Ni vet känslan efter en riktigt bra träning? När man känner att man kommer framåt med stormsteg och är totalt överväldigad över att du och din häst kunde göra de där sakerna? 

 

Just den hade jag igår. Efter att kört fast ett tag och fastnat i samma hjulspår där vi egentligen inte kommer framåt så fort som jag vill så kändes det så underbart att plötsligt känna att massor bara släppte och funkade. Igår tränade vi plötsligt skolor i trav. Något jag inte gjort sen jag red ponny (och då gick det sisådär med typ 5:or på slutorna - vilket helt var mitt fel...). Jag hade en häst som var med mig och ville göra det där och som helt plötsligt tyckte att arbetet var betydligt roligare än han brukar. Det är helt otroligt vad mycket bättre saker och ting går när det känns som att du och hästen pratar samma språk och är åtminstone på samma planet.

 

Just nu tackar jag mig själv för att jag vågade tänka utanför boxen och faktiskt vågade ta hjälp från en annan tränare än just den traditionella. Den där rädslan för att en annan sorts träning inte skulle ge samma resultat tävlingsmässigt som vid träning för en traditionell dressyrtränare försvann mer eller mindre fullständigt när Dilko plötsligt gick stadigt i form utan att tjaggla på bettet och slå med huvudet. En stadig form är ju trots allt alltid bättre premierad än en ostadig. När jag dessutom kan träna med min dressyrsadel och ett träns med vanligt tränsbett så känns just den rädslan totalt obefogad. Det går att nå samma mål på olika sätt men det gäller att hitta det sättet som passar dig, din häst och dina ambitioner bäst. Jag kommer aldrig kunna rida OS med min lipizzaner men jag kommer kunna rida lätta och medelsvåra klasser. Det viktigaste är att jag tar mig dit på ett sätt som passar oss som ekipage. Vilket jag känner att jag nu kan göra. Enbart tack vare att jag vågade tänka utanför boxen och ta kontakt med en tränare längre bort än grannkommunen och som inte tillhör SVRF:s registrerade tränade.

 

Jag tror att det viktigaste när det handlar om ridsport är att inte fastna i sitt "fack" utan hela tiden vara öppen för nya idéer, ifrågasätta och bilda sig en egen uppfattning. Detta innebär ju inte att jag kommer sluta träna för en dressyrtränare. Ska jag nu fortsätta kunna tävla i dressyr måste jag kunna rida programdelarna på ett bra sätt och sätta rörelserna vid exakta punkter, något som en dressyrtränare har lättare att lära mig. Det ena utesluter som sagt var inte det andra utan det viktiga är att få ihop det där "teamet" som kan utveckla dig och din häst på bästa sätt.

 

Nu håller jag tummar och tår för att fler tänker som mig och som i mitt närområde är intresserad av att testa nytt (och hålla fast vid det) så att Alexandra även i fortsättningen kan komma ner till oss! Är så egoistisk så att jag för min skull inte vill att typ världens bästa tränare inte kan komma ner hit p.g.a. att bara jag och Julia vill träna för henne (;