Igår var Dilko och jag ute på äventyr! Han åkte nämligen ut på sin första "tävling". Vetlanda ordnade en Pay and Ride - ett kanonbra sätt att komma ut med sina unghästar utan att behöva känna den minsta press. Dilko verkade tycka att det hela var ett synnerligen spännande äventyr. Först och främst blev han otroligt förvånad över att det fanns ännu mer hästar i världen! Dessutom så fick han återigen stifta bekantskap med sina kompisar från ridhusridningen för några helger sedan.

 

Utöver det så visade det sig att de hade byggt in ridbanorna inomhus på ännu fler ställen. De hade till och med två stycken banor på samma ställe! Som om inte detta var nog så satt det folk och kollade på honom! Först bakom ett genomskinligt staket, vilket verkade väldigt konstigt? Och sedan tittade de ner på honom när han sprang omkring inne i det andra huset. Inte tog det slut på dumheterna där inte. Nej, först så skulle han gå mellan två hinder och in i en annan del av huset. Vilket absolut kan accepteras, snirkla runt hinder har han faktiskt gjort tidigare. Men där uppe i övre delen av huset satt det två stycken och kollade på honom. Utan att med ett ord nämna att de fanns där gömde de sig i skuggorna, prasslandes med papper och viskandes konstiga saker "sex, ska gå fram mer". Gå fram? När han gick upp till dem i deras hörn var han tvungen att vara beredd på att fly. Då gällde att gå sakta och avvaktande framåt med öronen på helspänn och på minsta signal vara beredd på flykt. Vem vet vad dessa vettvillingar egentligen gjorde där? Så länge han fick hålla sig på behörigt avstånd från de där besynnerliga människorna hade han inga som helst problem med att springa runt på ett nytt ställe.

 

Där trodde ni allt att pinan var över? Att han sedan fick lastas och åka hem för att vila upp sin lilla hjärna? Inte alls! Därefter var det dags för min syster att rida så Iza lastades ur och Dilko lastades in. Så där stod han i vagnen, piafferandes så fort en häst rörde sig utanför. Tillslut, när tröttheten tog överhanden och han med en suck insåg att han fick titta på sina kompisar genom ett fönster tog han med frenesi tag i att få i sig middagen. Sedan kom Iza tillbaka, han rullade säkert hem fick gå ut till Thunder Boy och berätta om sina äventyr. Han har ännu inte återhämtat sig från den psykiskt knäckande resan utan följde mig som en hund under hela vår promenad idag.