Kvällstur
Tog en kort liten kvällstur med Dilko igår. Han känns fräsch nu och studsar runt som en idiot emellanåt. Så jag har börjat sätta igång honom. Givetvis enbart på raka spår i skogen. Allt för att det inte ska bli någon mer skada. Så jag har ridit ute på varierande underlag och blandat plant med backar för att försöka sätta igång på ett hållbart sätt. Det sista jag vill är ju att han ska bli skadad igen. Både för mig och hästen!
Från gårdagen! Halvskymning och massor av djur ute. Som exempelvis vildsvin. Träffade på ett antal men Dilko brydde sig inte nämnvärt. Drog en djup suck och stövlade vidare ungefär "men ge er jag vill hem nu så då får ni allt flytta på er!". Han är rätt trygg så, reagerar inte på några stora vilda djur och kan utan problem ridas själv i skogen. Älskar det! Givetvis får folk tycka att det är trevligare med en häst som ger en enorm ridkänsla men inte är kul alls i hanteringen eller inte "går" att rida i skogen. Själv skulle jag aldrig vilja byta mina underbara, avkopplande turer i skogen mot att kunna flascha fram mer gång och kunna ta mig högre i klasserna. Det är ju inte enbart för att tävla och klättra i klasserna jag har häst utan lika mycket för allt det underbara som det är med att ha häst.
Från gårdagen! Halvskymning och massor av djur ute. Som exempelvis vildsvin. Träffade på ett antal men Dilko brydde sig inte nämnvärt. Drog en djup suck och stövlade vidare ungefär "men ge er jag vill hem nu så då får ni allt flytta på er!". Han är rätt trygg så, reagerar inte på några stora vilda djur och kan utan problem ridas själv i skogen. Älskar det! Givetvis får folk tycka att det är trevligare med en häst som ger en enorm ridkänsla men inte är kul alls i hanteringen eller inte "går" att rida i skogen. Själv skulle jag aldrig vilja byta mina underbara, avkopplande turer i skogen mot att kunna flascha fram mer gång och kunna ta mig högre i klasserna. Det är ju inte enbart för att tävla och klättra i klasserna jag har häst utan lika mycket för allt det underbara som det är med att ha häst.
// Johanna
Om EM
Jag har faktiskt gjort något som känns som ett väldigt klokt val. Jag har inte tittat på en enda ritt från EM i dressyr. Inte sörjer jag heller. Tyvärr så sympatiserar jag inte med den ridningen som visas. Så jag tänker inte heller gnissla tänder över "fulridning" eller svära över att Mattias Rath har förstört Totilas. Eller för den delen sörja att Patrik Kittel tvingades utgå. Mitt patriotiska hjärta är så enormt att jag alltid hejat på Australien i lag-VM i speedway...
Men jag kan konstatera att fulridning är något som vi alla har olika definition på. Jag tror nämligen att om fler öppnade ögonen under framridningen skulle fler skrika "fulridning" till några fler ekipage. Jag tror inte heller att Mattias Rath har ridit sönder Totilas, eller att det är hans fel att den magiska hingsten inte längre är magisk. Ryktena om Edward Gal och rollkur har faktiskt bekräftats. Det kan omöjligt vara helt lätt att ta över den hästen. Så man får ändå ge Rath en eloge istället för enbart kritik. Elaka tungor har ju dessutom ett och annat att säga om den försäljningen. Men tomma rykten är ju bara just det...
Vad gäller Kittel är jag 1. Inte någon som hejar på svenskarna ändå 2. Ja, det var bra att han utgick. Men. Jag tycker på något vis att en så rutinerad häst inte ska visa de tendenserna inne på en dressyrbana. Fast hästar är trots allt inte en robot. Så starkt gjort av Kittel.
Det var allt jag har att säga om EM, för det är rubrikerna jag haft koll på. Trots allt är man ju lite av en hästnörd så det går ju inte att missa de mest rykande nyheterna ;)
God natt!
// Johanna
Minisemester
Passar på att ta en liten minisemester när vädret är fint. Så packade in Whiskey och så åkte vi till stugan för att fiska lite kräftor.
Innekatten är ute och känner gräs under tassarna. Han tycker det är rätt trevligt och brukar få vara ute på kollo under sommaren, annars är han gärna ute och luktar på vädret på altanen.
Solnedgången <3 Finns inte ett så mycket finare ställe än det här under sommarhalvåret.
Innekatten är ute och känner gräs under tassarna. Han tycker det är rätt trevligt och brukar få vara ute på kollo under sommaren, annars är han gärna ute och luktar på vädret på altanen.
Solnedgången <3 Finns inte ett så mycket finare ställe än det här under sommarhalvåret.
Nu får det nog bli sängen, är rätt trött efter första veckan på jobbet...
// Johanna
Vi hästmänniskor...
Åh, jag älskar hästmänniskor ibland. För det första finns det en enda sak vi faktiskt kan enas om? Svar: Ja! Vi älskar vår häst. Alla andra är bara hopplösa fall som man eventuellt kan rynka på näsan åt. Eller om det är något utöver det vanliga, som Totilas, svälja sin stolthet och för en liten stund njuta av skönheten. Men annars så finns det olika läror om allt och ingen vilja att gå utanför sitt utpinkade revir och se sig omkring.
Framförallt så kan inte en tävlingsryttare under några som helst omständigheter hålla med en skogsmulleryttare eller ännu värre barfotaivrare. Herregud nej, det spelar ingen roll om skogsmullen har läst all litteratur som finns om hästens utveckling, biomekanik och allt som skrivits om hästutbildning under de senaste 2000 åren. Ryttaren i fråga har faktiskt inte ridit Grand Prix. Det som alla strävar efter. Ryttarna som kommit till denna nivå följs med trånande blick och en hängivenhet som är svår att slå. Försvaras så fort kritik anas och oftast kommer argumentet: "Har du ridit Grand Prix?". Kan inte skogsmulleryttaren svara ja på den frågan spelar det ingen som helst roll att samma ryttare fått en utdömd häst tillbaka till livet och nu visar upp en korrekt piaff. För hästen slänger faktiskt inte med frambenen. Dessutom är det ett kallblod och inte ett högpresterande halvblod vars gener gör att hästen vill bo på en tävlingsplats och är mycket, mycket svårare att rida.
På andra sidan står andra, som jag, och vägrar att ta till sig någonting om att få hästen att visa upp sig från sin bästa sida. Argt gnisslande tänder när något som eventuellt kunde tänkas vara vettigt ramlar ur munnen på en Grand Prix-ryttare. Men fortfarande utan att vilja ta till sig. För inte kan de ha rätt i någonting. Inte eftersom de låter hästarna slänga med frambenen och inte ser till hästens biomekanik. Att de sen tar hand om hästarna minutiöst spelar absolut ingen roll. Det spelar inte heller någon som helst roll att de vet exakt hur man får en korrekthet i en uppvisning eller få fram den där underbara känslan även på en dressyrbana.
Nej, istället blängs det på varandra och två läger skapas. Utan vilja eller motivation till att försöka kommunicera med varandra. Istället så delas bloggarnas kommentarsfält upp i precis samma läger där de olika parterna på olika vis försöker förödmjuka den andra. Inte konstigt att ridsporten är som den är. Inte heller är det konstigt att hästmänniskor räknas som en sort för sig. För det om något är vi!
Och ja, det är väl bäst att förtydliga: I texten ovan finns en viss underton av ironi.
Lite tankar
Just nu är det mest jobb som gäller för mig så idag var min kära syster så snäll så hon tog hand om Dilko när han skulle till hovslagaren. Det ska bli intressant att se hur han reagerar i fötterna när han har skor runt om. Förhoppningsvis försvinner den där sista ömheten. Jag tänkte faktiskt känna på honom uppsuttet litegrann och se hur han känns. Eftersom han är precis nyskodd så får man ju se vad resultatet blir. Håller tummar och tår för att han är riktigt fräsch nu! Han är ju ändå sitt gamla goda, glada och spralliga jag nu och bara det är roligt.
Undrar lite för mig själv hur han hade varit om han gått i sjukhage hela sommaren. Om han ens hade levt nu? Stänga in en individ som är van vid frihet måste vara något av det mest korkade en människa kan göra. Om det är vad som krävs för att läka en skada, är det då värt att döda själen på kuppen? Nä då låter jag mycket, mycket hellre min häst gå och få må bra och sen får väl skadan ta den tid det tar att läka. Eller som veterinären sa till mig när jag var på klinik "om du ska kunna rida din häst till hösten är det såhär du måste göra". Okej, så att rida min häst är allt? Nja, det viktigaste för mig är att min häst mår bra! Om jag då inte får rida honom på 6, 8 eller 12 månader spelar liksom inte så stor roll i sammanhanget.
// Johanna
Ponnyåldern och subgrupper
Jag har talat mig varm om höjningen av ponnyåldern - och det tänker jag att fortsätta göra. Däremot så vill jag fullständigt förkasta dessa grupper. Löjligt är vad det. Så fort personen i fråga kommer upp på storhäst finns det inte någon som ens tänker på att åldersindela. En 13-åring kan inte under några omständigheter tävla mot någon som lyckats fylla 17 år - på ponny. Men jag kan tävla mot någon som red innan jag var född - utan att jag överhuvudtaget ska klaga. För jag är ju vuxen.
Fortfarande så tror jag att den här höjningen på sikt kommer att göra att utbildningen av våra svenska ponnyer kommer att bli bättre och att vi kommer kunna få se fler svenskfödda ponnyer bland de högre klasserna. Där tror jag att ryttarna 17-20 år har ett väldigt stort ansvar att ta, lite mer ridvana, lite mer kunskap och inte en tonårings gängliga kropp där koordinationen ibland inte alls hänger med. Samtidigt som ryttarna kan ha kvar sin ponny lite längre och utbilda dem det lilla extra. Alla ryttare vill ju inte elitsatsa trots allt.
Trodde jag iaf. Men eftersom grupp 2 har blivit en liten "subgrupp" med små startfält förstår jag om ryttarna faktiskt tröttnar. Så kul är det nog inte på sikt att rida en klass där det är 3-4 startande. Med tanke på hur små startfälten faktiskt blev så kan det inte ens vara svårt för Ridsportsförbundet att strycka ett streck över gruppindelningen och höja ponnyåldern rätt över. För trots att startfälten är små anser jag att det vore ett totalt misslyckande att istället plocka bort grupp 2 och sänka ponnyåldern till 16 år. För som sagt alla vill inte elitsatsa och det ska man inte glömma bort.
Precis som jag inte tror att man ska glömma bort våra svenska uppfödare. Vi försöker värna om våra svenska halvblod men vi får inte på vägen glömma våra duktiga ponnyuppfödare. För att det ska funka så tror jag att en sänkning av ponnyåldern kommer att göra ponnyerna mindre attraktiva - tyvärr. Ponnyer är ideala att lära sig rida på och ha kul med. Så att ridning kan bli en kul grej för alla och inte enbart ha ett förbund som vill ha en elit men ingen bredd. Problemet är att utan bredd så finns det ingen elit. För tro det eller ej men ur bredden så kommer de där guldkornen som vi en dag får glädjas över lika mycket som ur den redan etablerade eliten.
Dagens
Det var det där med sista semesterdagen. Bäst att passa på att göra allting som man inte hunnit med än. För man har ju ändå flera dagar kvar. Typ som att plocka bär och sånt där. Kul ett tag men inget jag prioriterar. Men idag så:
7 burkar hallonsylt och 2 burkar hallon till frysen. Det börjar ordna till sig i min frys bärmängden ökar allt mer. Det är gott att ha till vintern iaf.
Hallonsyltet är förresten hur simpelt som helst att koka. Jag nyttjar av lathet syltsocker så bara att väga upp dubbelt så mycket bär som socker, häva i en gryta och låta det koka i några minuter.
// Johanna
Allmänt babbel
Då börjar sorgligt nog min semester att lida mot sitt slut. Efter en lång ledighet så ser jag faktiskt inte fram emot att börja jobba igen. Särskilt inte eftersom jag kommer ha typ hundra bollar i luften samtidigt under hösten. Det kan bli en intressant ekvation att få ihop! Dessutom så känner jag mycket hellre för att gå ut i skogen och plocka bär och svamp nu än att springa förbi alla godsaker under en framryckning (;
Nog om det, Dilko börjar kännas pigg och glad på riktigt nu. Kan inte stå still och spänner upp sig och flyger iväg för minsta lilla. Jätteskoj tycker han, matte håller inte helt med. Han ska få skor runt om i veckan så får vi se om han trivs bättre. Just nu är han lite öm. Tyvärr så trivs inte hans fötter helt barfota. Så hoppas att han blir gladare när han får skor bak också.
Nu blir det sängen för min del. Måste ju ha en hyfsad dygnsrytm innan jobbet börjar och framförallt ett bra sömnläge. Dessutom så har jag tillslut förstått vikten av att inte sova bort hela dagarna (;
Utbildningskalan
En rätt bra illustration av utbildningskalan må jag säga. Men då det här dök upp på en sida som lovordar dagens dressyr så kunde jag inte låta bli att skratta lite. Den samlingen som syns på översta bilden finns det ju inte en häst på elitnivå som visar. Inte har jag sett en häst som tänker framåt-nedåt när den joggas fram heller. Men, men det här lilla klavertrampet viftas väl bort med att det handlar om illustrationer och ingen verklighet ;)
// Johanna
Otacksam häst...
Att äga en skimmel måste vara världens mest otacksamma jobb. En himla tur för honom att han är supertrevlig och min lilla drömhäst ändå. Men det är inte kul när man hittar hästen så här i hagen:
Och vet om att han var, host, skinande vit när jag släppte ut honom på kvällen. Tolv timmar senare och han har grisat ner sig till oigenkännlighet... Nackdelen med att låta hästarna vara hästar kanske? Inga täcken, ute dygnet runt och stora hagar med all världens möjlighet att grisa ner sig i tack vare allt regn som kommit det senaste.
Nu ska jag upp och sanera min lortgris igen!
// Johanna
God natt!
Nu är det nog allt dags för mig att gå och lägga mig. Stallet fixades på morgonen, Dilko är ompysslad och glad och nöjd. Kvällen spenderades på jobbet och så börjar jag jobba igen klockan 7. Det gäller ju att spendera sin semester på bästa sätt! Men ni vet, hästar är dyra att hålla på med ;)
Och en liten bild på en nöjd Dilko som precis invigt sin nya flughuva. Det sämsta med sommaren är onekligen alla dessa kryp. Min stackars hästs ögon tycker ju inte alls om det där.. :/
Och en liten bild på en nöjd Dilko som precis invigt sin nya flughuva. Det sämsta med sommaren är onekligen alla dessa kryp. Min stackars hästs ögon tycker ju inte alls om det där.. :/
// Johanna
En trist utveckling
När regnet smattrar på rutan utanför så fick jag faktiskt lite motivation till att skriva. Det går ju i vågor men nu så hittade jag ett ämne som jag kände för att tycka till om.
Jag följer givetvis en hel del hästbloggar och läser även regelbundet kommentarsfälten. Vissa bloggare håller jag med och andra sympatiserar jag inte lika mycket med. Generellt kan man väl säga att man filosofi med hästarna med går åt det klassiska hållet och jag beundrar dem som håller på med akademisk ridkonst betydligt mer än en vanlig Grand Prix-ryttare i dressyr.
Nåväl när man då kollar på "vanliga" hästbloggar med tävlingsinriktning så är det en massa tjat om utrustning hit och dit osv i all oändlighet. Det divideras om hästarna ska få gå ute och med kompisar eller inte, om de ska ha täcke på sig och vilken utrustning de ska ha ihop med vilka krav man ska ställa på utrustning. Det ska vara anatomiskt, tiptop med ett känt märke och svindyrt. Kommentarsfälten fylls medhåll - klart att utrustningen ska vara på det viset och totalt kostar mer än vad min häst gjorde i inköp. Det kostar att vara på topp - och framförallt kostar det att få hästen att få det så bra som den förtjänar. Och det är väl det argumentet som hugger till i hjärtat på mig. Ibland är det nämligen någon som påpekar att det blir ju väldigt dyrt men det slås ned rätt fort. Men det är just det dyrt.
Jag vill påstå att jag gör det så bra för min häst som jag bara kan men jag kan inte låta bli utan känna mig som en dålig matte när anatomisk utrustning, välutprovade dyra sadlar och "vetcheckar" kommer på tal. Min soldatlön är inte överdrivet hög och om inte jag ska leva på nudlar året runt så behöver jag välja lite vad som är viktigt eller inte. Givetvis vill jag inte åsidosätta min hästs välbefinnande men det känns som jag gör det när jag läser en del bloggar. Jag har inte råd att köpa en ny sadel, min häst får nöja sig med en begagnad. Jag har inte heller råd att köpa träns och sadelgjordar som kostar lika mycket som min sadel. Eller för den delen att köra min häst till veterinären "i förebyggande syfte", det räckte gott och väl med veterinärräkningarna när Dilko faktiskt var halt.
Det gör att jag känner mig som en dålig hästägare. Trots att min häst får leva livet i en gigantisk hage, med kompisar, gå ute dygnet runt, ridas väldigt mycket i skogen och överlag har ett bra hästliv. Trots det så känner jag mig dum när jag tänker på att Dilko har ett totalt oanatomiskt träns, en gammal vävgjord med stretch och en sadel som passades ut för två år sedan.
Sammanfattningsvis tycker jag det är tråkigt att hästvärlden har blivit så fixerad vid märken och dyra grejer. Poängen med en sport för alla försvinner när prislapparna på allting höjs. Inte gör det saken bättre att hästbloggar bejakar detta och ser till att köptvånget ökar ytterligare. Jag tror nämligen inte, innerst inne att min häst är den som har det dåligt. Jag tror på något vis att hästarna som står inne större delen av dagarna, aldrig får träffa några kompisar och gå ute i små fyrkanter mår sämre än Dilko. Och då kanske det anatomiska utrustningen blir ett sätt att bortförklara de andra bristerna i hästhållningen? Tävlingshästen har ju trots allt utrustning som passar perfekt (vilket är bra). Men jag kan ändå inte komma ifrån att jag tycker det är synd att ridsporten utvecklas åt ett håll där den blir till enbart för dem som har råd.
Fick en smärre chock!
Oj! Fick världens chock när jag loggade in på bloggen idag. Statistiken har skjutit i höjden och vi har aldrig fått så mycket kommentarer.
Och det här?! Jag antar att någon måste ha länkat bloggen? Någon som vet vem? I vilket fall är det verkligen superkul! Hoppas att någon tycker att bloggen faktiskt är lite läsvärd också, trots vår varierande grad av aktivitet.
Årets semester!
Vi har ju faktiskt varit iväg på en liten semester också. Perfekt planerad så att den avslutades med Falsterbo. Starten var dock båtresa över till Tyskland för att sen bila ner till Schweiz, vända och köra tillbaka. Detta med en hel del stopp på vägen och mycket njutande av vacker natur. För vackert var det där nere det får jag verkligen säga!
Första stoppet var i Wiekersheim där gick vi runt i den gamla staden samt besökte slottsparken. Jag vill också ha den utsikten från sovrumsfönstret...
Schloss Lichtenstein det absoluta häftigaste slottet vi besökte med den vackraste utsikten.
Schloss Sigmaringen, helt underbart fint. Här var vi även inne på en guidad tur på tyska (vi fick engelska texthäften). De hade bland annat en väldigt stor samling av vapen, rustningar m.m. som jag gärna hade tittat mer på än vad den korta tiden på turen medgav.
Rheinfallen, nu har vi alltså kommit över till Schweiz, de var sjukt mäktiga att titta på!
Stein am Rhein, en väldigt mysig liten stad som var jättetrevlig att traska runt i. Målningarna på husen var något som jag blev lite imponerad över.
Där träffade vi även min kompis Rääseranden, aka Sothöna, en mycket trevlig indvid som trots sin storlek tyckte om att jaga undan de större gräsänderna.
Insel Mainau, en hel ö stor botanisk trädgård med växter och träd och allt möjligt från alla delar av världen. Hade det inte varit så fruktansvärt varmt den dagen hade vi nog strosat runt där ännu längre.
Dachau det första koncentrationsläger som tyskarna öppnade och även det enda som var öppet hela tiden fram till krigets slut. Här är grinden med det välkända citatet "arbeit macht frei". Det vore fel att säga att det var kul att besöka lägret men det var intressant och värt tiden. Framförallt för att vi aldrig får glömma vad som hände innanför de här grindarna när nazisterna hade makten.
Avslutningsvis Schloss Schwerin, tyvärr renoverades fasaden (vilket iofs är bra) så det var byggplast och kranar överallt. Den här dagen var också den sista och då hade det fina vädret försvunnit. Istället så blåste det och var riktigt kallt. Vi njöt inte alls lika mycket av att gå runt i slottsträdgården som vi gjort på de andra ställena.
Mest av allt är jag faktiskt besviken
Ett antal dagar efter Falsterbo så känner jag bara en sak. Besvikelse. Jag vet att det är fullständigt idiotiskt egentligen, för det är precis det här som jag förväntade mig skulle hända. Absolut ingenting. Men det är också det som gör mig så trött.
Jag har stått på framridningen till dressyren i flera år nu och det enda jag kan säga är att det blir värre för varje år som går. Vilket är självklart. Eftersom vi väljer att acceptera och normalisera hård och ful ridning så går det att tänja gränserna lite till och lite till. Jag undrar hur långt det kommer att gå innan det kommer någon sorts form av reaktion annat än totalt likgiltighet.
2011 var det här den enda ryttaren som red ihop sin häst såhär grovt. Just det här är numer svårt att se pga en del högljudd kritik (observera dock att stångtygeln hänger).
Jag kan ändå inte låta bli utan att förvånas. Inte kan väl alla andra runt dressyrbanan tycka att det ser vackert ut? Men eftersom reaktionen totalt uteblir så förblindas uppenbarligen resten av flashiga gångarter. Jag biter mig själv i tungan ett antal gånger när jag sitter där på läktaren och lyssnar på folks totala brist på kunskap. Eller ignorans. När det hörs andmäktiga suckar bakom mig följt av "Vilken fantastisk trav" "Åh, hen är mästare på piaff" undrar jag om det är jag och mamma som är de totala idioterna. Som inte alls håller med utan skakar på huvudena och säger att nej, frågan är om det blir någon mer biljett till dressyren. Trots allt erbjuder nya banan betydligt mer intressanta saker att se. Och framridningen får man ju ändå titta på (än så länge). Där går det ändå att se vad som är värt att titta på eller inte.
2014 hamnade vi istället här. Hårda händer och gapande munnar. Men ingen rollkur utan istället lång-rund-låg eller någon annan omskrivning.
På framridningen kan man se när ryttare drar ihop hästarna för fulla muggar, håller stenhårt i handen och dunkar på med sporrarna för att sedan vinna klassen. Eller se ryttare som mjukt och försiktigt lotsar runt sin häst och kommer sist. När min pojkvän som har ett totalt ointresse för hästar och dressyr framförallt men ett väldigt sunt synsätt på djurhållning konstaterar "sådär ska det alltså inte se ut" börjar man fundera. Det går givetvis att tolka på två sätt, ett att han inte tyckte om det han såg eller att jag är fruktansvärt duktig på att ge snabbkurser i den dressyr jag vill se.
2015 är ju bara att rulla ner ett inlägg egentligen. Men en liten parantes är att hästen på bilden ovan fotograferade jag även förra året och då reds den precis likadant.
Så länge den breda massan tillsammans med FEI (och andra organisationer) samt hela domarkåren beslutar sig för att det är den här dressyren som gäller så ryser jag när jag tänker på utvecklingen. Inte för aveln eller ryttarna utan för hästarna. För jag kan inte se vart någonstans det är etiskt rätt att rida detta vackra djur under så tvångsmässiga förhållanden.
Avslutningsvis citerar jag Dag Nätterqvist (för er som inte läst något han skrivit klicka HÄÄÄR):
Dagens dressyrridning som får hästen att gå med gå med 3. (4.) halskotan högst
och nosen mer eller mindre bakom lodplanet genom ögat är ej ridkonst utan
snarare en form av våldtäkt, som även i detta sammanhang ger mentala och
kroppsliga skador.
och nosen mer eller mindre bakom lodplanet genom ögat är ej ridkonst utan
snarare en form av våldtäkt, som även i detta sammanhang ger mentala och
kroppsliga skador.
Han har all rätt i världen att uttrycka sig på ett sätt som jag aldrig skulle våga. Jag kan bara konstatera att min filosofi överensstämmer väldigt mycket med hans. Det här skrev han alltså för 15 år sedan. Sent ska syndaren vakna?
Falsterbo del III
Fredagens väder bestod enbart av blåst. Vilket innebar att dressyrhästarna var, ska man säga på tårna? Med andra ord gick inte allting som det var tänkt och det råkade utövas lite konster som inte alls ingår i ett dressyrprogram.
Men vi kan åtminstone konstatera att Patrik Kittels Deja inte är någon hopphäst.
Plus ett antal andra hopp och skutt och missar i kommunikationen. Just det, jag har faktiskt inte något emot alla dressyrryttarna i Falsterbo. Bara dem vars ridning jag inte sympatiserar med. En hel del kom in på framridningen och red väldigt mjukt och fint. Vilket var trevligt att se!
Falsterbo del II
Nedanstående citat är helt och hållet kopierade från TR. Det vill säga det reglemente som domaren följer vid sina bedömningar.
"Traven ska vara tvåtaktig, ren, regelbunden och elastisk" (Förtydligande: tvåtaktig innebär att den är liksidig, de diagonala benparen ska alltså vara på samma ställe i rörelsen).
Eller?
Piaff: "Allvarliga fel är: Svängande fram- eller bakdel. Överbelastning av frambenen (bakbenslyftet högre än frambenslyftet)."
Passage: "I passage rör sig hästen i mycket samlad, mycket eleverad, taktfast trav med förlängt svävmoment och tydlig kadens." "Varje diagonalt benpar lyfts och återvänder till marken växelvis och med jämn rytm."
Fast jag kan ju vara ute och cykla. Till exempel är det svårt att avgöra om bilderna ovan ska föreställa en häst i passage, samlad trav ("Samlad trav ska skiljas från arbetstrav genom en ökning av framdelens lätthet till följd av mer undersatta och böjda bakben samt ett något långsammare tempo. Hästens steglängd förkortas i förhållande till arbetstrav. Hästen ska med lätt framdel och bibehållen rytm röra sig med ökad schwung. Hästens vilande i steget med svävning som följd är felaktig.") eller bensprattel.
Och så är ju det här framridning. Inte alls tävlingsbanan. Så alla brister som syns här försvinner ju direkt när ekipaget kommer in på tävlingsbanan!
Falsterbo del I
Även iår besökte jag Falsterbo, även iår stod jag vid framridningen för dressyren och även iår blev jag chockad över vad jag såg. Jag vet att mina desperata försök at visa det här är som en droppe i havet. Jag kommer aldrig någonsin få de styrande att förstå det jag försöker säga. Jag kommer inte heller att få den stora massan att hålla med mig. Smaken är ju som baken. Vissa vill se artificiell trav som rent logiskt sett borde vara dålig för hästen. En spänd hals, men en flashigt uppspänd sådan. Hårda händer och sporrar som trycks in i sidorna blundas det för - eller bortförklaras. Men här kommer trots detta årets upplaga av bilder från Falsterbo. Från framridningen - jag orkade inte fota inne på själva dressyrbanan (även om jag ångrar mig hårt när det gäller minst ett ekipage). Och jag vet faktiskt inte om jag kommer att betala för någon mer läktarbiljett. Så kul är det inte att titta på slängande framben, hårda händer och spända halsar. Nog för att det ser häftigt ut men jag vet inte om det är vad som är dressyr för mig.
Sådärja, det var delar av årets skörd av ögonblicksbilder. Se och njut!
Rheinfallen!
Åh, igår spenderade vi typ hela eftermiddagen vid Rheinfallen. Så underbart vackert! Efter det blev det ett bad i Rhen och sen var man fit for fight igen. Det är dövarmt här nere! Eller vi snackar väl typ upp mot 35 grader men för en svensk är det väldigt varmt. Men jag ska inte klaga. Såhär mycket sol har min kropp knappt fått någon gång. Hoppas det innebär att jag lättare tar mig igenom vår mörka höst/vinter.
Min iPhone gör verkligen inte fallen rättvisa överhuvudtaget... Men, men jag har med mig systemkameran också :)
Min iPhone gör verkligen inte fallen rättvisa överhuvudtaget... Men, men jag har med mig systemkameran också :)
// Johanna
Välkommen till Schweiz!
Det första man ser man kommer in i Schweiz:
Välkommen till landet där man är innovativ. Cykeltolkning har fått en helt ny betydelse. Jag förstår mannen, uppförsbackarna i det här landet är liksom inte att leka med...
Välkommen till landet där man är innovativ. Cykeltolkning har fått en helt ny betydelse. Jag förstår mannen, uppförsbackarna i det här landet är liksom inte att leka med...
// Johanna