Vad jag konstant möts av när jag kollar runt på diverse bloggar är den där "kan du - kan jag-mentaliteten". Kanonbra tänk, kanske. Men sluta få det att verka så enkelt. Ta ridsporten som exempel. Det är inte svårt att nå toppen, det ser ni ju! Säger bloggarna glatt och berättar att de minsann har fått jobba sig till toppen. I det sammanhanget glöms det bort att de har hästarna på den egna gården. För de ha alla haft helt gröna, billiga unghästar som de utbildat själva. Ja, låt gå då. Men på det viset så glöms en så stor del ryttare bort. Alla ridskoleryttare som kanske kan få lov att ha en medryttarponny och där en lokal tävling är ett SM för dem finns inte med på kartan. För bloggerskorna har minsann börjat nerifrån och jobbat sig uppåt. Fast de har inte börjat i botten. De har börjat i ett övre medelskikt och det glömmer de själva bort när de försöker peppa sina läsare till liknande stordåd.

 

Jag inser själv att jag har haft en himla tur som haft en egen ponny hela min uppväxt och haft möjlighet att tävla. Likväl var jag avundsjuk på de ryttarna som kom in på banan med sina märkeskläder - det hade jag aldrig haft råd med! Den kategorin av ryttare tillhör de flesta bloggare. Precis som jag var avundsjuk på de ryttare som fick fina, färdigutbildade ponnyer och lättare kunde skörda framgångar. De som bloggare tar avstånd ifrån och visar att de minsann inte var, eller är, sådana ponnyryttare.

 

För det är liksom grejen med ridsporten, den är inte rättvis någonstans. Ta fotboll som exempel, de flesta har ändå råd att köpa ett par fotbollsskor till ungen. Sedan var det klart och barnet har plötsligt fått ett intresse. I ridsport funkar det inte så. När väl ponnyn är köpt så ska den stå någonstans, den ska äta, skos, försäkringen ska betalas, nya grejer behöver köpas, det ska tävlas, en transport köps. Ja, ni ser det är inte riktigt en sport för alla. Tyvärr syns även det ofta i eliten - framförallt på ponny- och juniorryttarna.

 

Det kan inte "allt går-tänket" ändra på. Det handlar om ekonomiska förutsättningar och de föds man in i. Det handlar inte om kan jag - kan du. Utan helt enkelt om turen att hamna i en familj med pengar. Då handlar det även om att vara ödmjuk även om avundsjukan bränner inombords. Likaväl för en ridskoleryttare som en som fått en billig, outbildad ponny. Hur lätt är det när du samtidigt får ett slag i magen av ytterligare en glad predikan över att "jag har minsann inte fått allting serverat på silverfat". Nej, inte så som du ser det. Men att tillhöra medelklassen och tävla sin låt vara outbildade ponny iklädd märkeskläder från topp till tå är att vara priviligerad. Det går liksom inte att komma ifrån det faktumet. Den dagen en bloggare inser det istället för att tala om allt jobb hen har lagt ner, det är dagen då hen även vinner min respekt och jag kommer kanske äntligen bli peppad av allt "pepptalk" istället för att se det som ett slag i magen och en känsla av att "jag inte har kommit någonstans". Trots att jag vet att ha haft ett heltidsjobb i 2 år vid 21 års ålder och samtidigt ha behållit båda fötterna på jorden är att ha kommit en bit i livet. Fast utan att kunna skriva karriärist på mitt CV.