Något jag tycker vi glömmer bort ibland inom ridsporten är förutsättningar. Det är något som man både föds med och kan jobba sig till. Vi har alla olika förutsättningar och det tycker jag att vi gärna väljer att bortförklara. I en sport som är så beroende av pengar är det rätt givet att om man har ett bra kapital och alltid har haft så har man det även lättare. Med det sagt behöver du inte vara en bättre ryttare - för ryttarkänslan kan du inte köpa för pengar. Men du kan träna dig till att bli bättre fortare, du har ett bättre hästmaterial och kan alltså nå bättre resultat snabbare. 

 

Om vi då tar ett exempel. En ryttare med bra startkapital har två alternativ. 1. Du köper en färdigutbildad häst som kan utbilda dig som ryttare men även ge dig möjlighet att snabbare klättra i klasserna. 2. Du kan köpa en unghäst med enorm potential. En ryttare utan dessa förutsättningar får köpa sig en underdog eller det som blev över och hoppas på det bästa.

 

Ryttaren med rätt förutsättningar har råd att lägga massor på träningar medan ryttaren utan dessa förutsättningar kan träna 1 gång varje/ varannan vecka. Givetvis går det fortare framåt om du alltid kan få hjälp istället för att sitta hemma och slita sitt hår. Kan du dessutom få hjälp i form av att skicka iväg unghästen på utbildning eller att din tränare rider den ibland kommer det givetvis att leda till en ännu snabbare utveckling.

 

Utöver det här kommer alla andra krav. När du väl står där med din häst, tränar och är glad så finns det så mycket annat som tillkommer. Den där sadeln som kostar två månadslöner - för du har förstått att den du har till hästen egentligen är en slit-och-släng-sadel för unghästar. Det tränset du har är inte anatomiskt utformat och utan denna finess så skadar du hästen djupt. Det ska "vetcheckas", helst en gång i kvartalet och har du nu inte råd med det är du inte värd att ha en häst. Och handla för guds skull inte på Börjes! Märkesgrejer ska det vara. 

 

Jag som har råd att ha min egna häst, träna och tävla med den är i det här fallet någon som är priviligerad. Att ha en häst är nämligen inte något för alla men vi behöver väl inte stänga grinden för ännu fler? Vilket är lite det vi gör när vi naivt säger att alla kan och så här måste man göra och det här måste man ha för att kunna ta hand om sin häst. För att hästen ska må bra och inte bli skadad och må dåligt. Jag tror att alla som har häst älskar hästen djupt och tar hand om den så gott de bara kan. Och jag vill att ridsporten ska vara en sport för alla. Men istället för att den faktiskt blir det skapas bara ytterligare hinder. Istället för att kärleken till hästarna ska hålla ihop ser jag en uppdelning mellan olika kategorier och det är tråkigt. 

 

Det här har jag funderat över sen jag och mamma gick på mässan på GHS. När jag kollade prislappar, suckade tungt och tänkte "nej, det här har jag inte råd med". Då insåg jag att ridsporten inte tillhör alla. Jag med min rätt "normala" inkomst har inte råd att köpa mycket av de grejer som fanns där. Inte utan att skrapa på alla konton jag har. När jag konstaterade att en hjälm - vilken alla behöver - kostade lika mycket som alla våra sex innerdörrar ihop suckade jag bara tungt och tänkte vilken rikemanssport det har blivit ändå!

 

När jag började tävla ponny fanns ungefär hälften av utrustningen och man red för att det var kul. Nu ska allt vara en satsning och satsa det kan alla göra. På sitt sätt. Men samtidigt förstår man när går där på mässan och tittar på alla grejer att det här är något som bara tillhör en viss del, inte något för alla. Och det här lär vi våra barn samtidigt som vi bestämt hävdar att ridsporten är en sport för alla. Ja, det må den vara men det är bara vissa som har förutsättningar för att nå sina mål.