Att skilja på djur och djur

Jag har tänkt på hur olika man väljer att behandla djur och djur. På ett sätt är ju ett djur ett djur oavsett om det är en katt eller fågel, häst eller ko. Ändå behandlas de oftast helt olika. Det som gäller generellt är väl att de alla nyttjas för människans skull, på ett eller annat sätt. Det kan vara som sällskapsdjur eller i livsmedelsproduktionen. Frågar du en stressad innekatt som inte vill annat än ut eller kalven som precis ska slaktas betvivlar jag att någon av dem är nöjda med sina liv. Skillnaden är att kalvens liv fram till slakten har varit så naturligt som möjligt.
 
Det jag reagerar på är vi vill att vår mat ska produceras bra, det ska vara ägg från ekologiska frigående höns och burhöns överlag är ett skällsord. I nästa sekund åker vi till hästen som står på en box 23 timmar om dygnet och rids den 24:e. Men det är ett sällskapsdjur och den får ju faktiskt motion en gång om dagen. Dessutom blir den stressad när den släpps ut i en hage, framförallt om den är stor. Ungefär lika stressad som när korna släpps ut på bete varje år. Men när det gäller korna är det faktiskt lite elakt attt bara låta dem vara ute under sommarhalvåret och resten av tiden stå inne i en ladugård. Hästen däremot kan få lite frisk luft i en grusruta ett par timmar om dagen.
 
Tittar du ut i en fårhage eller kohage på sommaren så går de inte ensamma instängslade med trippla trådar och en bit mellan hagarna för att se till att all kontakt hindras. De går ihop, flock, tillsammans. Men hästen har ett ekonomiskt värde, betydligt högre än en ko eller ett får så då kan de få gå själva i hagarna trots att det strider mot deras natur. Det är nämligen en ekonomisk förlust om hästen får gå i sjukhage för att den oturligt råkade bli sparkad. Att det är en större förlust för hästens hälsa att inte få utlopp för sina naturliga instinkter är en annan sak. Den får trots allt träffa sin människa ett par gånger om dagen. Vilket inte är riktigt samma sak eftersom vi människor överlag är rätt kassa på att läsa hästspråk. Men ändå, det räcker typ, den rids ju också och sådär.
 
Om vi nu ska utnyttja djuren som vi gör så är det inte mer än rätt att vi låter dem ha ett så bra liv som möjligt. Då tänker jag nog faktiskt mer på våra sällskapsdjur än på något annat. Framförallt tänker jag på våra hästar. Jag kan inte förstå hur man gå och lägga sig med gott samvete när man vet att ens häst knappt får vara ute, täckas så den svettas ihjäl och motioneras i ridhus någon gång om dagen. Det strider så mycket mot hästens natur som det bara går. Det går inte att försvara med att de är avlade så för den tror jag inte det minsta på faktiskt. Klart det går att avla bort vissa instinkter men när till och med min Ragdoll vill vara ute på sommaren så kan jag konstatera att det är skitsnack. En häst är en häst och de behöver vara ute, utan täcken och tillsammans med andra hästar för att må bra. Det lika logiskt som att en höna inte vill bo i en bur eller en gris inte enbart vill föda nya kultingar.
 
 
 
 

Paradoxer

Lite paradoxer:

* Folk som är vegetarianer eller veganer, vägrar djurtestat smink och päls men samtidigt äger en katt eller hund. Vad tror de? Att bara för att hundens mat är rund, fyrkantig eller formad som en blomma så växer den på ett träd och är ingen animalisk produkt? Rovdjur kan tyvärr inte leva på soja och mandelmjölk...

* Folk som klagar på att kossor släpper ut en massa metangas och sedan lägger upp bilder på sitt julfirande. I Thailand. (Jag vet att metangas är en 25 ggr värre växthusgas än koldioxid men man kan ju sopa rent framför sin egen dörr först?)

* Folk som säger att deras hästar tappar skor, trasar upp hela hoven vid sömmarna, livet suger och de vet inte vad de ska göra så de slår på en ny sko och googlar febrilt sätt att få hoven att växa. Samtidigt som hovslagaren skor med 3 nummer för stora skor så hästen konstant trampar på, just det ja, skon. Ta av skon, låt hoven vila och byt hovslagare?

* Folk som klagar över fruktansvärd djurhållning och hur hemskt det är att föda upp djur för att sedan slakta dem och sen åker till sin sönderskyddade häst som står i en grushage på 3x3 meter iklädd 5 täcken när det är 20 plus ute och aldrig får ens nosa på en annan häst. (Klart det är viktigare att maten man äter har ett värdigt liv än att ens häst ska få tillgodose alla dess behov som ett flockdjur)

* Folk som tror att det är bättre att dricka soja- och mandelmjölk än komjölk med hänsyn till koldioxidutsläpp. Trots att sojan ökar skövling av regnskog (som tar upp koldioxid) och de stora mandelodlingarna i Kalifornien håller på att torka upp hela området med
sin konstbevattning. Utöver detta kommer bekämpningsmedel. Pest eller kolera?

// Johanna

Beta eller inte beta - det är frågan

Jag läser så mycket roliga grejer på internet alltså. Det finns fullt med naiva spännande människor som har en egen liten världsbild, det tycker jag kan vara roande. Bara att hämta en påse popcorn och sen har man liksom fredagsnöjet klart! Nu senast läste jag ungefär följande:
Vi ska sluta äta djur för det är oetiskt (helt okej poäng, viss djurhållning är inte ok) men de öppna landskap som då kommer växa igen och orsaka en otrolig förlust i biologisk mångfald ska hållas öppna av: (tadaaa) vilda djur.

Jag vet inte var denna person är född, om hen har varit i en skog eller sätt hur odlad mark växer igen men jag tänkte att jag kunde visa det här och nu så alla får se.
Här har vi ett tidigare bete som inte har hållits öppet av våra hästar utan tillåtits att växa igen (det planeras dock att restaureras). Här har vi ett förhållandevis högt tryck av vilda djur och jag räknar med 3 älgar, 5 rådjur och ett par harar. Här har vi alltså alla vilda djur i Småland som är växtätare (våra kära rävar förstår inte våra argument för en övergång till veganism tyvärr). De klarar inte av att hålla betet öppet utan det växer igen mer och mer. Nu bör också tilläggas att vi har ett lågt rovdjurstryck här nere, med varg minskar antalet djur ytterligare, och jakten är förhållandevis liten.
Här fick mina hästar under sommaren i år. På det här betet har skogen avverkats det är jag medveten om. Men detta är något som gör att sly växer nästan ännu mer och ännu fortare. Det är också sly som gör att du får en igenväxning i första skedet. Som information så måste det röjas årligen om du inte ska ha en igenväxning av marken.

Om man nu jämför de två bilderna så syns en rätt stor skillnad. Den ena, utan betestryck av domesticerade djur, är totalt igenväxt den andra där mina hästar fått gå under en sommar är så pass öppen att det nästan går att kalla betesmark. En sommar, betänk då om jag röjer lite av det som hästarna inte går på och lite björk tas ner då har vi plötsligt ett riktigt fint bete. Den andra "hagen" kommer aldrig bli bra om nu inte jag maskinellt röjer varje år eller vi släpper på djur där. Vilda djur kan inte hålla öppet på samma sätt, de har betydligt större ytor att gå på och det skulle behövas ett enormt antal djur för att betestrycket skulle bli tillräckligt hårt. Detta kommer naturen att reglera själva med ett ökat antal rovdjur eller olika sjukdomar.

Så vill vi ha kvar vårt odlingslandskap och vår biologiska mångfald så måste vi ha djur som sköter markerna. Mina hästar är inte ideala för uppgiften även om de är bra på att trampa ner och göra stigar så äter de betydligt hellre gräs än sly. Med andra ord så behöver vi ha djur, oavsett om vi vill eller inte, men som ni förstår måste vi också ha djuren på ett sånt sätt att djurhållningen måste förändras. 

Och nej, vilda djur betar inte och håller markerna öppna. Åtminstone inte de vi har i Sverige.

// Johanna

Lite tankar om utbildning

Jag tänkte att jag kanske skulle försöka att förklara mitt tidigare inlägg som skulle kunna upplevas som något raljant. Det jag egentligen ville få fram var att jag tror att många känner den där pressen på att de måste vara lyckade och måste göra vissa saker. Jag minns hur det var när jag gick sista året på gymnasiet och det generellt började tjatas om olika utbildningar, vilka universitet som var bäst och hur många sökte utbildningar som de kanske inte var så intresserade av men kände att plugga ska man göra direkt efter gymnasiet. Klart att även jag blev påverkad av allt det där men då jag inte visste vad jag ville plugga så valde jag att göra något annat. Detta innebär att jag har arbetat som soldat i 4 år. Under tiden har ett stort antal av mina gamla klasskompisar hunnit utbilda sig och har idag en färdig högskoleutbildning. Nu däremot så pluggar jag, jag har funderat på vad jag faktiskt är intresserad av och hittat en utbildning som passar både mina intressen och min livssituation. 
 
Just det tror jag tyvärr inte att alla som söker högre utbildningar direkt efter gymnasiet faktiskt lyckas med. I en tid där vi måste vara lyckade och göra karriär hinner nog inte alla känna efter vad som faktiskt känns rätt. Däremot så vet de flesta vilka yrken som ses som "bättre" än alla andra - och lite viktigare. Jag tycker att det är så fel, det finns inget yrke som är bättre än något annat och alla som följer sin dröm är beundransvärda. I och med de krav som direkt, och indirekt, ställs på oss så tror jag att många väljer att följa drömmen som samhället i stort vill och inte sin egen. Du ses inte som lyckad om din dröm är att arbeta som undersköterska, fabriksarbetare eller vaktmästare. Väljer du däremot att ändra lite på din dröm och säger yrken som civilingenjör, läkare och jurist så nickas det glatt och medhållande. Det handlar om en individ som vill något med sitt liv som vill komma upp sig och bli någotVilket ses som enormt viktigt i vårt samhälle.
 
Detta tycker jag är så enormt tråkigt, jag tror inte att människor blir gladare för att de följer samhällets dröm och utbildar sig till högskoleingenjörer när de egentligen skulle vilja vårda människor. Jag tror att vi måste våga tänka på att alla människor är individer och att alla människor har olika mål och olika förutsättningar. När vissas val ses som bättre än en annans så har vi skapat ett problem och klyftor mellan grupper. Jag tror inte heller att det är rätt att pressa unga människor till att vilja göra karriär och det direkt. Jag tror nämligen att vi alla måste sänka tempot lite och låta dessa unga människor få tänka lite innan de gör sina val. På det viset tror jag att valen de gör faktiskt är val som de själva vill, inte deras föräldrar, vänner eller samhället.
 
Men vad vet jag, jag sitter trots allt här omgivningen av kurslitteratur och studerar för att kunna få ett jobb som jag både är intresserad av men som är lite viktigare och lite bättre än att stå och byta bitar i en maskin på en fabrik. Frågan är om det beror på vad jag vill eller att omgivningen har påverkat mig i den riktningen. Ni vet "men du som har läshuvud ska ju plugga vidare...".
 
 
 
.

Det där med förutsättningar

Något jag tycker vi glömmer bort ibland inom ridsporten är förutsättningar. Det är något som man både föds med och kan jobba sig till. Vi har alla olika förutsättningar och det tycker jag att vi gärna väljer att bortförklara. I en sport som är så beroende av pengar är det rätt givet att om man har ett bra kapital och alltid har haft så har man det även lättare. Med det sagt behöver du inte vara en bättre ryttare - för ryttarkänslan kan du inte köpa för pengar. Men du kan träna dig till att bli bättre fortare, du har ett bättre hästmaterial och kan alltså nå bättre resultat snabbare. 
 
Om vi då tar ett exempel. En ryttare med bra startkapital har två alternativ. 1. Du köper en färdigutbildad häst som kan utbilda dig som ryttare men även ge dig möjlighet att snabbare klättra i klasserna. 2. Du kan köpa en unghäst med enorm potential. En ryttare utan dessa förutsättningar får köpa sig en underdog eller det som blev över och hoppas på det bästa.
 
Ryttaren med rätt förutsättningar har råd att lägga massor på träningar medan ryttaren utan dessa förutsättningar kan träna 1 gång varje/ varannan vecka. Givetvis går det fortare framåt om du alltid kan få hjälp istället för att sitta hemma och slita sitt hår. Kan du dessutom få hjälp i form av att skicka iväg unghästen på utbildning eller att din tränare rider den ibland kommer det givetvis att leda till en ännu snabbare utveckling.
 
Utöver det här kommer alla andra krav. När du väl står där med din häst, tränar och är glad så finns det så mycket annat som tillkommer. Den där sadeln som kostar två månadslöner - för du har förstått att den du har till hästen egentligen är en slit-och-släng-sadel för unghästar. Det tränset du har är inte anatomiskt utformat och utan denna finess så skadar du hästen djupt. Det ska "vetcheckas", helst en gång i kvartalet och har du nu inte råd med det är du inte värd att ha en häst. Och handla för guds skull inte på Börjes! Märkesgrejer ska det vara. 
 
Jag som har råd att ha min egna häst, träna och tävla med den är i det här fallet någon som är priviligerad. Att ha en häst är nämligen inte något för alla men vi behöver väl inte stänga grinden för ännu fler? Vilket är lite det vi gör när vi naivt säger att alla kan och så här måste man göra och det här måste man ha för att kunna ta hand om sin häst. För att hästen ska må bra och inte bli skadad och må dåligt. Jag tror att alla som har häst älskar hästen djupt och tar hand om den så gott de bara kan. Och jag vill att ridsporten ska vara en sport för alla. Men istället för att den faktiskt blir det skapas bara ytterligare hinder. Istället för att kärleken till hästarna ska hålla ihop ser jag en uppdelning mellan olika kategorier och det är tråkigt. 
 
Det här har jag funderat över sen jag och mamma gick på mässan på GHS. När jag kollade prislappar, suckade tungt och tänkte "nej, det här har jag inte råd med". Då insåg jag att ridsporten inte tillhör alla. Jag med min rätt "normala" inkomst har inte råd att köpa mycket av de grejer som fanns där. Inte utan att skrapa på alla konton jag har. När jag konstaterade att en hjälm - vilken alla behöver - kostade lika mycket som alla våra sex innerdörrar ihop suckade jag bara tungt och tänkte vilken rikemanssport det har blivit ändå!
 
När jag började tävla ponny fanns ungefär hälften av utrustningen och man red för att det var kul. Nu ska allt vara en satsning och satsa det kan alla göra. På sitt sätt. Men samtidigt förstår man när går där på mässan och tittar på alla grejer att det här är något som bara tillhör en viss del, inte något för alla. Och det här lär vi våra barn samtidigt som vi bestämt hävdar att ridsporten är en sport för alla. Ja, det må den vara men det är bara vissa som har förutsättningar för att nå sina mål.
 
 
 

En bitter eftersmak

Då var en av Sveriges hästfester slut och precis som vanligt lämnar det en bitter eftersmak i munnen. Egentligen förstår jag inte varför jag - och mamma - fortsätter att betala för att titta på dressyr. Vi sitter ändå bara där och kritiserar. Kommenterar. Suckar djupt. Och runt omkring oss sitter folk och tycker vi är dumma i huvudet. Vi å andra sidan anser ju att de är ignoranta. Men någonstans där hela debatten "eliten inte får kritiseras" går på högvarv måste det finns någon enstaka person som anser att det finns en viss gräns? Och att den kanske nås när ryttare i en världscupfinal inte får till en lodrät sits, inte kan byta utan att slänga sig fram och tillbaka i sadeln, inte skulle sitta kvar om tyglarna togs i från dem eller inte kan rida utan att flaxa med underskänkeln och hacka med sporren.
 
Det är sådana saker som jag på min amatörnivå knappt lyckas med. Jag som inte tävlat högre än regionalt på ponny kan åtminstone när någon tjatar på mig sitta rakt i ryggen och har balans nog att hålla mig kvar utan ett krampaktigt tag i tyglarna. Men på den absolut högsta nivån kan jag inte under några omständigheter tänka mig att det här är något som jag ska behöva se. Lika lite som jag vill se hur ryttare på den nivån bestraffar sin häst för något som den inte ens kan rå för. Ser man det i perspektiv hade det varit sanslöst om jag börjat slå på min bästa vän eller sambo för att hen råkade snubbla på sina skosnören. Vilket är ungefär vad som hände för Levprevost häst, den snubblade och lyckades rädda upp situationen utan att gå omkull. För det hade den varit värd beröm, inte en ponnyspark och slit i tyglarna.
 
Det pratas om Code of Conduct, att de gäller på alla tävlingsplatser från botten och upp till toppen men uppenbarligen går det att blunda för en del och se annat. Och på elitnivå blundas det i massor. Nu när SVT råkade fånga det här på film blev det ett uppror på Facebook men kommer det att spela någon roll? Kommer ryttaren i fråga att få några konsekvenser för detta? Just nu ser det inte ut så och vad sänder då det ut för budskap? Jo, att det är okej.
 
Det blir precis som när jag publicerade bilderna från Falsterbo. De spreds rätt bra på Facebook men hände det något? Nej, ingenting.
Det här var en av de värsta bilderna från Falsterbo. Den väckte reaktioner, precis som SVTs film gör nu. Men det var just det. Reaktioner som mynnade ut i ingenting. Jag har valt att censurera mina bilder, känner man igen hästen så okej. Men det gör inte så många. För hade de gjort det hade reaktionerna varit helt annorlunda. Det här är ett avslutat kapitel även om det fortsätter ändå. Så länge vi fortsätter att blunda för det hela så fortsätter det. Och blundar det gör vi. Gapar lite, kräver förändringar men nöjer oss glatt med lovord från än den ena en den andra. När det får fortgå så blir det helt plötsligt något normalt och det är det som är den största risken just nu och precis vad som håller på att hända. Det är helt plötsligt så här det ska vara och det finns inte längre någon som minns en ryttare som Reiner Klimke eller en häst som Rembrandt. Det vi minns är flashiga framben och namn som Totilas, Valegro. För det är vår nutid och någonstans där måste vi stanna upp och fråga oss vad det är vi egentligen vill ha.
 
Jag har ett svar på den frågan men jag är rädd för att det är ett svar som jag aldrig kommer att få se. För min önskan är att vi vrider klockan tillbaka och försöker rädda det som räddas kan. Men någonstans inser jag att så länge sporten jag älskar styrs av pengar, ära och berömmelse kommer jag aldrig att få se det annat än på Youtubeklipp.
 
 
 
 

Alla dessa krav...

Normalt sett hade jag nu suttit djupt nedsjunken i en föreläsning och skrivit så att fingrarna blöder. Men på något vis så kände jag att jag är värd en riktig semester. Inte för att jag på något vis är i fas med plugget. Det vore antagligen årets lögn. Men för att jag snart går på en välförtjänt julledighet och då har tid så det räcker och blir över till lite plugg. Jag kan i ärlighetens namn inte direkt påstå att jag har lagt ner min själ i pluggandet. Det har varit en bisyssla på helger och lediga dagar (ja och så skrev jag en hemtenta på högvakten). För er som nu är sugna på resultatet så kan jag meddela att jag med marginal har varit godkänd på allt.
 
Med det här vill jag inte slå mig för bröstet och tala om hur enormt duktig och förbannat smart jag är - för det är jag inte, Jag är inte alls någon övermänniska. Däremot så hatar jag den där hysterin det har gått i pluggandet. För det är precis vad jag vill kalla det. När det ska pluggas i veckor innan ett prov, hela boken ska kunnas utantill helst både fram- och baklänges. Min självdisciplin vill bara spy på sånt. Om jag har öppnat boken tidigare än två dagar innan provet/ tentan då är jag ute i allt för god tid. Det handlar väl enbart om att lära sig det som faktiskt är relevant? Måste man vara så fruktansvärt duktig hela tiden? Kan man inte släppa på kraven lite ibland?
 
Vi har väl ändå tillräckligt med krav på oss. Det är inte så att vi behöver ytterligare ett krav att leva upp till. Jag säger inte att man ska strunta i sin utbildning. Hade jag levt efter den principen hade jag snart haft tre vinklar på mina kragspeglar och krävt att mina kollegor titulerade mig Sergeant. Så är det inte. Istället sitter jag på ett studentrum i Kalmar efter att ha tagit ledigt från mitt jobb så att jag kan skaffa mig den där utbildningen alla tjatar om. För det är ett krav vi alla har på oss. Att utbilda sig, göra karriär, tjäna pengar, få karriären att gå ihop med familjen. Utöver det ska du vara stylad och snygg, trevlig och rolig, umgås med dina vänner och träna för att få den där perfekta kroppen.
 
Det finns krav från samhället så att det räcker och blir över. Inte behöver vi väl pusha varandra utför kanten i jakten på ännu fler krav? Vi behöver inte sitta på ett kafé med en latte i högsta hand och plugga till tentan om en månad. Vi kan likaväl inse att ibland så räcker det gott och väl med att vara lagom. Frågar du mig är inte lagom att plugga alla dygnets vakna timmar. Det är att plugga så pass att man inte känner ångest eller press utan är nöjd. Nu kanske alla som pluggar på detta vis faktiskt är nöjda och glada men min erfarenhet säger mig att de är nervösare än jag, prokrastinationens okrönte drottning, inför ett prov eller tenta vilket faktiskt betyder att vi har ett problem. Och det ligger i de krav vi har från både samhället och oss själva. Ibland är det bara skönt att släppa på alla krav och bara vara.
 
Vilket är precis vad jag gör nu! Så nu ska jag fortsätta njuta av tillvaron och lyssna på låtar som "På lantbrukare Perssons gård". Som motpol till dagens skräniga pop så har vi här dagens låttips, har ni inte lyssnat på Björn Afzelius rekommenderar jag det.
 
 
 

Vi hästmänniskor...

Åh, jag älskar hästmänniskor ibland. För det första finns det en enda sak vi faktiskt kan enas om? Svar: Ja! Vi älskar vår häst. Alla andra är bara hopplösa fall som man eventuellt kan rynka på näsan åt. Eller om det är något utöver det vanliga, som Totilas, svälja sin stolthet och för en liten stund njuta av skönheten. Men annars så finns det olika läror om allt och ingen vilja att gå utanför sitt utpinkade revir och se sig omkring.
 
Framförallt så kan inte en tävlingsryttare under några som helst omständigheter hålla med en skogsmulleryttare eller ännu värre barfotaivrare. Herregud nej, det spelar ingen roll om skogsmullen har läst all litteratur som finns om hästens utveckling, biomekanik och allt som skrivits om hästutbildning under de senaste 2000 åren. Ryttaren i fråga har faktiskt inte ridit Grand Prix. Det som alla strävar efter. Ryttarna som kommit till denna nivå följs med trånande blick och en hängivenhet som är svår att slå. Försvaras så fort kritik anas och oftast kommer argumentet: "Har du ridit Grand Prix?". Kan inte skogsmulleryttaren svara ja på den frågan spelar det ingen som helst roll att samma ryttare fått en utdömd häst tillbaka till livet och nu visar upp en korrekt piaff. För hästen slänger faktiskt inte med frambenen. Dessutom är det ett kallblod och inte ett högpresterande halvblod vars gener gör att hästen vill bo på en tävlingsplats och är mycket, mycket svårare att rida.
 
På andra sidan står andra, som jag, och vägrar att ta till sig någonting om att få hästen att visa upp sig från sin bästa sida. Argt gnisslande tänder när något som eventuellt kunde tänkas vara vettigt ramlar ur munnen på en Grand Prix-ryttare. Men fortfarande utan att vilja ta till sig. För inte kan de ha rätt i någonting. Inte eftersom de låter hästarna slänga med frambenen och inte ser till hästens biomekanik. Att de sen tar hand om hästarna minutiöst spelar absolut ingen roll. Det spelar inte heller någon som helst roll att de vet exakt hur man får en korrekthet i en uppvisning eller få fram den där underbara känslan även på en dressyrbana.
 
Nej, istället blängs det på varandra och två läger skapas. Utan vilja eller motivation till att försöka kommunicera med varandra. Istället så delas bloggarnas kommentarsfält upp i precis samma läger där de olika parterna på olika vis försöker förödmjuka den andra. Inte konstigt att ridsporten är som den är. Inte heller är det konstigt att hästmänniskor räknas som en sort för sig. För det om något är vi!
 
Och ja, det är väl bäst att förtydliga: I texten ovan finns en viss underton av ironi.
 
 
 

Ponnyåldern och subgrupper

Jag har talat mig varm om höjningen av ponnyåldern - och det tänker jag att fortsätta göra. Däremot så vill jag fullständigt förkasta dessa grupper. Löjligt är vad det. Så fort personen i fråga kommer upp på storhäst finns det inte någon som ens tänker på att åldersindela. En 13-åring kan inte under några omständigheter tävla mot någon som lyckats fylla 17 år - på ponny. Men jag kan tävla mot någon som red innan jag var född - utan att jag överhuvudtaget ska klaga. För jag är ju vuxen.
 
Fortfarande så tror jag att den här höjningen på sikt kommer att göra att utbildningen av våra svenska ponnyer kommer att bli bättre och att vi kommer kunna få se fler svenskfödda ponnyer bland de högre klasserna. Där tror jag att ryttarna 17-20 år har ett väldigt stort ansvar att ta, lite mer ridvana, lite mer kunskap och inte en tonårings gängliga kropp där koordinationen ibland inte alls hänger med. Samtidigt som ryttarna kan ha kvar sin ponny lite längre och utbilda dem det lilla extra. Alla ryttare vill ju inte elitsatsa trots allt.
 
Trodde jag iaf. Men eftersom grupp 2 har blivit en liten "subgrupp" med små startfält förstår jag om ryttarna faktiskt tröttnar. Så kul är det nog inte på sikt att rida en klass där det är 3-4 startande. Med tanke på hur små startfälten faktiskt blev så kan det inte ens vara svårt för Ridsportsförbundet att strycka ett streck över gruppindelningen och höja ponnyåldern rätt över. För trots att startfälten är små anser jag att det vore ett totalt misslyckande att istället plocka bort grupp 2 och sänka ponnyåldern till 16 år. För som sagt alla vill inte elitsatsa och det ska man inte glömma bort.
 
Precis som jag inte tror att man ska glömma bort våra svenska uppfödare. Vi försöker värna om våra svenska halvblod men vi får inte på vägen glömma våra duktiga ponnyuppfödare. För att det ska funka så tror jag att en sänkning av ponnyåldern kommer att göra ponnyerna mindre attraktiva - tyvärr. Ponnyer är ideala att lära sig rida på och ha kul med. Så att ridning kan bli en kul grej för alla och inte enbart ha ett förbund som vill ha en elit men ingen bredd. Problemet är att utan bredd så finns det ingen elit. För tro det eller ej men ur bredden så kommer de där guldkornen som vi en dag får glädjas över lika mycket som ur den redan etablerade eliten.
 
 
 

Ett av ridsportens problem..

En sak som jag har reflekterarat över inom ridsporten och främst när man läser hästbloggar är att dagens hästar ska gå hårda pass på banan men endast skrittas i skogen eller inte gå alls i skogen. Då undrar jag hur alla hästmänniskor tänker? 
För det första skulle jag som ryttare tycka det var trist att 6 dagar i veckan sitta och rida varv efter varv på en ridbana. Själv skulle jag bli snurrig i huvudet och till viss del omotiverad och jag tror det är likadant med hästen. Mina hästar och alla andra jag har haft har alltid tyckt att få galoppera i skogen är bland det roligaste som finns och enligt mig är det faktiskt något bland det härligaste jag vet, att få känna hur hästen sträcker ut och känna hur fartvinden piskar i ansiktet. Är det något dagens ryttare är rädda för eller är deras hästar värre monster än de jag har haft?
 
För det andra hur får alla hästar som endast springer på banan kondition och muskler? Vad jag vet stärker sig hästarna genom att gå i backar och få "springa" längre sträckor. Man kan egentligen ta oss männsikor som ett exemplariskt exempel, vi skulle inte sätta någon vidare kondition eller muskla oss överallt om vi bara sprang runt, runt på en bana. Många menar då att deras fina hästar kan skada sig om de fick komma ut i skogen och springa men vem säger att hästarna inte kan skada sej när de går på en ridbana? Och framförallt hur tror de att deras hästar mår av springa på samma underlag hela tiden?
Nästa sak är att deras hästar blir så pigga och knäppa när de kommer ut i skogen. Det är väl inte så konstigt
om hästarna blir knäppa när de aldrig får komma ut i skogen och göra av med sin energi! Då hade mina hästar också flugit i luften vilket de alltid kan göra ändå men jag blir glad av att hästarna visar sin glädje.
 
Förr kunde hästarna gå över stock och sten, titta bara på hur militärerna red. Är dagens hästar så mycket ömtåligare och eller är det att dagens ryttare helt enkelt inte vågar ut med sina "monster" hästar i skogen? I så fall är det konstigt att vissa av oss ryttare klarar av sina hästar i skogen medans andra knappt vågar sig utanför en inhägnad ridbana. Kan vi ryttare som låter våra hästar gå i skogen kalla oss tuffare? Mitt svar är: Ja för vi vågar, vågar att låt våra hästar komma utanför staketet.
 
 

Rätt mot hästen?

Det här inlägget skrev jag för ett år sen och det är aktuellt även idag, framförallt nu efter Falsterbo. Så här kommer det igen och jag tycker inte att ridningen hade gått åt det bättre hållet i år.
 
Vad ska man börja? Jag gick alltså och tittade på framridningen i Falsterbo en del under lördagen (även lite under fredagen!) och det var inte allt jag möttes av där som gjorde mej imponerad, snarare tvärom. Jag tycker inte att ryttare på elitnivå ska rida som här under, de ska väl ändå ha kunskap att rida ordentligt och inte ta till genvägar såsom graman eller att slita ner hästen med kandar, eller? 
 
Om vi då börjar med framridningen till hoppningen fick jag alltså se flera ryttare använda graman på hästar och tom. hoppa på det och då inte heller småhinder utan såna som ligger på 1,50. Jag tycker inte om gramanen redan innan och blev inte positivare när jag fick se ryttare på den här nivån sitta och slita i hästen med den, för att få hästen att "jobba". Att sedan se ryttaren hoppa med gjorde knappast det hela bättre. En sak till som fick mej att funderar vara att jag såg flera ryttare på prisutdelning som hade satt på gramanen för att antagligen klarar av sin häst vilket jag tycker att ryttare på den nivå ska göra UTAN graman. Nedanför får ni se några "fina"bilder från framhoppningen.
 
 
Sedan kommer jag alltså till framridningen på dressyren och möts inte heller där av någon trevlig syn. Här drar i stället ryttarna ihop sina hästar med kandarstången eller i vissa fall var det så kallad rollkur. Ska inte ryttare på den här nivån klara av att rida ihop sin häst på rätt sätt och få den att jobba avslappnat? Det som jag möts av här gjorde faktiskt mej mörkrädd, de här ryttarna som ni ser gör så mot sina hästar är säkert förebilder för många små dressyrryttare och då tror dom att detta är det rätt sätt att rida på. Hur kommer då dressyren se ut om detta forsätter och flera tar efter? Ska de också börja dra ner sina hästar? 
Här nedan är bilder på dressyrryttar som sliter ner sina hästar, varav den ena hästen har blå tunga pga. trycket av bettet.
 
 
Jag är inte stolt över dessa bilder men jag vill samtidigt vissa verkligenheten som många gärna skymmer undan. Dessa bilder behöver komma ut för att vissa hur det ser ut och på det sättet kan vi förhoppningsvis få en positiv förändring. Ridsporten kan inte fortsätta så här, det är levande djur som vi håller på med och de ska inte behöva lida så här. De ska behandlas med respekt och ha viljan. Som det är nu vet jag inte vad ridsporten är på väg mot, hästarna ska inte behöva få denna behandlingen. Jag tror inte att någon av oss skulle vilja gå med blå tunga och hopdragen hals! Hästar är djur och inte maskiner. Och nej, detta är inte några ögonblicksbilder då hästarna gick så varv efter varv. 
 
 

En trist utveckling

När regnet smattrar på rutan utanför så fick jag faktiskt lite motivation till att skriva. Det går ju i vågor men nu så hittade jag ett ämne som jag kände för att tycka till om.
 
Jag följer givetvis en hel del hästbloggar och läser även regelbundet kommentarsfälten. Vissa bloggare håller jag med och andra sympatiserar jag inte lika mycket med. Generellt kan man väl säga att man filosofi med hästarna med går åt det klassiska hållet och jag beundrar dem som håller på med akademisk ridkonst betydligt mer än en vanlig Grand Prix-ryttare i dressyr.
 
Nåväl när man då kollar på "vanliga" hästbloggar med tävlingsinriktning så är det en massa tjat om utrustning hit och dit osv i all oändlighet. Det divideras om hästarna ska få gå ute och med kompisar eller inte, om de ska ha täcke på sig och vilken utrustning de ska ha ihop med vilka krav man ska ställa på utrustning. Det ska vara anatomiskt, tiptop med ett känt märke och svindyrt. Kommentarsfälten fylls medhåll - klart att utrustningen ska vara på det viset och totalt kostar mer än vad min häst gjorde i inköp. Det kostar att vara på topp - och framförallt kostar det att få hästen att få det så bra som den förtjänar. Och det är väl det argumentet som hugger till i hjärtat på mig. Ibland är det nämligen någon som påpekar att det blir ju väldigt dyrt men det slås ned rätt fort. Men det är just det dyrt.
 
Jag vill påstå att jag gör det så bra för min häst som jag bara kan men jag kan inte låta bli utan känna mig som en dålig matte när anatomisk utrustning, välutprovade dyra sadlar och "vetcheckar" kommer på tal. Min soldatlön är inte överdrivet hög och om inte jag ska leva på nudlar året runt så behöver jag välja lite vad som är viktigt eller inte. Givetvis vill jag inte åsidosätta min hästs välbefinnande men det känns som jag gör det när jag läser en del bloggar. Jag har inte råd att köpa en ny sadel, min häst får nöja sig med en begagnad. Jag har inte heller råd att köpa träns och sadelgjordar som kostar lika mycket som min sadel. Eller för den delen att köra min häst till veterinären "i förebyggande syfte", det räckte gott och väl med veterinärräkningarna när Dilko faktiskt var halt.
 
Det gör att jag känner mig som en dålig hästägare. Trots att min häst får leva livet i en gigantisk hage, med kompisar, gå ute dygnet runt, ridas väldigt mycket i skogen och överlag har ett bra hästliv. Trots det så känner jag mig dum när jag tänker på att Dilko har ett totalt oanatomiskt träns, en gammal vävgjord med stretch och en sadel som passades ut för två år sedan.
 
Sammanfattningsvis tycker jag det är tråkigt att hästvärlden har blivit så fixerad vid märken och dyra grejer. Poängen med en sport för alla försvinner när prislapparna på allting höjs. Inte gör det saken bättre att hästbloggar bejakar detta och ser till att köptvånget ökar ytterligare. Jag tror nämligen inte, innerst inne att min häst är den som har det dåligt. Jag tror på något vis att hästarna som står inne större delen av dagarna, aldrig får träffa några kompisar och gå ute i små fyrkanter mår sämre än Dilko. Och då kanske det anatomiska utrustningen blir ett sätt att bortförklara de andra bristerna i hästhållningen? Tävlingshästen har ju trots allt utrustning som passar perfekt (vilket är bra). Men jag kan ändå inte komma ifrån att jag tycker det är synd att ridsporten utvecklas åt ett håll där den blir till enbart för dem som har råd.
 
 
 

En liten reflektion

Världscupfinalen i hoppning och dressyr har väl inte kunnat undgå någon. Helt ärligt så kunde jag inte titta på dem. Jag orkar inte utan blir enbart sur. Vilket jag redan var på så mycket annat att jag inte orkade med mer. Har du precis fått en feldiagnoserad häst så sitter du inte lugnt och njuter av "hopp-och-studs-passage" med bensprattel och hårda händer. Så jag gjorde att val för min omgivnings skull men fick höra i stallet att det såg ut precis som vanligt.
 
Därför kan jag ännu en gång inte förstå varför ryttarna hyllas till skyarna? Varför de sätts upp på en piedestal för allmänhetens beundran långt borta från kritik. Klemas med, kritik tystas ner, göms undan med ett hyschande finger. Eller totalt ignoreras. Bortförklaras med diverse grejer. "Ja, men det är ju ändå tävlingshästar de har mer nerv än sådana hästar som ni amatörryttare lallar runt med i skogen".
 
Absolut! Men en sak är säker. En mjuk ryttare som rider med en mjuk snäll hand och lugna försiktiga skänklar kommer också att få en lugn och harmonisk häst. Precis som du kan få den lugnaste häst att bli stressad om du rider på ett vis som kommer att stressa upp den. Exempelvis med en hård hand och skänklar som sporrar hästen i varje steg. Logikens alla lagar säger att hästen måste reagera på ett eller annat sätt om ryttaren först drar hästen i munnen för att samtidigt sparka den med skänklarna. Vilket är ungefär så som hästarna i de flesta fall faktiskt "samlas".
 
Jag skulle vilja påstå att det här hästarna är för snälla för sitt eget bästa. Skulle jag på mitt kallblod, aka Lipizzaner, ens tänka tanken att slänga in ett kandar, dra i stångtygeln så att han måste ha munnen öppen och sedan konstant banka honom med ett par långa, sylvassa sporrar i hans känsliga hud skulle jag vara glad om han enbart "blev lite på tårna". Skulle han dessutom ha genomgått en klassisk tävlingshästbehandling med mer eller mindre avsaknad av utevistelse så skulle jag vara lycklig om vi kom hem tillsammans från ridhuset. Med stor sannolikhet skulle han explodera och det innebär inte att takta lite, eller piaffera lite snyggt på stället utan han drar hela den högre skolan.
 
Så att påstå att tävlingsavlade hästar har så mycket nerv att de blir spända och att man därför måste hålla i stångtygeln är bara ett sätt att sopa problemet under mattan. Dölja det för granskning och vägra se det stora problemet - att grundridningen har försvunnit och den kunskap som en gång fanns har försvunnit och bytts mot en snabbväxande industri där hästen enbart är ett redskap på vägen mot den framgång som alla söker idag.
 
För visst är det intressant att en högexplosiv krigshäst kan samlas såhär i en piaff.
Medans dagens dressyrhästar ser ut såhär. Helt ärligt nu då. Jag är inte ens säker på att det här ska föreställa piaff. Men jag hade en bildserie på 3-7 bilder när hästen stod mer eller mindre still och trampade så antog att det var det...
 
Nu ska jag fortsätta läsa på och allt mer inse hur fruktansvärt lite jag kan!
 
 
 

Låt oss lyfta samma fråga igen

Låt oss återigen lyfta frågan om höjd åldersgräns för ponny. Nu när regeln har trätt i kraft har jag läst ännu fler hatiska inlägg om det hela. Om särbehandling, att tävlingarna tar tid, att det är onödigt, att beslutet genast ska göras ogjort. Återigen är det hoppryttarna som hörs mest och syns mest. Så jag gjorde lite snabb research på mitt lilla skötebarn. Dressyren. Snabbt insåg jag att om man tittade på start-/resultatlistorna där var övervägande majoritet av ryttarna sådana som tillhörde grupp 2. Om inte grupp 2-ryttarna hade funnits hade det knappt varit några startande överhuvudtaget.
 
Dessutom så var det flertalet klasser där grupp 1 och 2 ryttare var ihopslagna i en enda stor klump med C- och D-ekipage i alla åldrar. Det mest intressanta var att det inte på något vis betydde att den 20-åriga ryttaren vunnit. Det kunde likaväl vara junioren från grupp 1. Förstår ni vart jag vill komma?
 
Att ens tänka tanken att se till att grupp 2 försvinner i dressyren skulle innebära att sporten också försvinner i Sverige. Det skulle i högre grad innebär att de som har råd att köpa en färdig häst kan tävla och komma någonstans medan de vanliga dödliga kommer att tvingas utbilda ponnyer till en hyfsad nivå. Dömda att harva i klasser upptill LA:1 för att ponnyåren sedan tar slut.
 
Om man istället struntar i gruppindelningen, släpper allting fritt och konstaterar att en 13-årig ryttare visst kan tävla mot en som är 20 så skulle det värna om dressyrsporten. Det skulle innebära att det blir lönt att utbilda en ungponny då man faktiskt har en chans att komma någonstans innan det är dags för storhäst.
 
Ta det här enkla exemplet. Storhästtävlingar. Var har vi åldersindelningen där? Vill du som barn tävla mot vuxna varsågod och gör det. Här rider vi på samma villkor, allihop. Förstår ni hur skevt det är? När en 14-åring kan tävla mot ryttare som är 50 och har ridit i hela sitt liv för att sedan tvingas slås ihop med resten i grupp 1 när det kommer till ponny. För inte går det låta denna stackars ryttare tävla mot vuxna.
 
Snälla förbundet höj bara åldersgränsen till 20 år. Plocka bort den där gruppindelningen och vips så har vi löst ponnysportens stora problem (åtminstone på dressyrsidan). Om allt skrikande om skitregel innebär att grupp 2 istället plockas bort kommer jag att skrika högt av ilska. För dressyrsportens skull (som egentligen redan är ett sjunkande skepp av andra orsaker men det spelar ingen roll...) och inget annat.
 
 
 

Hästar på väg!

Jag råkade ramla in på en debatt om hästar på väg. Häst och ryttare den här gången inte hästtransporter. Givetvis så var det många som hävdade att hästar inte ska befinna sig på en allmän väg. Den är nämligen vigd åt bilar. Heligt värre vad jag förstod. Saken är den att hästar är livsfarliga på en väg. De syns inte! Så när man kommer körandes i 110 km/h på 70-vägen så kan man köra på ekipaget. Vilket är ett ungefär lika logiskt argument som att säga att den där satans vingliga cyklisten minsann får se till att hålla sig på cykelvägarna i stan - där de faktiskt hör hemma.
 
Jag är fullt medveten om att hästar faktiskt kan vara både farliga och oberäkneliga när de befinner sig på en väg. Så jag förstår även att bilister faktiskt blir sura på oss. Men jag skulle vilja påstå att den allmäna vägen är till för oss alla. Jag rider inte på en större väg för att jag tycker det är så himla roligt. Trots att min häst är trafiksäker så kan han hoppa till för något ändå. Det är trots allt ett djur. Men ett djur som har full rätt att befinna sig på den där vägen. Dessutom finns det en anledning till att jag rider där. Vilket inte är för att irritera alla stressade bilister så att de måste sakta ner. Utan snarare för att jag måste gå där en liten sträcka för att faktiskt ta mig till skogen. Där jag betydligt hellre befinner mig. Där är det lugnt och skönt. Jag behöver inte bry mig om ifall min häst hoppar till för något och eftersom skogsvägarna inte är asfalterade kan jag rida i det tempot jag själv vill och inte vara tvingad till skritt.
 
Med andra ord så vill vi inte på något vis störa för bilisterna och jag, eller vi hemma, försöker visa så mycket hänsyn vi bara kan. Det betyder dock inte att jag accepterar att någon vägrar att sakta ner när hen ska köra förbi. Då rider jag gärna ut mitt i vägen för att tvinga fram en avsaktning. Men så länge bilisten tar hänsyn till mig så tar jag också hänsyn till hen. Då ser jag inte heller något problem till att jag befinner mig på en större väg för att ta mig till mitt mål. Ärligt talat ser jag inte vad det skulle vara för problem, egentligen? Vi får lära oss att samsas i trafiken och på vissa sträckor innebär det att vi har både bilar, cyklar, bussar, lastbilar, hästar, gångtrafikanter, hundar och allt möjligt på samma ställe.
 
 
 

Att se utanför boxen

Jag ställde mig själv ett par frågor för någon dag sedan. Vem är det som avgör vem som är duktig på det där med hästar? Vad är det som avgör det? Måste du vara OS-ryttare för att ha rätten till en åsikt?
 
För mig är det en självklarhet. Man måste tillåta sig att influeras från alla håll. Den där ryttaren som tävlar högt varje helg är kanske bra på just det. Medan ryttaren som hela sitt liv utbildat unghästar har helt andra kunskaper. Den där NH-ivraren som lallar runt i skogen med en häst som studerar stjärnorna har däremot full kontroll på sin häst på marken - och ett helt annat band med den än vad många tävlingsryttare har med sina hästar. Ryttaren som fått en totalt hopplös travare att bli ridhäst har troligtvis slitit ihjäl sig för att komma dit hen är idag. Ändå så är det bara tävlingsryttarens kunskaper som räknas. Trots att de egentligen inte är mycket att ha. Nog för att många av oss ryttare tävlar på olika höga nivåer men det handlar om det lilla. Ett program på 5 minuter, eller en bana på 60 sekunder. Och lite framridning. Runt omkring har du allt arbete som läggs ner dagligen.
 
Det arbetet som många andra med andra influenser kan hjälpa oss med. Jag tror att vi måste sluta sätta upp skygglappar för oss själva och stänga in oss i fack som aldrig kommer ut ifrån. Det handlar inte om att jag är dressyrryttare och då lyssnar jag enbart på dressyrtränare. Jag låser in min häst i boxen majoriteten av dygnet, överskyddar den i hagen, vägrar rida i skogen, kan inte tänka mig att låta hästen vara utan täcke i 5 minuter och håller mig konstant inom fyra väggar (eller ett staket under de varmaste sommarmånaderna). Lite överdrivet men poängen är att om man ska bli bra på någonting så kan man inte låsa sig fast inom en viss kategori och av tjurig dumenvishet vägra stiga utanför det beprövade. Det går inte att påstå att min häst är en dressyr-/hopphäst så då kan jag inte lyssna på någon annan än respektive tränare. Och om du inte har tävlat på samma nivå som jag har, eller har en likvärdig häst så kan jag inte lyssna på ett enda ord av det du har att säga. Det handlar om att ta till sig av det bästa ifrån alla grenar och inriktningar så kommer man troligtvis som längst. Och alltid, alltid sätta hästen i främsta rummet och inte glömma bort att en häst är en häst.
 
Tänk vilken trevlig miljö vi skulle ha i hästvärlden om vi istället för att förkasta allt som inte håller sig inom våra ramar faktiskt lyssnar på vad som sägs och tar till sig av det. Åtminstone av det som man själv anser är vettigt fast att man fortfarande lyhört lyssnar på de kunskaper andra har. Man kan få hjälp från ett helt oväntat håll ibland.
 
 
 

Vad är sund hästhållning?

Nu har ju vi hästmänniskor så otroligt mycket åsikter om allting att det enda vi kan enas om är att vi vill våra hästars bästa. Det som skiljer oss åt är vad vi anser är bäst för våra hästar. Jag kan inte påstå att mitt sätt att sköta min häst är det bästa och enda rätta men jag kan inte låta bli utan att ifrågasätta vissa val som hästägare gör. Som att låta sina hästar gå ute 6-8 h om dagen. Det betyder ju att hästen ändå är inne 16-18 h! Jag anser inte att en häst ska behöva var inne mer än 12 h per dygn - och det är ändå relativt mycket för ett djur som i generna har ett behov att röra sig konstant.
 
Men jag kan acceptera att vissa hästar enbart kan vara ute under dygnets ljusa timmar nu under vintern. Hästar är med stor sannolikhet mörkrädda, framförallt dressyrhästar. Klarar de inte av en fladdrande plastpåse förstår jag att deras fantasi löper amok när det helt plötsligt blir becksvart runt dem.
 
Det jag inte klarar av är de som envisas med att ha hästarna inne dygnet runt, alternativt låter dem stå ute ensamma i en liten grusruta. Tar ut och rider dem en timme, finns det skrittmaskin kan de eventuellt få gå några varv där också och så in i boxen igen. Nu talar vi alltså om atleter på elitnivå. Som ska prestera något grymt på tävling. Sen funderar vi ett varv till. Låser vi in skidåkarna, löparna eller fotbollsspelarna i ett vadderat rum och plockar ut dem när det är dags för träning och tävling? Knappast! Vi människor som inte är ett flock- och flyktdjur byggda för att röra sig dygnet runt traskar glatt runt på gatorna. Vi är ju trots allt logiskt tänkande individer som inte skulle kunna halka i trappan, snubbla över kullerstenen eller ramla över trottoarkanten. Det handlar om eget ansvar. Givetvis, lustigt vore det väl ändå annars?
 
Glad Dilko som lekte i hagen i somras.
 
Hur kan man då få för sig att låsa in en toppresterande häst i en box och anse att det är bättre än att släppa denne i en hage? Den har ju givetvis ett värde. Ett ekonomiskt sådant. Och ett känslomässigt. Men är det argument som håller? För grejen är den att ryttaren som köpte en häst för flera hundratusen hade en ekonomiskt situation som gjorde det möjligt. Vilket betyder att i förhållande så har jag lagt ut lika mycket pengar på min häst som hon på sin. Vi förlorar alltså precis lika mycket pengar om våra hästar skulle skada sig. I förhållande till hur lång tid det skulle ta för oss båda att spara ihop det hela igen. Känslomässigt går det inte ens att diskutera. Min häst är värd precis lika mycket för mig som den dyra hästen är värd för sin ryttare och ägare.
 
Med andra ord. Om nu våra hästar egentligen har ett precis lika stort värde varför går min häst ute i en stor hage, med kompis och kliver runt bland stock och sten men inte den där dyra hästen? Ja, det är för mig en gåta. För i slutet av dagen så vill jag kunna säga att jag har gett min häst ett bra liv. För mig är det det viktigaste. Kommer han då in med lite skrapsår på benen och någon liten stukning får jag ta det. Jag vet ändå att han har fått ha ett så bra hästliv som jag kan ge honom. Vilket jag anser är det minsta jag kan ge honom som tack för det han ger mig varje dag. Jag kan inte titta på honom när han leker i hagen och se en hög tusenlappar försvinna. Jag får välja att se en glad och lycklig häst som lever livet. Vilket är vad jag vill, och jag vill påstå att det ändå är vad vi alla hästmänniskor vill - egentligen.
 
 
 

Varning! Hästtransport på väg

Idag hamnade jag bakom en hästtransport när jag körde hem från jobbet. Vanligtvis är jag en synnerligen förstående chaufför. Ja stundtals iaf... Oftast när det gäller hästtransporter och lastbilar. Det är trots allt sådana där jobbiga fordon som tar plats, är ivägen och som jag själv kör regelbundet. Så det ska rätt mycket till för att jag ska bli sur (okej, en sanning med modifikation det beror givetvis på dagsformen för min korta stubin). Idag var jag på rätt gott humör. Fredag, på väg hem och en rolig helg att se fram emot.
 
Sen hamnar jag bakom den där förbannade hästtransporten. De tog det lugnt och försiktigt genom rondellen och jag tänkte att det verkade som en sund förare. Tills de kom ut på riksväg 32. 70 km/h är möjligtvis förståeligt på en smal och krokig väg. Herregud det var vad jag drog upp min ADR-klassade lastbil med släp på de smala och krokiga vägarna i Skåne i för hastighet. Nu är givetvis inte dieseln i mina tankar min bästa vän men jag kör den lika försiktigt som en häst. Råka välta med den och jag ser både min anställning och mitt anseende gå upp i rök. Så nä jag sympatiserar knappast med de som bestämt hävdar att styrfart är lagom hastighet när man kör häst. Planera körningen, håll avstånden och du kan lätt köra 85 km/h. Då drar iaf min bil betydligt bättre - dessutom. Utöver det slipper man en hel del av dessa överstressade människor som glömt bort den enkla matematik som säger att det du ökar i hastighet inte ger någon vinst annat än större hål i plånboken.
 
För det andra: SLUTA SLICKA MITTLINJEN! Och vingla inte som om du vore full trots att hästen står som ett tänt ljus i transporten. Vi snackar alltså om en riksväg. Där mitt betydligt bredare ekipage med marginal får plats - och har vingelmån. I den mån min stadiga, underbara och helt fantastiska lastbil nu går som han är full på vägen. Det brukar oftast, och endast, hända när jag av någon anledning styr med armbågarna eller ett knä. Vilket bara inträffar om jag är i akut behov av att prata i radion. Det var också en sanning med modifikation men nog med utsvävningar nu... I vanliga fall är jag en ytterst seriös chaufför som konstant håller minst en hand på ratten. Så jag kan inte riktigt förstå hur man en vindstilla dag, på rak, bred och fin riksväg är i 1. behov av att slicka mittlinjen och 2. vingla över hela vägbanan? Det ger upphov till irritation och idiotomkörningar. Jag som vill om ser inte om det är fritt utan att vara över i andra körfältet. Samtidigt som jag måste hålla mig långt till vänster och hålla stenkoll på hästtransporten när jag kör om - ifall den skulle vingla på mig. Vilket resulterar i en osäker omkörning och en irriterad förare.
 
Nä, ibland förespråkar jag en utbildning för alla som ska köra hästtransport på allmän väg. Nog för att det är ens bästa vän som står där bak och man vill tänka på sin häst i alla lägen. Men det behöver ju inte gå till överdrift. Så länge man kör stabilt, tänker efter före, gör mjuka inbromsningar, planerar sin körning och tar det lugnt i snäva svängar står hästarna väldigt bra där bak. Vi behöver inte flytta ut vårt daltande med hästarna från stallet och ut på vägarna. Det skapar bara irritation och hästtransporter får dåligt anseende. Något som går ut över oss alla.
 
 
 

Framridning Falsterbo 2014

Dessa ögonblicksbilder. De som får oss att blunda för det som är fel. Bortförklara sådant som vi vet är så fel det bara kan bli. Vi vägrar att öppna ögonen och se det som finns precis mitt framför oss. Vi bländas av otroliga gångarter, slängande framben och showen som det bjuds på inne på banan. I bakgrunden har vi hästarna som inte längre är i främsta rummet utan bara ett hjälpmedel till ett kändisskap.
 
 
"Mamma, titta de har också skänkeln jättelångt bak när de göra skänkelvikningar. Man SKA ha det, det är bara du som säger att jag inte ska det." Hört på läktaren i Falsterbo. Ett barn på kanske 10-11 år som sitter och tittar när idolerna rider. Klart att det kommenteras och självklart vet jag också hur frustrerande det är när hästen totalvägrar att flytta på sig. Men vad ska mamman svara på det? På en fullsatt läktare i Falsterbo? Att eliten gör fel? För det vet vi ju att i Sverige så kritiserar man inte den gudomliga rideliten. Ja, egentligen är det där är ett icke fel. Visst rider man på så hög nivå så borde hästen flytta på sig för vaden i ett bra skänkelläge. Men alla kan ha en dålig dag. Svårare är det nog för mamman att förklara för sitt barn att eliten inte alltid gör rätt när de går förbi framridningen.
 
Vad säger du när du ser det här? Ja, men du vet det är ju ändå eliten som rider och de vet ju vad de håller på med. Så strunta nu i att du alltid har hört att hästen ska ha ett mjukt stöd på bettet och suga på det med en stängd mun.
Hur förklarar du för ditt barn att det här, det är något som är riktigt elakt att göra mot ett djur? Hur säger du att barnets idol rider så illa att det i värsta fall skulle kunna klassas som djurplågerI? Hur förklarar du att det här absolut inte ska testas hemma med ponnyn?
Vad säger du om barnet säger att hästen går bakom hand. Något som ponnyn hemma under absolut inga omständigheter får göra. Nej, men eliten du vet. De vet ju vad de gör. Så att eliten håller på med det betyder bara att det är något för skickliga ryttare. Inget som du eller jag håller på med hemma, för vi är ju trots allt bara glada amatörer, inga proffs som kan sånt här.
 
Den stora frågan är vad som händer som Djurens rätt skulle få tag i de här bilderna. Ja, jag publicerar dem öppet på nätet. Jag vill ha en debatt. Men vad händer om en organisation som är tveksam till det här med tävlingar med djur faktiskt har fotat och filmat på framridningen precis som jag? De som vill att vi ska sluta tävla med våra hästar för att det inte är naturligt för dem, för att det inte finns någonting som säger att de tycker det är kul. Ser de sånt här får de vatten på sin kvarn. Vilket betyder att det hela inte bara skulle drabba eliten. Det skulle drabba dig och mig. Alla ryttare, på alla nivåer. Är det värt det? Är det värt att förstöra för hela ridsporten och vägra inse att det här fel, att det här är djurplågeri. Istället för att stänga av alla ryttare som håller på med dessa oetiska metoder. Är det inte bättre att sätta ner foten nu innan vi har grävt vår egen grav och sitter där sen om 5 år och minns tillbaka på den tid då tävlade med den där hästen som numer går i hagen och blir fet. Jag vill ha kvar den ridsport som är nu men jag vill också att de metoder som används av våra elitryttare ska bort. Och det fort. Julia har bilder på när hoppryttare hoppar fram med graman. För mig är det en dödssynd. När blev det acceptabelt? Samtidigt som vi började blunda för allt och valde att hänföras av slängande framben?
 
 
 

En förhoppning eller verklighet?

Jag är ingen guru, har heller inte alltid rätt. Jag har bara mina åsikter, åsikter som jag står för. Så i efterdyningarna av inlägget om att inte hänga ut elitryttare för att de minsann inte plågar sina hästar måste jag skriva vad jag tycker. Ha nu i åtanke att det var flera år sedan jag var nere i Falsterbo. Senast jag stod med kameran i högsta hugg för att se hur det såg ut på en framridning till en Grand Prix var 2011. Mycket kan ha förändrats sedan dess - det är jag fullt medveten om. Men det jag kom fram till var enkelt. Elitryttare vet inte alltid bäst. De må ta hand om sina hästar som kungligheter men det betyder inte att de alltid gör det som är rätt för sina hästar.
För mig är det här fel, fel, fel. Man behandlar inte en häst så! Och om nu ryttaren på bilden råkar anse att det här är en uthängning där jag på den här lilla blogg visar upp hen för alla våra läsare så har jag bara en fråga. Varför rider du nu såhär om du vet med dig att det är fel? Om ryttaren måste försvara sitt handlande så vet ju denne med sig att det är fel. Om nu en sån här bild råkar publiceras för en bredare krets och det skriks att det är en ögonblicksbild så kan jag säga att nej det är det inte. Jag har en bildsekvens över en halv långsida där hästen går precis likadant. Och måste nu det här skrikas ut så vet ju ryttaren med team och anhängare att det är fel, att det är något som inte alls är godkänt. Snarare något som alla vet är så fel det kan bli. Det här en bild från 2011.
Precis som de här båda, tagna samma dag i Falsterbo 2011. Ryttaren överst använde tekniken dra i stångtygeln hårt när hästen inte gör precis som du säger två gånger. Ni vet en gång är ingen gång - två gånger är en vana? För de här två betalade sig inte sådan här ridning, medan första ryttaren antigen vann eller kom tvåa. Men det här är en bestraffning som jag inte skulle våga göra. Framförallt inte inne på en öppen framridning till en av Sveriges största hästtävlingar. Det här var alltså 3 år sedan. Nu ska jag ner till Falsterbo igen och kommer givetvis att stå som en hök på framridningen. För det jag ser på banan är en sak. Det är en uppvisning - en show för både publik och domare. Jag håller tummar och tår för att jag ska slippa se sånt här igen. Slippa "hänga ut" toppryttarna på min otroligt stora blogg. Jag hoppas och tror att de diskussioner och debatter om rollkur och våld mot våra älskade hästar har tagit skruv. Att de flesta insett att det inte lönar sig. Att genvägen till toppen kanske inte var så bra trots allt. Att kärleken för våra djur som tillåter oss att göra så mycket utan att de ens säger ett ord äntligen tagit över.
 
Det är min förhoppning och i morgon får jag se om den slår in.
 
 
 
 
 

Tidigare inlägg