// Johanna

// Johanna

// Johanna

Nu sitter jag med en inte alls lika rolig grej:

Någon försökte påstå att jag har tenta imorgon. Tur att jag har pluggat och så *host*. Ska bli intressant att se vad kraven ligger på här, har ju bara gymnasium att jämföra med. Om jag känner mig väl förberedd tills imorgon? Nja, men det hade kunnat vara värre! Nu ska jag döda min hjärna med lite sista information innan jag tar och sover länge och väl :)

// Johanna

Jaha, det späder på mitt hat för större städer iaf! Och ja, Kalmar räknas som större stad. Det finns liksom mer vägar än en genomfartsled som man kan köra på ;)

// Johanna

Men mest svor jag när jag skulle hem. Skyltningen var bedrövlig och mest var jag sur över att jag fortfarande inte hittar. Öland? Eh, nä dit ska jag inte! Malmö? Knappast! Halmstad? Fel håll. Norrköping låter lovande. Nähä, det var E22 den ska jag inte på. Satan nu ligger jag i fel fil. På väg mot Malmö alltså. Bara att svänga av igen då. Fortsätter en bit. 31 Vetlanda. Jahaja, ja men då är det väl bara att växla upp och köra. Vad jag lärt mig i veckan? Att jag behöver en GPS. Sen var det kanske lite småsaker på skolan också men det är inte så relevant i sammanhanget ;)

// Johanna

Nä, nu får jag nog ta tag i mina föreläsningar igen! Lite kvar sen är jag i fas igen :)

// Johanna

Det här gjorde min dag!:

Nu sitter jag på ett hotellrum i Kalmar och pluggar lite. Imorgon blir det att lyssna på fler seminarium. Jag hade mitt idag - skönt att kunna bocka av det! Sen ska jag fixa lite till huset nu när jag är i en större stad.

Så god natt, ska passa på att njuta av min minisemester :)

// Johanna

Min rosaglittriga vardag som student då. Tittar på lite föreläsningar. Skriver så min blyertspenna blöder i mitt kollegieblock från Biltema. Svär lite över att föreläsarna babblar om allt utan det som är relevant. Kollar Facebook. Inser irriterat att utläggningen visst var slut och jag missade häflten av det viktiga medan jag skrollade igenom Facebook. Svär lite. Pausar och går tillbaka. Tänker bra, den är äntligen slut.

 

Inser att jag har en inlämningsuppgift också. Jaja, det går fort. Sagt och gjort. Tittar på ett tomt Word-dokumet. Uppgiften var? Högst oklar? Eller? Svär lite till. Denna gång över att jag i 3 år tagit emot konkreta och exakta order. Van vid struktur som jag är inser jag att det civila samhället är fullt av flum. Lyckas tillslut få ihop en inlämning. Lämnar in den och känner att en 5-åring hade kunnat skriva den bättre. Kommer fram till att jag inte kan lägga till mina källor. Men är det här ett skämt? Var finns den stora knappen "Tryck här för att lägga till källa!". Finner ingen. Inser att jag som vanligt varit ute i god tid. 8 timmar kvar till deadline. Jaha, vad gör man nu då? Panikmejlar läraren. Opps, det skulle jag inte gjort! Svär lite igen. Denna gång över min fumlighet. Lyckas efter en tydlig förklaring få dit källan. Suckar tungt. Äntligen klar. Nej! Powerpointen också! Så nu sitter jag här med en tom Powerpoint som surt tittar på mig. Lägg till relevant och viktig information i din Powerpoint. Okej, vad är det då? Suckar tungt, svär lite och undrar om den där ambitionen om en högskoleexamen, bra lön och givande jobb var något att ha ändå...

 

Nu har jag äntligen börjat sätta igång Dilko ordentligt. Så vi har börjat jogga lite lätt nere på banan. Enbart raka spår och mycket sidvärtsrörelser (ja, ni fattar ju själva att banan tar slut ibland så man måste svänga i hörnen). Vi skrittar kanske 80 % av tiden också. I skritten så tränar vi massor av sidvärtsrörelser. Eller så mycket vi kan, skänkelvikningar har han blivit en mästare på, öppna har aldrig varit något problem och igår så hade herrn lärt sig bakdelsvändningar klockrent över natten. När vi skrittat igång ordentligt så joggar vi litegrann. Raka spår som sagt, jag har fortfarande inte gjort en volt sen Dilko blev skadad. Ja, det är kanske lite överdrivet men då blir det inte att man fastnar på den där satans volten.

 

Och oj, vilken skillnad det är på honom! Jag vet inte om det beror på att jag inte tragglar på volt längre, att det är nyhetens behag eller att han mognat men han är helt underbar att rida nu. Jag har fokuserat på att få honom att hela tiden lyssna på mig. Att kunna korta upp traven likaväl som länga den och göra det precis exakt när jag vill. Göra en fin halt precis vid bokstäverna och då rak. Inte gå och ställa sig på raka spår utan vara rak och sedan ställa igenom i hörnen. Däremellan bara för att träna lite samla ihop och rida fram i en såndär "flashig trav". Fast då genom att samla upp honom med benen och känna att jag får kraften bakifrån. Inte hålla någonting i handen utan låta honom sträcka fram näsan men försöka få upp huvudet. Och sedan utan att förhålla i handen korta upp honom igen och låta honom jobba i en lägre form igen. Givetvis fortfarande utan att han går bakom lod. Sen avslutar vi det hela med att länga tyglarna helt och låta honom sträcka ut halsen så långt han bara kan.

 

 

För jag kan hälsa att plugga inte alls är sådär rosaglittrigt och underbart som vissa vill påstå. Och har man ett riktigt jobb med fasta arbetstider så är ibland ekvationen plugg och jobb svår att få ihop. Man hinner definitivt inte skriva god morgon-inlägg med en bild på den fina frukosten som ska avnjutas till Nyhetsmorgon. För den frukosten hinner knappt ses i sin helhet innan den är uppäten. För nej, jag går inte upp tidigare på morgonen för att slippa stressa. Då kan jag likaväl snart strunta i att gå och lägga mig...

Ja, ni fattar. Allting beror på vems verklighet man utgår från. Jag ska försöka få ordning på min och hitta en fungerande lösning. Gissningsvis kommer det lugna ner sig så fort vi flyttat in i huset. Fram tills dess så blir det att köra hårt och prioritera det viktiga i livet!

// Johanna

Whiskey och jag passar på att ha en trevlig dag ihop istället.

// Johanna

Det känns som att det är dags skriva om hela äventyret som Dilkos skada faktiskt var. Nu när han äntligen är friskförklarad så känns det som att jag med gott samvete utan att hänga ut någon alls kan skriva om allt som vi hann vara med om.

 

Min erfarenhet om skadade hästar, kliniker och veterinärer är löjligt liten - jag har aldrig haft en skadad häst. Så när Dilko blev halt och jag för första gången i mitt liv fick besöka en veterinärklinik var det ett äventyr för sig. När jag kom hem med diagnosen gaffelbandskada och kotledsinflammation (precis som hästen innan) kände jag att något inte var rätt. Dilkos skada började med en hov som gick att steka ägg på och en blockhälta. Något jag givetvis tog för en hovböld. När det var dags för återbesök fick en annan veterinär titta på honom. Hen trodde inte på diagnosen utan rekommenderade en hältundersökning till.

 

Sagt och gjort det blev ett klinikbesök till. Veterinären valde att helt gå på tidigare veterinärs linje. Och här kom min okunskap in. Varför lät jag inte veterinären titta på Dilko utan några förutfattade meningar? Besöket gav ingenting. Mer än att jag hade en diskussion med sagde veterinär där utgången var att jag likagärna hade kunnat dunka huvudet i väggen under lika lång tid. Det handlade om min hästs hälsa. Rekommendationen från veterinären var att Dilko skulle gå i en liten, liten hage (20 x 20 m) tillsammans med en kompis för att han inte skulle bli orolig. Han hade gått i sjukhage tidigare. Det slutade med att han gick fram och tillbaka vid grinden hela dagen (+ halva natten inomhus), gick inte att leda till och från hagen, gick ner i vikt och slet sig när jag var ute på hans dagliga promenad. För att han skulle bli glad skulle han därför få en kompis. Jag försökte argumentera med veterinären och säga att det inte kommer funka - han är van vid stora hagar och ordentlig rörelsefrihet. Dessutom finns det ingen i stallet som vill ha sin häst i en så liten hage under hela sommaren. Det slutade med att veterinären sa "om du vill kunna rida din häst till hösten är det så här du måste göra". Hans skada skulle gå upp om han sprang - stannade i en stor hage. Däremot skulle den må jättebra av att han gick fram och tillbaka vid grinden hela tiden och sprang så mycket han bara kunde i sin lilla hage.

 

 

Ja, ni förstår nog hur sur jag var efter det besöket? Skadan var fortfarande inte utredd på riktigt och jag fick välja mellan att gå emot veterinärens ordination eller välja min hästs välmående. Så jag tog ut min gamla, vanliga veterinär. Hon bedövade hoven och vips så försvann hältan. Mer eller mindre. Där stod jag med en räkning från klinik och kunde likagärna kastat pengarna i sjön. Efter en dialog med min veterinär så släppte jag ut Dilko i stor hage, barfota, med kompis och lät honom gå hela sommaren.

 

Nu har han fått skor runt om igen. Och min veterinär har varit och tittat på honom. Konstaterat att han är frisk och att det bara är att sätta igång honom. Trots att veterinären på kliniken sa att han aldrig skulle bli frisk från just den specifika skada han hade om han gick som han gjort hela sommaren. Nu har jag en pigg och glad häst igen som tycker det är jättekul att bli riden men behöver bättre kondition.

 

 

Men det är tråkigt att det tog sådan tid innan jag fick en ordentlig diagnos. Och sedan undrar veterinären varför hästägarna ifrågasätter dem. Jag kan tala om varför. Oftast känner faktiskt hästägaren hästen bättre än veterinären och i vissa fall så får man faktiskt en helt felaktig diagnos. Då behöver man också ifrågasätta. Och det tycker jag att man ska få. Trots allt har inte alla världens bästa veterinär hemma att bolla med och som alltid ställer upp. Det jag har lärt mig från mina besök på klinik är att hästen inte är en individ utan ska följa ett uppstyrt schema som ska funka oavsett hur den är.

 

Så nej, det ska mycket till för att jag ska åka till en klinik igen. Jag håller tummar och tår för att min häst håller sig frisk och kry istället. Annars så får han nog vila, i stor hage tills det går över. För det ju ändå det som ordineras - vila.

 

 

Idag så har jag hunnit med massor, för att vara mig. Först spenderade jag ett antal timmar i huset och fixade och donade. Sen stack jag upp till stallet och red en megapigg Dilko som ville explodera vilken sekund som helst. Han var pigg igår med. Då gav jag mig ut i skogen iklädd regnrock, hjälm på huvudet och Dilko tränsad med gummistång och ingen nosgrimma. Jag tackade mig själv för att jag sett till att han lyssnar mer på sätet än tyglarna. Idag hade jag lite mer självbevarelsedrift så jag tog på mig säkerhetsväst, halsring att hålla i och tog en runda som han inte gått på ett tag. Vilket betydde att vi red en stund på en trafikerad väg. Det brukar vara helt lugnt men idag så hann jag inte ens ut på den vägen innan jag mötte grannen. Tur att Dilko är trygg med bilar tänkte jag. Sen kom det en till, lugnt. Därefter kom det en lastbil. Klockan 16:30 en söndag. Suck tänkte jag. Hästen är redan på tårna så bara att hoppa av ifall grannen vill ha gräsmatta och staket kvar. Men det överlevde vi och sen kom det fler bilar än vad det gjort totalt de senaste tio gångerna. Jag ska i fortsättningen enbart rida på den vägen på vardagar, då är trafiken minimal.

 

Efter ridturen var det bara att hoppa i träningskläderna och ge sig iväg på ett skönt cirkelpass på fotbollsplanen och sen har jag även hunnit med den här:

 

Man kan väl konstatera att jag har rätt mycket nu. Jobbar heltid, hus som ska renoveras och så har jag råkat komma in på min "drömlinje" på högskolan. Utöver det har jag ju min kära, lilla pålle. Det är mycket nu!

// Johanna

Och lite bilder på Dilko från igår. Det började ju givetvis bli mörkt när vi red så kvaliteten är där efter. Men han fick på sig sina nya fina skydd och matchade jättefint. För att vara oss givetvis. Inte har jag förstått det där med jordiga, klassiska färger som går att matcha med allt heller. Nä, min skimmel har ju kan ju faktiskt ha alla färger och då får han minsann det. Undantag är väl typ rosa och lila, nej min valack får inte ha det på sig! Annars så letar jag efter typ ett limegrönt schabrak till honom. Att ha hemma givetvis. Där är det ju ingen som ser mig.

Idag så har jag faktiskt klarat av att rida två hästar på samma dag. Det har troligtvis inte hänt sedan jag hade Index och Skrutten samtidigt. Först ut var Thunder Boy som var lite loj efter betet och fortfarande inte har samma kondition som i våras. Men han kom ihåg det mesta och efter lite påminnelser så var han lika fin som tidigare.

 

Dilko fick för första gången på typ 7 månader gå ner på banan och ridas igenom lite. Mest för att jag behöver lite mer riktpunkter när jag rider. Annars så funkar egentligen skogen precis lika bra. Dessutom så insåg jag att bokstäverna inte är uppsatta efter att vi fixade staketet så det blev inte mycket bättre ändå. Fast jag höll mig inom fyra hörn! Det jag kom fram till är att det är stor skillnad på en 3 ½ år gammal häst och en som är 5 ½, de har kommit lite olika långt i utbildningen. Trots att Dilko varit skadad kommer han ihåg det mesta och har naturligt nog kommit längre än Thunder Boy i utbildningen.

 

// Johanna

// Johanna