En sisådär 21 år gammal Islandshäst. Och vet ni vad? Jag ska aldrig någonsin tänka låga tankar om islandsryttare och i min engelska ridnings inskränkthet anse att de inte är annat än skogsmulleryttare. För 1. Det var det jobbigaste jag har gjort när jag suttit på en häst. Få en islänning att tölta var liksom inte bara att säga tölt (jag kände mig som ett hopplöst fall)... 2. Det kan ha varit den mest välridna häst jag suttit på! Så, ännu en gång får jag inse att ödmjukhet är det viktigaste i livet. Och ska man lära sig något i den här sporten så är det bara att inse att det bästa sättet är att kliva över till fiendeland och ta lärdomar därifrån. Man dör inte av det utan kommer därifrån gladare och med en massa ny kunskap!

 

För övrigt var det riktigt häftigt att tölta, de få steg jag nu lyckades få till en ren tölt. Det kommer aldrig Dilko att lära sig men jag ska banne mig få honom att bli lika lyhörd. Fördelen med en unghäst - jag lär honom allt och får ta konsekvenserna av det som blir både bra och dåligt.