Givetvis förstår ingen varför. Jag vet inte men kanske är det inte så att dagens hästar är så mycket piggare. Kanske är det så att de är så understimulerade att när de väl får röra på sig exploderar? Dessutom så har ridkonsten försvunnit och bytts ut mot en snabbkonsten till toppen.

 

Jag kommer aldrig att nå den där eftertraktade toppen men jag kan ärligt säga att Dilko får gå med andra hästar i stora hagar och vara ute så mycket som det bara är möjligt. Han får chans att galoppera av sig i skogen och slipper bli fyrkantig i huvudet av att bara gå på en bana. Jag kan inte säga att mitt sätt att sköta min häst är det bästa men jag gör allt för att han ska ha ett så bra hästliv som möjligt och jag slipper ha en häst med så mycket överenergi att jag behöver betsla upp och rida på graman i skogen.

 

 

Kan någon tala om för mig varför det här 6 år gamla klippet fortfarande är aktuellt? Varför känns det som att absolut ingenting har förändrats? Och om ni nu byter ut Ebba von Sydow mot valfri modebloggare, eller "hästmodebloggare" så har vi fortfarande precis samma problematik. Om nu inte ännu värre, på sitt sätt då bloggarna är ännu yngre och på det viset är det lättare för läsarna att känna igen sig och så kryper de där idealen och kraven ännu längre ner i åldrarna. Du ska vara snygg, välklädd och väluppfostrad. Du ska vara en tjejig tjej som gillar skumbad, romantiska middagar, tjejserier och däremellan visa framfötterna i dina höga klackar. Tror ni att någon, någon gång har tackat mig på jobbet för att jag varit tyst, snäll och en väluppfostrad tjej? Nä, det är givetvis när jag tar i, vågar skita ner mig och syns som folk upptäcker att även jag är bra på mitt sätt. Det budskapet vill jag ska spridas över hela Internet. Att Girl Power inte är glitter, glamour och bubbel utan att det handlar om så mycket mer; att våga skita ner sig och ta för sig, våga sträcka på sig och våga vara stolt över att vara tjej.

 

Jag vill inte titta på det här klippet om ytterligare 6 år och tänka "varför har inget hänt?". Jag vill titta på det här klippet och se att vi har börjat uppfostra våra barn likadant och att modebloggarna inte längre spyr ut en massa skit som dagens outfit och tips på smink och kläder. Jag vill titta tillbaka på det här klippet och tänka: "vad skönt att det nu finns miljoner olika sätt att leva sitt liv som kvinna".

 

 

Ta 13 minuter av er tid och kolla på det här klippet.

 

Sedan tar ni ytterligare några minuter av er dyrbara tid och kollar på det här klippet.

 

 

Efter det så svarar ni på frågan: Vad har hänt med dressyren? (Jag menar verkligen inte att på något sätt hänga ut Patrik. Jag hade likaväl kunnat ta ett klipp på Edward Gal (ja hör och häpna, Totilas var inte heller perfekt!), Adelinde Corneliussen, Anky van Grunsven, Isabelle Werth, Hans Peter Minderhoud eller nästan vem som helst bland världseliten. Anledningen till att jag valde Patrik är den enkla att han har varit ute i blåsväder pga diverse rollkursanklagningar.)

 

De flesta kan se att något har hänt med dressyren på 50 år. Den stora frågan är om förändringen är positiv eller negativ. Jag har min åsikt klar. Dressyrens utveckling är en katastrof för alla parter. För mig är det övre klippet en rättvis bild av vad dressyr är. Där ses en piaff där hästen faktiskt sätter sig på rumpan och tar fram näsan i samlingen, en passage som är taktmässig, ökningar med väl undersatta bakben och slutor där ställningen är i nacken och inte i halsen. Allt sker dessutom med fina, osynliga hjälper. Vad jag inte förstår är hur FEI har kunnat låta den här utvecklingen fortgå? För man får faktiskt inte komma ifrån det faktum att allt inte är ryttarnas fel. Felet ligger i organisationen bakom som låter den här flashiga dressyren bli en norm för hur hästar ska ridas. Det kan inte ryttarna skyllas för.

 

Det man kan kritisera dem för är att de inte är tillräckligt pålästa om hästens biomekanik för att förstå att den dressyr som de utövar inte alls lösgör och hjälper till att få en hållbar och stark häst utan istället är destruktiv. Men vad hade inte en själv gjort för att kunna nå den absoluta toppen? Hade det inte varit värt att blunda för några faktum och med FEI i ryggen säga: Jag rider bara den dressyr som domarkåren vill se?

 

Jag ska sluta läsa bloggar. Eller jag ska sluta läsa bloggar som får mig att vilja skrika rätt ut, slita mitt hår och skaka in lite vett i personen. Jag ska inte heller klicka mig in på länkar som kan tänkas innehålla provocerande materiell.

 

Jag var nämligen glad över att världen verkar ha tagit ett steg i rätt riktning. Men jag ångrade mig. Det räckte med att klicka in på någon klyschig tjejblogg så försvann den känslan lika fort. Kan folk som inte vet vad de snackar om bara hålla tyst i vissa diskussioner? Behöver de verkligen ytterligare späda på en redan allt för stor skepsis? För inte kan någon med vett i skallen hävda att Sverige är helt jämställt. Tillåt mig att skratta rått åt det uttalandet. Och snälla sluta säg att det bara är för kvinnor att visa framfötterna, jobba lite hårdare, lite mer och bara ge det där lilla extra. Alla föds inte med samma förutsättningar. Punkt slut. Det är det första problemet.

 

Problem nummer två är den envisa föreställningen om att det finns två kön och ett sätt att vara av vardera. Vilket betyder att jag som råkat födas som kvinna ska gilla att shoppa, sminka mig och klä mig snyggt varje dag, ha mysiga tjejkvällar, älska rosa och glitter, dyrka min pojkvän, se fram emot alla hjärtans dag som ett barn på julafton, tycka om att laga mat, pyssla i mitt hem och älska allt vad barn heter. Något som dessa bloggare envist späder på samtidigt som de försöker tala om för unga tjejer att det bara är att följa sina drömmar. Fint. Det där sista kan jag skriva under på alla dagar i veckan. Jag har heller inget emot att de uppenbart har fullständigt annorlunda intressen mot mig själv. Det är det som är hela grejen. Det finns lika många sätt att vara kvinna som det finns kvinnor i världen. Något som dessa bloggare inte verkar förstå då det konstant dyker upp en "så är det ju om man är tjej"-pik med jämna mellanrum. I sådana stunder vill jag bara skrika "NEJ! Det är det inte!". Många av de sakerna är nämligen sådant som jag inte ens har tänkt på.

 

Problem nummer tre. Givetvis är dessa bloggare motståndare mot det stackars lilla ordet "hen". Kan en debatt bli löjligare? Det är ett litet ord på tre ynkliga bokstäver. Paradoxalt nog ser man sedan stundtals det vackra h*n i texterna. Uppenbarligen finns det fog för ett könsneutralt pronomen. Generellt sett verkar människor ha en förmåga att reagera negativt på att bli kallad vid fel kön. Kanske är det i vissa situationer bra att ha ett litet könsneutralt ord att ta till? Och om nu finnarna har överlevt utan att dela upp tredje persons pronomen efter kön så tror jag att även vi ska göra det. Jag vill våga påstå att med deras stereotyper så är det väl knappast så att barnen råkat förvandlas till en grå könlös massa. Vilket verkar vara den största farhågan.

 

Då ska jag bara avsluta mina idag syrliga ord med ett filmklipp från Frankrike. Eftersom det konstigt nog har åldersgräns på Youtube så får ni väl klicka HÄÄÄR. Det är sevärt, det kan jag lova!

 

Om ni inte tidigare har förstått det så kan jag meddela att jag på många sätt älskar mitt jobb. För att förtydliga mitt påstående:

 

Vi tränar, mycket, och på en sådan där jag-är-så-trött-att-jag-nästan-spyr-nivå. Vad vi gör sedan? Tar första bästa tillfälle till att äta en riktigt flottig pizza. Ska vi äta lunch när vi är ute någonstans och då inte på övning i skogen blir det MacDonalds, eller oftast Max för att deras hamburgare är godare. Om någon har dåligt samvete över det? Jag tror knappt att mina kollegor förstår innebörden av de två orden. Det äts mycket och det äts sådan där dålig snabbmat som inte en enda hälsobloggare skulle få för sig att väga knysta om att hen (skämtar ska nog stå hon där) äter. Om det är bra för våra kroppar? Jag gissar väl på nej där... Men samtidigt så tränar vi som sagt mycket och många är väldigt vältränade. Jag betvivlar därför att det skulle vara så där farligt. Samtidigt, man lever bara en gång eller hur? Och det är inte mycket som slår en flottig, nybakad pizza med mycket ost. 

 

Så har vi de där hälsobloggarna som gör saker och ting för att tänka på sin kropp. Det är sockerfria dagar, gymmet hit och gymmet dit, frukost bestående av te och en grapefrukt. Det nya sättet att svälta sig själv med andra ord. Jag som är vrålhungrig efter ett par timmar om jag äter en tallrik havregyrnsgröt, en banan och dricker ett glas mjölk till frukost... Då blir jobbet en fristad där jag kan stänga mig ute från denna hälsohets och slipper tänka på att jag som kvinna förutsätts vilja banta - fast av hälsoskäl - mig till en snygg kropp. På jobbet får jag kommentarer om jag äter för lite, vilket dels är sunt och dessutom fruktansvärt befriande när man överallt annars påminns om att smal är snygg. Då kvarstår den stora frågan. Varför gör vi det här? För att vi hela tiden matas med att kvinnor ska vara snygga, smala och numera även vältränade. Och det ger ångest, press och en osund syn på en frisk kropp.

 

Vad är en ens snygg/frisk kropp? Är det den som bantats och tränats i form med överdrivna antal gymbesök kombinerat med en diet på te och grapefrukt? Eller är det den som får äta gott, är hel och klarar av alla krav som ställs på den?

 

Med det sagt så ska jag upp till stallet innan jag kastar upp fötterna på soffbordet och tjockar chips som belöning för dagens sjukt jobbiga intervaller!

 

 

Nä men ser man på, nu har stilbedömingen på SM blivit en het potatis att bolla runt. Ryttare och föräldrar rasar, det är inte rättvist att den som rider bäst ska vinna. Den värdiga vinnaren är den som snabbast kan slänga runt sin ponny. En sak som jag har lärt mig under mina år som ryttare är följande: Dressyr är viktigt! Innan jag överhuvudtaget visste vad dressyr var (det var enligt mig något som mamma dumt nog tvingade mig att hålla på med) så kunde jag slänga runt min ponny vinna ibland, bli utesluten ibland och jag tror att jag även tuggade grus några gånger. Med dressyr bakom insåg jag att min ponny var betydligt vändbarare än de andras, en lydig ponny som jag kunde väja undan med de gånger jag i ren självmordsbenägenhet vågade mig ut på en framhoppning till en lokal ponnytävling. En ponny som lyssnade, som jag kunde reglera som jag visste exakt var jag hade.

 

Innan dess? Jag skulle tro att jag var lika farlig som alla andra ponnyekipage på en framhoppningsbana. Högerregeln? Störst går först? Och ja, jag hade ett russ som antagligen hade kunnat bryta benen på de där slimmade tävlingsponnyerna. Nu håller jag för öronen och blundar det fåtal gånger jag hamnat som åskådare eller ryttare på framhoppningar. Jag fick höra av min syster att hon sett när ekipage krockat på en framhoppning. Och det finns de som undrar varför stilbedömning behövs? Kan du inte kontrollera din ponny då har du inte heller något att göra på en tävlingsbana. Grunden till ALL ridning är dressyren och kan du inte styra din ponny eller kontrollera den så att du kan stanna den, då bör du fundera på om du inte ska träna lite till innan du börjar tävla.

 

Det handlar om att växa upp och det handlar om att inse att det ligger arbete bakom att vinna den där blågula rosetten. Har du arbetat dig upp till den punkt där du kan kontrollera din ponny 110 % av tiden och vet om att ni kan stanna när du så skulle vilja det. Om du då går felfritt alla rundorna i ett SM och ändå inte får betalt för det med den där blågula rosetten. Då, och först då, ska du även börja klaga. Innan dess kan vi fundera på det där med SM för 11-åriga barn? Ska vi kritisera det faktumet att barn tävlar om något så prestigefyllt eller ska vi kritisera att hoppningen börjat ta sitt ansvar för att förbättra ridningen redan tidigt i åldrarna?

 

// Johanna

En fråga som jag har ställt mig varje gång jag tävlar, är utrustningen allt? Jag menar, jag tävlar på lokal nivå och ändå ska man helst ha det senaste av allt. De flesta ponnyerna är klädda i märkes schabrak med matchade huvor och skydd men vart tog ridningen vägen? Vad jag vet rider man inte med utrustningen ändå bryr de flesta mer om hur de har matchat än om hur de rider. Ridningen idag på lokala ponnyhoppningar är katastrof, de flesta har noll koll på sina ponnyer och håller på att rida över varandra på framhoppning men så länge de har fin utrustning gör det väl ingenting?

Om de då skulle vägra ut sig så är allt ponnyns fel, för den är dum och vill inte. Självklart håller många föräldrar med och den skyldiga blir ponnyn. Nu var det säkert inte ponnyns fel utan helt enkelt ryttarens fel att de vägrade ut sig. En sak som då gör mig så arg är just det och då heter det att hästen ville inte, hästen var dum mm. Att det skulle vara ryttarens fel finns inte utan allt skylls på hästen! Vad är ridningen påväg?

 

 

 

Kommer hem efter övningen i Skåne och läser ikapp mina "favoritbloggar". Insåg mitt under skumläsningen att en bloggare önskade att jag skulle stänga ner min blogg. Givetvis med en liten smiley efter, då blir det ju ett skämt! Jodå, jag råkade kritisera ett inlägg då jag hade en annan åsikt - vad jag vet så har man i Sverige rätt till en egen åsikt utan att få en massa kritik för det. Uppenbarligen så klarade visst inte bloggaren av att ta kritik utan talade bestämt om att det var hens jobb att provocera för att det var vad en blogg gick ut på. Men vet ni vad? Mina favoritbloggar provocerar inte det minsta! De som gör det, det är de som inte har något bra att komma med så de måste provocera för att få läsare som i större grad hatar dem.

 

Om jag tog åt mig? Nej, det tror jag knappast. Det enda jag reagerade på är den dubbelmoralen när bloggaren först pratar om att peppa, få ett bättre klimat på internet och att jobba mot mobbing och sedan i nästa andetag önskar att jag stängde ner min blogg för att jag inte hade samma åsikt som hen. Vad ska man säga om det? Det stod inte SKÄMT! bakom de orden och då förstår inte en smålänning om det är ironi...

 

Som tur var så gick jag sedan in på Havrepappas blogg och insåg att hoppet för mänskligheten kom tillbaka. Jag hoppas att han uppfostrar sina barn lika sunt som de sunda värderingar och med den underfundiga humorn han uppvisar på bloggen. Och dessutom lär sina barn att tänka själv och inte dyrka bloggare som att de vore jordens största gudar. Om jag, som soldat, får tänka fritt så ska väl inte skolbarn gå med i bloggsekter? Vad jag vet så är det jag som ska lyda order och blint följa mitt befäl med orden "tveka aldrig" ringandes i öronen, inte de. Men vad vet jag. Jag är ju trots allt bara en dum soldat som kör lastbil och inte en bloggud som skapat sin egna kollektion.

 

 

Det här året har gett mig kalla kårar utefter ryggen mer än en gång. Först så visar det sig att en bloggare har sina fans så hårt lindade runt sitt lillfinger att de sväljer allt hen skriver. Efter det råkar Justin Bieber komma till Sverige och hela Sveriges tonåringar blir som galna. Sedan har jag råkat läsa ett antal kommentarer på diverse bloggar. Och jag får rysningar.

 

Kan någon tala om för mig hur någon kan bli så hängiven att hen tar sin idol i försvar oavsett vad denne har gjort? Om Bieber har rökt på så är det inget fel, nej för han har inte ens gjort det. Guden Bieber tittar inte på droger. Likaväl som Guden Storbloggaren aldrig gör fel, har alltid rätt, är helt underbar och är hela någons värld. Jag kan inte för mitt liv förstå hur någon kan vägra att se utanför sin egna lilla box och tänka lite kritiskt? Man kanske inte ska kräva det av 12-åringar och yngre. Eller så är det just då som de bör lära sig att stå på egna ben och bli en tänkande människa. Inte någon som sväljer allt med hull och hår utan faktiskt tänker själv.

 

Egentligen ska inte jag säga något. När jag var i samma ålder som dessa Beliebers och bloggfans då var jag ett stort fan av Jason Crump. Men jag kan, nästan helt, ärligt säga att hade det visat sig att han hade borrat i ljuddämparen eller på annat sätt fuskat. Då hade inte jag skaffat en fan-sida där jag gick ut med att jag skulle skära mig själv för att det visat sig att han hade fuskat sig till sina segrar. Jag hade antagligen hatat att min idol höll på med sådana saker. Kanske hade jag även insett att min idol inte var någon gud utan en helt vanlig människa som inte kunde hålla fingrarna borta från att ta genvägen till framgång.

 

Vad jag vill komma fram till? Att jag ärligt talat anser att det dags för ett antal föräldrar att prata med sina barn, främst döttrar. Kanske försöka ge ett annat perspektiv på saker och ting och få sina barn att förstå att den enda som kan göra ditt eget liv som du vill - det är du själv. Pepptalk och deepshit i all ära, det är bra! Men. Bara för att en bloggare skriver peppande inlägg så blir inte hen en gud av bara farten. Bloggaren ska ha ett stort tack för det jobb hen gör men det betyder inte att man måste älska denne. Det räcker med att ta till sig av orden, tacka bloggaren, resa sig upp och gå mot sitt mål på egna ben.

 

Vad är det som får bloggare att bli så fruktansvärt snarstuckna? Det faktum att de är vana vid att se elakheter överallt och därmed har blivit en smula paranoida efter sin tid som offentliga personer på Internet, eller något annat? Som nu, den senaste heta debatten mellan storbloggare.

 

Bakgrund: Havrepappa skriver ett inlägg där han hälsar att han anser att det finns för mycket utrustning redan innan till häst och ryttare så det finns ingen anledning för bloggare att designa ytterligare. Ingrid Skoog och Linn Olsson svarar kränkt på det här.

 

Så kommer vi till det jag anser vara mest intressant - vad jag tycker. Havrepappa har rätt. Det finns sjukt mycket utrustning på marknaden idag. Punkt. Det är ett faktum som är svårt att bestrida och det tror jag att alla har förstått egentligen. Om hälften av utrustningen som finns idag skulle försvinna skulle inte någon märka det. Så jag förstår inte varför dessa bloggare går i taket för ett faktum som alla ser. För att Havrepappa trampade på en öm tå? Jag tvivlar på att han vill trycka ner dem som någon tråkig vuxen som inte fattar någonting.

 

Som ungdom, för jag anser mig vara lika mycket ungdom som bloggarna, kan jag säga att jag tror att Havrepappa precis som jag själv beundrar dessa drivna bloggare som lyckats så bra med något. De är verkligen värda all cred för sitt arbete för jag kan ärligt säga att nej jag hade inte klarat av det (Nej, "kan jag - kan ni" stämmer inte). Nåväl, varför då denna rädsla för kritik? Jag tror det beror på att vi inte lär oss att ta kritik utan bara beröm. Vi får beröm för allt men får knappt höra vad som är fel. Även om bloggare i alldeles för stor mängd får kommenterar som ger mig rysningar tror jag att mängden konstruktiv kritik är väldigt liten. När den väl kommer och dessutom på ett sätt som får världsbilden att rasa samman för många så måste de försvara sig.

 

För visst hade det, egentligen, gått lika bra att tävla med en vanlig voljock, enkel svart hjälm, kavaj och ett par vita ridbyxor? Det är ju trots allt inte utrustningen som hoppar eller rider programmet åt dig. När det väl kommer dit så handlar det om samspel mellan häst och ryttare och det kan inte köpas i bloggares kollektioner.

 

Jag klickade in på en blogg av ren nyfikenhet och fick där läsa något som känns som den typiska stadsbons syn på vilt. Vargar är bra, älgar ska inte skjutas och rådjur skulle föröka sig som mördarsniglar om det inte fanns någon predator så att de tillslut inte skulle ha någon mat kvar. Jag tänkte i rent vänligt syfte försöka reda ut det här.

 

Om vargen kommer ner till Småland kommer vi inte ha ett enda litet rådjur kvar. Även älgstammen kommer få sig en liten törn. Eftersom det är så pass tätbefolkat här nere kommer vargen att leva med människan på ett annat sätt än vad den gör i Norrland - där det finns gott om plats för den! Om det är positivt eller negativt är ganska svårt att säga. Om varg ska jagas eller inte? Tja, det är en svår fråga. Jag anser att jakt i mycket har ett viltvårdande syfte samtidigt som vi inte bör utrota vargen som trots allt tillhör den svenska faunan.

 

Vad gäller älgen. Räkna på det själva: En älgko får 1-2 kalvar varje år, en älg har ingen direkt fiende (om vi nu inte ska ha varg gåendes på trottoarerna i södra Sverige). Med andra ord är det bara de svaga individerna som dör, samt de som bli påkörda i trafiken. Jo, det skulle nog bli ganska mycket älg. Givetvis har älgen en lika självklar plats i vårt land som vi själva. Men jag anser att i viltvårdande syfte är jakt på älg bra. Jag tror nämligen att älgstammen bli bättre och mer konkurrenskraftig om den hålls nere på en bra nivå. Samtidigt som vi slipper stora mängder av onödiga trafikolyckor.

 

Och så avslutar vi med rådjuren. Visst ökar rådjursstammen om deras fiende nummer ett räven minskar. Det är ren logik men det kanske bör påpekas att rådjuren inte är direkt duktiga på att föröka sig ändå. Ärligt talat är de ganska klena ibland. En hård vinter minskar rådjurens antal ganska kraftigt och många kid dör antingen för räven, slåtteraggregat eller något annat. Så att få rådjuren att öka kraftigt är ganska svårt. Att ta bort räven ökar givetvis chansen för överlevnad för kiden men de kommer ändå att minska av andra naturliga orsaker som svåra vintrar. Men att deras mat skulle ta slut, det tvivlar jag på efter att ha rört mig i skogen.

 

Så, en liten viltguide i från mitt perspektiv. Jag kanske inte är någon expert men jag är uppväxt på landet och har mer kunskap än en del av människorna i vårt avlånga land.

 

// Johanna

Ja, idag ska vi träna på att berömma folk (YES! Äntligen!). Så nu tycker jag att ni ska säga till folk hur snygga de är, hur fina kläder de har, eller hur bra kläderna sitter.

 

Ridå.

 

Tack, tack och ännu mer tack. Vad ytterst vänligt av dig att säga hur fina kläder jag har. För det var precis det jag ville höra nu när jag har lyckats bestiga Mount Everest med bakbundna händer. Jag blir ytterst tacksam om någon berömmer mina kläder och hur snygg jag är, eller tja kanske inte... Får jag höra att jag gjort något bra, då blir jag glad. För då vet jag att min prestation var bra och inte det ytliga som alla kan fixa till med lite pengar, kläder och smink. 

 

Min vädjan till er: om vi inte har kommit längre så kan vi lika väl gå tillbaka till att hälsa "God Morgon" till alla vi möter. Det ger mig mer att få en morgonhälsning än att få veta hur snygg jag är. För det spelar inte någon som helst roll hur jag ser ut. Alla har lika mycket värde oavsett, eller hur? Så varför då fortsätta att tjata utseende och ge alla ångest över hur de ser ut? Det gör ändå ingen glad.

 

Slutsats: Ja beröm mer! Men beröm efter prestation inte utseende.

 

Det var allt från mig.

 

// Johanna

Har levt i min egna lilla bubbla ett tag nu. Åkt till Eksjö och Ing 2, gått på jägarskola, kommit hem, sovit åkt till Ing 2, kommit hem läst bloggar. Och just det. Har nog missat något när jag har sprungit runt i mina sunkiga, gröna alldeles underbart sköna kläder i några dagar nu. Levt i min egna lilla bubbla. Med en gång när jag klickar mig in på någon blogg dyker "Dagens Outfit" upp, eller hur viktigt det är att vara snygg, smal och sminkad. Funderar på vad det är för fel på världen? Det är inte någon som har kommenterat att jag borde sminka mig, snygga till kläderna och dra in magen för att duga när jag är på jobbet? Måste säga att jag som mer eller mindre enda tjej kan prata alldeles utmärkt med killarna ändå. För visst är det för dem vi ska klä upp oss, eller?

Tänker strunta i det här nu. Min lilla bubbla är trevlig att leva i, jag mår bra där och kan vara mig själv. Nu ska jag bry mig om att köra lastbil och göra det bra istället. Det känns betydligt mer konstruktivt och viktigt än att banta och träna inför Beach 2013 eller skriva "pepptalks" om hur viktigt det är att vara snygg. Ärligt talat, det blir motsatt effekt för mig. Peppar någon gör man genom att visa vad man lyckats med och inte hur snygg man är och vilket otroligt bra självförtroende man får om man tar på sig klackar och glittriga plagg.

God natt då, så ska jag se till att fokusera på lite viktigare saker än det som verkar vara tjejers största problem år 2013...

// Johanna

Med tanke på att det fanns hästkött i Findus lasagne, vilket sedan skapade ett ramaskri i media så ställer jag mig några ganska givna frågor:

Vad gör det så hemskt att äta hästkött? Äter man kött så är det väl inte konstigare att äta hästkött än fläsk- eller nötkött? Någonstans måste man väl ändå göra av djuret när det är dags för det att galoppera vidare till Trapalanda. Så varför inte ha lite nytta av det? Eller är jag bara en köttfantiker?

 

Men, Findus får allt se till att det står i innehållsförteckningen vad deras produkter innehåller för kött! Jag vet att det finns många som inte skulle kunna tänka sig att äta hästkött. Men hästarna har i alla fall i de allra, allra flesta fall haft ett bra liv där de har fått kärlek och omtanke under hela sitt liv. Det är nog betydligt mer än vad man kan säga om Broilerkycklingar som föds upp för att bli mat så fort som möjligt. Så är man inte vegetarian ska man nog ta sig en liten funderare. Det kanske är bättre att äta hästen som haft ett meningsfullt liv än kycklingen som har fötts upp för att bli mat - och som får ledproblem samt slaktas fortast möjligt.

 

Om jag ska vara ärlig så är nog tanken mer lockande att äta upp något som man vet har haft det bra än något som har plågats för att vi människor ska kunna äta gott... Jag vill nog faktiskt veta vad jag äter och hur djuret har mått. Eftersom jag inte själv har några planer att börja föda upp djur för att veta vad jag äter så får jag välja det näst bästa och välja med eftertanke. Resultatet? Antagligen att jag kommer leva på älg och vildsvin...

 

Det finns ett välkänt faktum som kan vändas och vridas åt alla möjliga håll och kanter för att passa sin egna tolkning. Jag tänker på citatet "ingen kedja är starkare än sin svagaste länk". Det kan tolkas på många sätt, som att vi ska trycka ut den svagaste individen för att stärka oss själva. Låta den starkaste överleva och på så sätt rädda vår ras. Men visst låter det lite väl förlegat med tanke på dagens samhälle?

 

Uppenbarligen är det inte det. För även om vi påstår att vår mobbing och vårt hat, är pga andra orsaker så kan vi inte missa de faktum att de beror på att någon sticker ut. Och det är inte bra eller hur? Att sticka ut är aldrig bra, tänk själv en prickig zebra bland alla randiga. Jag har en känsla av att vår mobbing grundar sig i en primitiv funktion som säger till oss att vi måste anpassa oss, följa strömmen och göra som alla andra. Vår mobbing grundar sig säkerligen också på olika faktorer som dagens ideal, våra värderingar och många andra faktorer. Det legaliserar ändå inte någon form av mobbing eller diskriminering.

 

Det är där jag har fått lära mig något annat. Om nu inte kedjan kan vara starkare än sin svagaste länk så får man göra något åt det. Jag fick under tre månader lära mig att även om individen är klar är inte gruppen klar. Individen är klar först när gruppen är det. Det betyder att om nu någon halkar efter, inte riktigt klarar kraven så ger man inte fingret åt personen och sticker utan man väntar och man hjälper denne.

 

Lite likadant tror jag man ska tänka när det kommer till mobbing. Även om man nu någon sticker ut på något vis är det bättre att acceptera det och istället stötta om det behövs. Du hjälper inte när du skriker hur dum i huvudet någon är, eller att den är rasist, en blattejävel eller vad det kan tänkas vara. Nej, det är det effektivaste sättet att sänka någon. Eftersom det inte heller var målet så är det bättre att tänka om och tänka till.

 

Det enda vi behöver göra är att visa varandra respekt för jag har förstått en sak, vi är alla människor. Oavsett hur vi ser ut, vad vi har för åsikter, religion eller hudfärg. Vad vi är, det är människor. En enda lång kedja med 7 miljarder människor som aldrig kommer att vara starkare än sin svagaste länk.

 

// Johanna

 

Jag såg Uppdrag gransknings program om näthat alldeles nyss och frågar mig om vi verkligen lever i år 2013 eller om det snarare var år 13? Hur tänker folk och vad får dem att skriva sådana saker. Bara för att det skickas från dator till dator betyder inte det att det är harmlöst. Ord skadar mer än slag. Uppenbarligen saknar vissa personer någon sorts form av mental spärr som säger "nej, så här beter man sig inte mot någon". 

 

Det var i stridens hetta, det var bara Facebook, jag menade det ju inte, jag är ledsen. Tror någon att det hjälper att säga det nu? Innan man skriver något bör man tänka på konsekvenserna av sitt handlande. Bara för att det är på Facebook, ett mejl eller en anonym kommentar på en blogg så betyder inte det att det inte är på riktigt. Skärpning Sverige! Och nu talar jag både för män och kvinnor som skriver dessa kommentarer. För inte är det 50-åriga män som rasar på ponnyryttares bloggar. Nej, det är tjejer i min ålder eller yngre. Och till er alla vill jag bara säga: Tänk efter före. 

 

Till rättsväsendet: Det kanske är dags att se över lagarna i Sverige. Om det går att hitta fildelare som gömmer sig bakom datorer och IP-nummer så tror jag att man kan göra en kraftansträning för att hitta dessa anonyma personer. Bara det kommer en lag, i likhet med fildelningslagarna kanske? Vi kan om vi vill och nu är det väl ändå dags att visa att vi är mer än grottmänniskor och faktiskt har ett eget kritiskt tänkande och kan känna empati.

 

Här är länken till Uppdrag granskning program förresten!

// Johanna