Nackdelen med långhåriga katter!

De fäller. Och när de fäller tovar pälsen ihop sig (på vissa då, Whiskey är hur fin som helst i pälsen året runt). Så då är det bara att borsta. Vilket Cognac tycker är jätteskönt så länge jag inte luggas. Men han blir även en smula överexalterad och då attackerar han, samtidigt som han spinner. Typ såhär:

 
Och då är han övertygad om att han är en jättelik tiger som fångat in dagens byte. Min arm håller i vanliga fall inte alls med om detta utan tycker att han kan vara en snäll katt som glädjs över att jag tar hand om hans tovor.
 
 
 
 
 
 

Några saker som hänt under april

Den 1 april började med en hoppträning för bägge ponnyerna och först ut var Milla. Träningen bestod till en hel del av vägar samt en linje med räcke 6 galoppsprång och kombination. Om man tar en grov sammanfattning behöver Milla bättre tempo vilket inte alltid är det lättaste då hon gärna "går in lite i sig själv" när hon kommer ut bland andra hästar och nya hinder. Vi kämpade på bra ändå och hon löste (efter typ två stopp) kombination galant vilket var första gången hon hoppade :) Och med fart under hovarna hoppar hon riktigt fint!
Quini var det alltså samma träning med fast lite högre och lite högre krav ;) Dock var det mest "mellanmjölkskänsla" med henne, vissa delar satte super och andra typ kombinationen var inte våran grej då. Eller först tog vi kombinationen fint men nästa gång höll jag på att få sätta mig i hindret då ponnyn beslutade sig för att stanna precis innan andra hindret. Bara att träna vidare och tänka på dom delarna som funkade :)
 
Helgen efter var det dax för tävling för min och Quinis del där vi där vi hoppade Lb, La. Lb:n gick bra trots att hon blev lite stark och framtung mellan hindrena, 0+4 fel. La:n var ingen höjdare och vi kom till hinder nummer 3 och tänker knappast skylla allt på Quini utan det var nog lika mycket bådas fel isf ;)
 
Sen har det hänt lite annat smått och gott men avslutar att skicka med några bilder så får vi se när nästa gång blir att jag kikar in här.
 
 
 

Här kan man va'

Nu är det såhär att jag sitter och skriver en tenta i Geografiska informationssystem. Säkert. Eller så övar jag på att prokrastinera. Lite oklart. Troligen det sistnämnda. Jag är ju ändå den okrönte drottningen över att göra saker i sista minuten så varför skriva på en tenta som ska in på tisdag redan nu? Dessutom har jag redan börjat och att bara fixa det sista brukar ju aldrig ta så lång tid. En timme kanske, eller 12 hetsiga timmar med en temugg bredvid sig svärandes över att man alltid skjuter upp saker. Det är också lite oklart. 
 
Jaja, jag har ju gått och blivit en WE-nörd så nu ser jag potientiella hinder överallt. Jag har ju inga att öva på hemma egentligen. Eller vi öppnar och stänger grinden till ridbanan typ. Nu så hittade jag och Dilko ett maskinflak i skogen som han var totalt livrädd för (trodde han). Vad gör man då?
Jo, man testar alternativa transportmöjligheter av häst. Lastbilsflak kan absolut fungera, vi funderar vidare över hur lastsäkringen ska gå till. På köpet tränade vi på att rida "bron". Som en bonus liksom. Vad gäller flaket så tror jag inte att det tog den minsta skada av att min bootsbeklädde herre klev lite på det. Det är ju liksom anpassat för en grävmaskin. Jag hade inte tänkt att vi skulle kliva upp till att börja med (mest komma fram till det, lukta på och lunka vidare) men när "rädd" häst självmant tog ett steg upp hindrade jag ju honom inte. Det skulle ju rent psykologiskt vara mördande. "Nej Dilko flaket är inte det minsta farligt men sätt inte foten på det för då kommer det äta upp dig!!". Hästlogik, eller Dilkologik, är ju inte riktigt som en människas. Så när han klivit upp med en hov, två hovar så var det bara framåt som gällde. Då kan det eventuellt vara så att jag såg flakets potential som en bro... Så vi kanske vände och gick över det åt andra hållet också innan vi gick hem utan att ens vinka på örat åt det hela. Så nu vet jag det, vet inte riktigt hur jag ska applicera det på farliga grävmaskiner, traktorer och fladdrande (upphängda) presenningar dock...
 
 
 
 

Utvärdering av boots

Nåväl, nu har jag haft boots till min häst i snart ett halvår och tänkte att det vore dags att utvärdera dem med en enkel + och - lista.
+ Dilko älskar dem, han är helnöjd över att det går att springa på vilket underlag som helst utan att han får ont i foten.
+ De är fantastiska på vintern! Med 4 broddar i varje boots och inbyggd sula så kunde jag galoppera på is om jag ville. Utan att få en enda klamp i snön.
+ Hittar man en storlek och modell som passar så sitter de där de ska (om man fått dit dem bra på hoven då vill säga).
+ Jag kan ha min häst barfota vilket han är mycket nöjd över. Skor är inte hans grej försöker han hävda. 
 
- De är inte smidiga att ta på, hur mycket tillverkaren än försöker hävda detta.
- De är svindyra med tanke på kvaliteten. Dilkos boots börjar bli riktigt slitna redan vilket är mindre roligt. Det betalar sig inte i minskade hovslagarkostnader. 4 boots med tillbehör gick på lika mycket som 4 helskoningar...
- De ramlar av. Nu hade jag en riktig problemboots men den höll jag på att bli tokig på. Satt inte kvar en galopp utan det slutade med att jag red hem med den i handen. Eller lät den ligga kvar på vägen. Men efter byte av den så sitter de faktiskt bra.
- Jag får inte tävla med dem. Eller det är faktiskt godkänt i WE men då får de inte överskrida en viss vikt och det gör de nog inte heller när de är torra men mina är konstant blöta i olika grad så de får absolut inte vägas efter ritt!
 
Dilko redo för uteritt. Numer skodd fram vilket funkar bra så länge det inte är stora stenar på vägen, vilket vi tyvärr har en hel del av. Men på bana, mjuka vägar osv går han lika bra som med boots. Så även om han saknar bootsen ibland så är skorna så pass bra att jag slipper böka med 4 boots varje ridpass, kan rida på bana helt utan boots och kan tävla och träna min häst efter gällande regler i TR.
 
 
 
 

En (o)trevlig överraskning

Efter tidigare års olika fadäser med TDB så har jag äntligen börjat lära mig av mina misstag och vilket ytterst speciellt system det handlar om. Dilkos licens betalades redan i mars så att allting skulle vara klart. Då jag kör på endagarslicens så brukar jag bara se till att det finns en "på lager" om jag vet att jag ska tävla snart. Men den fixades en vecka innan sista anmälan på årets första tävling. Jag var mycket nöjd med mig själv. Till andra tävligen gick det sämre. Jag kom inte in på banken från mobilen vilket gjorde att jag inte heller kunde sätta in pengar på kontot. Jag tänkte i min enfald att det var lugnt. Men nähä, SVRF verkade tycka att det var relevant med en höjning av licensavgiften igen. Kan någon svara på vad jag får ut för de helt sanslösa summor jag lägger enbart på licensavgifter? Nåväl, jag saknade 10 kr på kontot men satte in pengar så fort jag kunde. Nej, jag nyttjade inte expressbetalningen. Vilket det där systemet verkade känna av och tyckte att det vore kul att jävlas lite med mig. Så dagen D kom, dagen då anmälan går ut och du får skrämselhicka bara av att titta på kostnaderna det innebär att anmäla kl. 18:01. Problemet? Det här:
Samma dag som anmälan gick ut fick jag det här med posten. Skrämselhickan över efteranmälningskostnaderna höll istället på att bli en hjärtattack för att jag skulle betala 1500 kr för att någon annan startat min häst och inte haft licens. Jag var dock väldigt övertygad om att jag hade suttit på ryggen på Dilko den tävlingen. I båda klasserna. När jag for omkring som en vettvilling i huset och försökte förklara livets orättvisor för min sambo så hann klockan bli 18:00, 19:00, 19:41 anmälde jag. Jag tackade min lyckliga stjärna för att det var hemmaklubben som arrangerade vilket innebar rabatt för mig.
 
Dagen efter ringde den ansvariga för fakturan till mig. Det hade blivit fel sa hen. Nähä, sa jag det menar du inte? Jag kunde visst riva lappen. Men nä det tror jag inte. Jag tänker rama in den och påminna mig själv om att är det något SVRF är bra så är det att ockra och dra in extra pengar från hederligt folk som håller på med hästar för att det är roligt.
 
Det vore även trevligt om jag slapp en sådan här faktura igen för att någon annan gjort fel. Bättre att kolla upp sånt här en gång för mycket än en gång för lite känner jag? Nu konstaterade de att de gjort fel men jag anser inte att det skulle behövts utan det skulle de ha insett redan innan de skickade ut pappret. Dessutom får de gärna betala min efteranmälningsavgift som plåster på såren typ. Eller kanske inse att 18:00 är en idiotisk tid att stänga anmälan på och förlänga den till 24:00? Men då skulle väl en säker inkomstkälla försvinna och det vore ju tråkigt. Vi som tävlar betalar ju ingenting ändå eller så. Särskilt inte med tanke på vilka hutlösa startavgifter det har börjat bli. De pengarna går förhoppningsvis till klubbarna men jag som en vanlig Svensson hickar ju till lite när jag inser vad priset för en tävling blir. Men det är ju upp till mig. Jag måste inte tävla. Däremot tycker jag det är kul att tävla och då är det väl bara att stå sitt kast och hosta upp pengarna.
 
(Som en parentes, det står fortfarande inte att jag tävlade Dilko i LBn - trots att jag sa till när jag förbundet ringde mig. Jag vet inte heller hur mycket jag ska böka för att någon annan gjort fel?)
 
 
 
 
 

Pris till årets farligaste sport

Jag har enväldigt utsett en vinnare i kategorin "årets farligaste sport". Nu tänker ju givetvis alla som läser det här att jaha, det är ju ridsport. Tillåt mig att skratta. Nej, nej verkligen inte. Den absolut farligaste sporten det är orientering.

 
Jag har i år varit ute två gånger och orienterat, efteråt ser jag värre ut om benen än när hästen råkat sparka till mig. Jag har hållit på att slå ihjäl mig på is, gjorde årets kullerbytta i en brant redan mellan kontroll 1 och 2, slagit sly mot iskalla lår, fått stryk av x antal pinnar, gått i ett hål och slagit omkull och utöver det skaffat mig rivmärken av diverse grenar och skit.
 
Så det må vara betydligt roligare att orientera än att springa km efter km på spår men jag borde minsann ha risktillägg när jag gör sånt här på arbetstid. Vad gäller mina stackars ben så är de aningen ömma av alla blåmärken, speciellt av de orsakade av årets kullerbytta. Jag imponerades dock av mig själv då jag rullade över fint på axeln istället för att stå på huvudet. Tur är väl det annars kommer jag väl snart vara den första orienterare som bär hjälm...
 
 
// Johanna
 

Fällningstider...

Inte nog med att hästarna fäller, mina långhåriga katter gör detsamma. Innekatten Whiskey med sin ragdoll-semilånghårigapäls untan underull klarar sig mer eller mindre själv. Pälsen är lika fin som resten av året. Utekatten Cognac som fått mamma Hollys rejäla päls med ordentlig udnerull anpassad för extrem kyla i Norge är inte lika fin i pälsen. Särskilt eftersom han kommer in med en hel skog i pälsen var och varannan dag.
Dagens skörd... Minst ett rejält rivmärke, en halv katt i pälsform och världens bästa verktyg bredvid. Finns nog ingen borste som kan reda ut tovorna lika bra så nu är Cognac riktigt fin i pälsen (idag åtminstone). Vad gäller rivmärket så har jag en katt som älskar att bli borstad, så pass mycket att han får totalt överslag attackerar min hand för att fånga in den så att han kan slicka den ren sen. Som tack för att jag putsar hans päls. I övrigt ligger han och spinner och vet inte vart han ska ta vägen. Vilket innebär att jag alldeles strax ska attackera soffan med dammsugaren, ska bara överväga om även Whiskey ska få genomgå samma behandling nu när hela soffan och halva huset är fullt med katthår...
 
 
 
 

Still going strong

Vårat lilla gotlandsruss har kommit hem igen, hela 28 år blir i maj! Tror knappt själv att hon är så gammal :)
 
 
 
 

Mandelmjölk!

Nu är jag inget sånt där hälsofreak överhuvudtaget. Givetvis så har ju mina studier på Miljöanalytikerprogrammet gjort att jag plötsligt blivit lite mer medveten. Så idag tänkte jag det var dags att göra en sån där riktigt bra frukost som tänker på moder jord. Dessutom ska den vara smidig att ha med sig till jobbet. Så jag tänkte Chiapudding gjord på mandelmjölk istället för komjölk som jag brukar. Osockrad, ekologisk mandelmjölk.
Fint ska det vara, tänkte jag! Om det var gott? Kan inte riktigt bestämma mig. En sak är dock säker, jag hade helt fel i mitt antagande att mandlar var naturligt söta. Det smakade mest vatten, kanske en aning papper också. Ihop med chiafrön? Som att tugga på granbark. Men, jag ska inte vara så negativ för när jag sötade det hela med en banan blev det helt okej. Hade jag haft i lite bär och sötat till det med honung hade det blivit helt okej. Men jag kan konstatera att osockrad mandelmjölk är nog inget jag kan dricka ett glas rakt upp och ned av.
 
Dessutom är jag faktiskt lite skeptisk till dessa mandelodlingar och allt vatten de kräver. Men det sägs ju att det är kornas vattenåtgång för mjölkproduktion ihop med deras fisar som är det stora problemet. Min komjölk kommer dock inte från andra sidan jordklotet skeppad med fossildrivna fordon... Men det var smidigt med mandelmjölken då jag slapp kyla, den har lång hållbarhet och funkade nästan bättre ihop med chiafröna. Men bara nästan. Så jag tänker fortsätta vara konservativ. Så det så. För den smakade inte sött och jag som är förstörd och sockerberoende osv, osv måste få i mig min dagliga dos av helst vitt socker för att jag ska klara dagen. Eller hur det nu var...
 
// Johanna

Det är inte lätt ibland...

Tänker att nu när jag sitter här på jobbet så ska jag passa på att göra en övning i en av kurserna. En räkneövning. Men det borde ju inte vara några problem för mig som gått matte E på gymnasiet. Borde vara rätt lätt faktiskt, matte C var ju kravet på programmet. Klarar 1/3 av första uppgiften galant. Vem kan inte räkna ut ett medelvärde liksom?! Går på nästa grej, standardavvikelse. Går det ens att räkna ut på annat sätt än genom typ excel (som löser det hela själv). Googlar, jadå det ska gå. Kliar mig i skallen, så här svårt ska det väl inte vara. Fattar den pedagogiska beskrivningen när jag svalt stoltheten, lugnat ner mig och räknat till tio. Läser på lite till. Det här ingår i matte 2b/2c. Ridå. Hm, okej jag erkänner då gymnasiet har kanske blivit svårare. Kanske. Eller så kanske det kan vara så att jag glömt bort matte C efter 6 år.  Jag är dock övertygad om att jag inte räknade annat än derivator. Vilket måste vara det mest onödiga någonsin. Nåja imorgon blir det percentiler och konfidensintervall. Ingår troligen numer i matte 1a...
Avslutar med en bild på familjen rådjur som jag och Dilko mötte i veckan. Och med det säger jag god natt!

// Johanna

Unghästarna

Chili har fått nya hagkompisar nu så nu har vi en enda stor unghästhage med Dilko som the big boss, trodde han iaf tills vårt gamla russ kom hem och läxade upp honom. Nåja, de är riktigt mysiga i den där flocken och trivs utmärkt ihop. När vårsolen stack fram och det var sånt underbart väder så hittade jag flocken solandes när jag släppte in Dilko i hagen igen.
Det gäller ju att njuta av livet så mycket man bara kan! Jag betvivlar inte att Dilko svår över livets orättvisor när han hade fått gå ett jobbigt dressyrpass istället!

// Johanna

Det går bra nu...

Körde hem efter en jobbhelg i detta skitväder, kommer då på att jag ska upp till stallet en snabb sväng så att jag med gott samvete kan sitta inne resten av dagen. Sagt och gjort kommer till vår stora backe och tänker "våga satsa - vinn". Jag vann inte. Äsch då, kavlar upp armarna och skottar fram fäste åt bilen. Nu ska du minsann upp. 2-0 till backen. Muttrar ett antal svordomar, får tag på fadern, inser då att det inte är några snökedjor på traktorn. Muttrar ännu surare, går ner och tänker börja lägga på dem enbart för att jag inte vill ha ett matchande märke på andra sidan på motorhuven när traktor glider in i bil (nej, jag var inte inblandad i detta). Hittar inte nyckeln till traktorn, två manliga medlemmar i släkten hjälper till att leta. Nyckeln hittas direkt när någon högre än en tvärhand letar lite. Svär inombords. Kompenserar detta genom att utbilda dessa i påläggning av snökedjor på traktor. Åker ner till bilen, inser att vi inte har någon stjärnskruvmejsel med oss och kommer då inte åt bogserkroken. Fader hämtar, jag fryser. Bilen kommer äntligen upp för backen, jag fixar grejerna i stallet. Nu är jag äntligen hemma och myser med en kopp te under en filt och tittar ut på snön och blåsten.
 
Dagens lärdom: Passat med framhjulsdrift och odubbade däck ska inte röra sig utanför 50-skyltarna om vägarna är osaltade...
 
 
 

Att göra lumpen

Givetvis har jag tankar och åsikter kring det här med införande av allmän värnplikt igen. Jag jobbar trots allt i Försvarsmakten som soldat och givetvis är mina åsikter färgade av just det. När jag gjorde min grundutbildning så var det dock helt frivilligt, trots det så är jag 4 ½ år senare fortfarande kvar. Med tanke på problemet med personalförsörjningen är jag även en av dem som jublar över beslutet. Jag anser helt enkelt att vi ska ha ett försvar i Sverige och att det är vår plikt som medborgare att säkerställa att det upprätthålls.
 
Jag tänker då på den "kränkta generationen" (vilken även jag nog faktiskt tillhör) som anser att de vuxna har bestämt något över deras huvuden. Att de minsann har rätt att bestämma själva vad de vill och inte vill göra. Det kan jag hålla med om, det är inte roligt att tvingas göra något som man absolut inte vill. Men när jag då läser debattartiklar där 16-åriga ungdomar anser att värnplikten skulle förstöra deras sommarlov så tänker jag mest att det är synd att den försvann. Jag tänker förklara det hela lite nu.
 
1. Ditt sommarlov kommer med största sannolikhet inte att förstöras. För det första vill även befälen ha semester och umgås med sina familjer istället för att lära hopplösa ungdomar att använda ett vapen. För det andra så är det inget sommarlov. Du har tagit studenten.
2. Eftersom du har tagit studenten så är det dags för dig att visa att du är en vuxen människa och jobba under sommaren. Låta alla de som arbetar inom vård och omsorg m.m, m.m. få en väldigt välförtjänt semester - samtidigt som de där viktiga pengarna tjänas in och ges tillbaka till samhället i form av skatt. Så nej, du kommer inte ha så många lata dagar på stranden oavsett om du gör lumpen eller ej.
3. Värnplikten gäller för 4-5000 människor och jag betvivlar skarpt att den mest omotiverade vapenvägraren väljs så att denne sedan på pin kiv kan slängas i fängelse ett par månader.
4. Jag gissar att jag knappast var ensam om att inte ha den minsta aning om vad jag ville göra när jag tagit studenten. Jag skulle tro att det handlar om minst 4-5000 som har samma problem som jag hade. För deras del kan det knappast skada att göra lumpen istället för att sitta hemma och bekosta samhället även då. Och vem vet kanske gör det här att de får upp ögonen för att yrke de kan tänka sig eller så hinner de bestämma sig för vad de vill bli?
5. Du får pengar för det, du får mat, bostad och fria hemresor + en liten peng (typ sådär 4 gånger mer än studiebidraget). Du kommer alltså leva bättre än vad du gjorde under din gymnasietid och generellt bättre än på länge. Du har inga utgifter utan pengarna ramlar bara in på kontot varje månad. Skattefritt.
6. Du belastar inte dina föräldrar under den perioden utan är på väg mot att bli en vuxen människa som klarar sig själv och inte längre är beroende av att någon försörjer dig. Hemskt och tråkigt jag vet men tyvärr är det så livet fungerar.
7. Du får vänner för livet. Det är absolut ingen lögn utan så sant som det är sagt. Under tiden som du kryper i leran, sover i tält som läcker in och är blöt ändå in på skinnet så skaffar du dig vänner på ett sätt som du aldrig gjort tidigare.
8. Och klassikerna; Du lär dig att samarbeta med alla (även de du inte tycker om), du lär dig att ta ansvar, tänka på någon mer än dig själv (du är inte klar förrän gruppen är klar), du lär dig vikten av ordning och reda och utmanar dig och dina gränser längre än du trodde var fysiskt möjligt (när du inte tror att du orkar mer orkar du lika mycket till). Dessutom: Du ger aldrig upp utan du försöker igen, och igen tills det går.
9. Det är kul. Du kanske inte tycker det då (mer än det fåtal gånger då solen skiner) men när du tänker tillbaka på det så har du skaffat dig minnen för livet och ler glatt över vissa händelser varje gång du tänker på dem.
 
Så, är det fortfarande någon som tycker att värnplikt för 4-5000 ungdomar per år är kasst? Räck upp handen isåfall! Nä, jag tänkte väl det. Det är ju faktiskt rätt bra egentligen.
 
 
 

Bästa träningen på länge!

Ni vet känslan efter en riktigt bra träning? När man känner att man kommer framåt med stormsteg och är totalt överväldigad över att du och din häst kunde göra de där sakerna? 
 
Just den hade jag igår. Efter att kört fast ett tag och fastnat i samma hjulspår där vi egentligen inte kommer framåt så fort som jag vill så kändes det så underbart att plötsligt känna att massor bara släppte och funkade. Igår tränade vi plötsligt skolor i trav. Något jag inte gjort sen jag red ponny (och då gick det sisådär med typ 5:or på slutorna - vilket helt var mitt fel...). Jag hade en häst som var med mig och ville göra det där och som helt plötsligt tyckte att arbetet var betydligt roligare än han brukar. Det är helt otroligt vad mycket bättre saker och ting går när det känns som att du och hästen pratar samma språk och är åtminstone på samma planet.
 
Just nu tackar jag mig själv för att jag vågade tänka utanför boxen och faktiskt vågade ta hjälp från en annan tränare än just den traditionella. Den där rädslan för att en annan sorts träning inte skulle ge samma resultat tävlingsmässigt som vid träning för en traditionell dressyrtränare försvann mer eller mindre fullständigt när Dilko plötsligt gick stadigt i form utan att tjaggla på bettet och slå med huvudet. En stadig form är ju trots allt alltid bättre premierad än en ostadig. När jag dessutom kan träna med min dressyrsadel och ett träns med vanligt tränsbett så känns just den rädslan totalt obefogad. Det går att nå samma mål på olika sätt men det gäller att hitta det sättet som passar dig, din häst och dina ambitioner bäst. Jag kommer aldrig kunna rida OS med min lipizzaner men jag kommer kunna rida lätta och medelsvåra klasser. Det viktigaste är att jag tar mig dit på ett sätt som passar oss som ekipage. Vilket jag känner att jag nu kan göra. Enbart tack vare att jag vågade tänka utanför boxen och ta kontakt med en tränare längre bort än grannkommunen och som inte tillhör SVRF:s registrerade tränade.
 
Jag tror att det viktigaste när det handlar om ridsport är att inte fastna i sitt "fack" utan hela tiden vara öppen för nya idéer, ifrågasätta och bilda sig en egen uppfattning. Detta innebär ju inte att jag kommer sluta träna för en dressyrtränare. Ska jag nu fortsätta kunna tävla i dressyr måste jag kunna rida programdelarna på ett bra sätt och sätta rörelserna vid exakta punkter, något som en dressyrtränare har lättare att lära mig. Det ena utesluter som sagt var inte det andra utan det viktiga är att få ihop det där "teamet" som kan utveckla dig och din häst på bästa sätt.
 
Nu håller jag tummar och tår för att fler tänker som mig och som i mitt närområde är intresserad av att testa nytt (och hålla fast vid det) så att Alexandra även i fortsättningen kan komma ner till oss! Är så egoistisk så att jag för min skull inte vill att typ världens bästa tränare inte kan komma ner hit p.g.a. att bara jag och Julia vill träna för henne (;
 
 
 

A day in sunshine