Idag så begav mamma, syster och jag oss till Växjö och behöver jag säga att jag gjorde av en del pengar? Jag köpte iaf saker jag behövde och självklart en del till hästarna (jag menar vi började ju med hööks!). Det blev en trevlig dag och jag köpte det jag behövde.

Hästarna fick alltså en vilodag i dag och gick bara i hagen hela dagen ;)

 

 

Nu ska ni äntligen få veta, jag lånar en ny ponny! Ett sto på 13 år imp Irland (d-ponny) som vi lånar av en som vi känner. Hon kallas Quini och är snäll, trevlig som häst och mer kommer ni ju få veta om henne under tiden ;)

Idag så blev hon iaf riden i skogen tillsammans med mamma och oj, vad kul hon tyckte det var! :) Att få galoppera var superkul man drog så gärna på då, så ja en trevlig tur i fint väder.

 

Dagens äventyr gick till ungefär såhär. Vi red iväg i pannlampans sken och Dilko var sådär lagom spänd och tittade på konstiga ormbunkar och ljusa stenar. Det gick över när mörkerseendet började fungera. Vilket var ungefär samtidigt som jag hörde ett högljutt fnysande följt av ett rejält knakande. Med ens fann vi oss stå mellan två stycken högt fnysande djur. När min logiska del av hjärnan bearbetat det hela insåg jag att det mest troligt var ett par älgar. Vi väntade glatt tills båda två beslutat sig för att ta sig över vägen. Då fortsatte vi spänt framåt för att dyka ner i närmaste vattenpöl. Påminn mig om att visa herrn att han har en hel damm till förfogande...

Sen väntar en lite händelselös tid. Vi hinner galoppera uppför en backe. Efter det virrar vi ut oss på en fälla. Jag trodde bestämt att jag utan problem skulle hitta vår väl upptrampade stig med hjälp av pannlampan. Tji fick jag. Hade det inte varit för att jag ännu en gång lyckats skaffa en häst som fått MVG i nattorientering hade jag fortfarande befunnit mig på den där fällan...

Nästa problem var min synnerligen dåliga rek av färdväg. Jag hade inte en aning om att min väg innebar zickzackande mellan vedhögar, presenningar, sj-pallar och vedkapar. Turligt nog reagerade inte Dilko någonting på dessa hinder. Däremot höll han på att i samlad krabbgång krascha rätt in i ett taggtrådsstaket när han fick se en släpkärra runt hörnet. Efter att ha gett den en sur blick under lugg, väl i klass med mina, samt gett den en ljudlig fnysning fann jag att vi åter igen var på väg åt rätt håll. Tio meter senare var jag påväg att ramla av hästen i blotta förskräckelsen när en rörelsestyrd lampa tändes. Dilko suckade ljudligt och skakade på huvudet åt sin snarrädda matte.

Vilket han minsann fick äta upp när han en bit senare höll på att avlida på plats för att det stod fyra bildäck lutade mot en lagårdsväg. Inte för att han nu ville lyssna på mitt resonemang om vad som var farligast. Motvilligt gick han förbi och taktade sedan högst samlat rent demonstrativt en bra bit på vägen.

Efter en galopp där lycklig häst både hann småbocka och dra järnet uppför backkrönet så andades jag ut. Bara åkrarna kvar. Med högsta bromsberedskap ryckte vi fram mot åkrarna. Vår framryckning gick vingligt fram över första hagen, återigen överskattade jag min förmåga till nattorientering men den här gången kom vi rätt ändå. När vi tagit oss förbi första åkern kom Dilkos hagkompis i förstklassig spänd trav med tillhörande hög svansföring mot oss. Jag kom genast fram till att han måste tycka det var obehagligt att få min pannlampas sken rakt i ögonen. Innan jag hann fundera över att stänga av den fnyser han till och hoppar iväg. Instinktivt förbereder jag mig för att få stopp på vår reträtt till stallet. Turligt nog har jag bankat vett i skallen på min häst så han vände 180 grader för att istället göra tillbakaryckningen över säker terräng. Mina osande svordomar överröstade inte prasslandet av en hel flocks steg i gräset på grannens mark. Med nyfunnen vighet svingade jag mig av Dilko, dödshotade de förbannade vildsvinen och gav Dilko en tröstande klapp på halsen innan vi till fots framryckte hem till stallet. Närmaste vägen.

Snipp, snapp snut så var den sagan slut! Med det sagt så ska jag ta en dusch och gå och lägga mig för att sova ikapp förlorade timmar :)

// Johanna

Känner att uppdateringen är sådär men ska försöka bli bättre och skriva ihop de inläggen jag har tänkt mej. 

Idag så har iaf min ponny haft kul i skogen och ja, jag är nästan lite stolt över henne då en tur i skogen ensamma och kom både fram och tillbaka ;) Hon var så duktig, lite spänd och pigg så efter vi hade vänt var livet kul. Lite studs och taktning och så ville man gärna springa fort, lilla ponnyn! <3

 

Idag så har två ponnyer blivit ridna och båda har varit så duktiga :) Har en del inlägg att knåpa i hop vilket jag tänkte försöka hinna under veckan. Skickar iaf med en bild på något ni kanske inte känner igen, vad kan det vara? ;)

 

Äntligen höstlov! Så himla skönt :D Någon som håller med mej? Dock kommer veckan säkert gå alldeles för fort.. Idag fick iaf Isa sej ett pass på banan vilket gick lite sådär. Hon hade rätt mycket energi och det blev lite pannkaka av det ibland. Fast i slutet i traven kändes hon riktigt fin och jag fick henne att omvandla energin till något bra :) 

Igår så blev hårbollen klippte och hon hade satt lite päls igen kan man säga men nu så är den borta och hon fin.

 

 

Efter dagens halvbra ridpass med Dilko så satte jag mig och kollade på en massa gamla bilder och gick sedan in på Dag Nätterqvists hemsida för att återfå mitt tänkande igen. Jag vet ju vad jag gör för fel egentligen. Dels så är Dilko stel och stark i vänstersidan men det gör inte saken bättre av att jag sitter och vrålhåller i den tygeln. Dessutom så sitter jag och plockar för mycket i honom. Försöker få någon känsla av "total eftergivenhet" när jag egentligen ska leta efter ett stöd fram till handen. Dilko har ju gått så himla bra innan men så har jag återigen inte tränat på ett tag och dessutom inte suttit och läst min bibel en gång varje dag...

 

Vilket resulterar i att jag som är en stark motståndare till den där låga och runda formen ser mig själv rida min häst i den. Ouch, den insikten kändes rätt så rejält... Här sitter jag och tänker hur kasst det är att rida hästen med tredje halskotan som högsta punkt och bakom lod och så inser jag med ens att det är precis det jag själv faktiskt gör. Jag vet mycket väl att det är ett av de tydligaste tecknen på att det finns ett brott i muskelkedjan och att just det problemet sitter i huvud och hals. Jag vet precis lika väl att det är när hästen går där som den blir svår att reglera och så sitter jag och svär över att jag inte får igenom mina förhållningar som jag vill. Jag vet att den där känslan av att ha ett gummiband i händerna inte alls går att jämföra med när hästen ärligt suger tag i bettet. Ändå så är jag så pass dum att jag ännu en gång gör precis samma fel. Vilket jag troligtvis kommer göra ännu en gång och en gång till och ytterligare en gång. För jag kan inte testa en sak en gång och inse att det är fel utan måste testa många gånger innan jag fattar. Har jag dessutom inte någon som skriker att jag är totalt dum i huvudet och värdelös så gör jag det några gånger till bara för att.

 

Så nästa gång jag och Dilko ska ner till banan så ska vi träna på det där med självbärighet, nacken som högsta punkt, att suga tag i bettet och hamna med lodplan genom ögat-mungipan. Det är sjukt jobbigt för honom att gå där så det är väl inte konstigt om min unghäst som tappat en del kondition inte orkar längre. För han gick nämligen inte såhär när han hade konditionen kvar. Men nu vet jag åtminstone vad jag ska träna på. Men det får väl bli efter högvakt och övning och allt annat som hopar sig framför mig just nu... Så lite lagom när banan har frusit till en stenhård, knagglig dödsfälla så kan jag väl äntligen sätta mig på min häst och rida ett ordentligt dressyrpass igen...

 

Jag kan ha hittat ett litet problem med mig själv. När jag springer måste jag ha någon som är bättre än mig att ta rygg på. Annars så lallar jag mest runt och tar det lugnt. Nog för att jag är trött när jag kommer tillbaka men jag går inte direkt för max. Vilket inte är en jättebra egenskap om man planerar att göra ett maxtest. Ärligt talat är det en väldigt, väldigt dålig egenskap. Så när jag har "maxtestat" utan att ens vara så trött att jag behöver sätta mig (vilket delvis kan bero att det hällregnade) och kan jogga tillbaka utan att ens vara andfådd så har jag liksom misslyckats lite. Eventuellt bara. Så man skulle kunna säga att jag har identifierat lite av ett problem. Jag väljer helt enkelt att inte ta mitt test på allvar, skyller det hela på att det regnade småspik och blåste motvind hela vägen och tar nya tag imorgon. Jag har lyxen att vara ledig då så ska ta och göra det bästa av dagen njuta av att vara ledig. Läs: Försöka att inte riva lägenheten när jag klättrar på väggarna.

 

Dilko ska iaf ridas, vi ska ner på banan och se om jag kan lära mig att inte krampaktigt hålla i vänstertygeln bara för att han är stel i den sidan. Det hjälper liksom inte utan resulterar ändå bara i jag sitter och bär honom i tygeln. Tur att jag är så enormt duktig på att rida i teorin!

 

 

Idag så har Isa fått ha roligt, vi "hoppade" nämligen lite. Det var småhinder typ 40 cm men hon tyckte det var jätteroligt ändå! Jag började rida fram henne lite och då gick hon bra. Sen fick hon alltså hoppa lite och då drog hon så gärna mot hindrena, nu blev det inte så mycket men hon fick några språng ;)

 

 

Dilko har tillslut och äntligen fått skor på fötterna igen! Gladare häst får man leta länge efter. Herrn dansar runt till och med när vi är ute och skrittar. Trampar på som aldrig förr och slog hastighetsrekord i galopp idag när en backe forcerades i överljudsfart med två, små, vita öron spetsade rakt fram. Matte hade liiite svårt att få stopp på sin springare efteråt. Galoppen var inte heller riktigt lika "platt" som den har varit det sista utan det kändes som att han kunde trycka ifrån bättre med bakbenen.

 

Så till barfotaivrare säger jag bara såhär: Ja, visst hade det varit underbart om min häst kunnat gå utan skor! Den perioden han har gått utan skor har varit kanon för honom - det ska jag inte sticka under stol med. Problemet, enligt hovslagaren, är att Dilko har en väldigt tunn sula (vilket säkert går att bortförklara med diverse grejer). Saken är dock den att jag har verkligen gjort allt för att det ska funka att ha honom utan skor.

 

1. Han har gått på gräs. Ni vet det som hästar helt naturligt äter. Dessutom ängsbete som verkligen inte gödslas utan bra mat för en häst.

2. Han har gått ute dygnet runt. I en megastor hage. Med andra ord har han utan problem kunnat gå de där milen som han behövde. Om han velat och inte haft så ont i fötterna att han inte ville gå mer än absolut nödvändigt.

3. Han har fått kosttillskott innehållandes både zink och biotin. Vilket ska vara bra för hovarna, främja tillväxt och göra dem starka.

4. Han hade slitit av mer eller mindre hela hovväggen när han tappade skorna i somras så att trimma dem var helt omöjligt. Det fanns liksom inget att ta av någon gång. Han gick alltså på sulan hela tiden.

 

Så, jag ser inte vad mer jag skulle kunnat göra för att få det hela att funka? Som jag ser fanns det inget mer att göra. Jag kan nämligen inte tänka mig att se min häst lida bara för att jag i ren dumenvishet absolut ska låta min häst gå utan skor. När han inte under optimala förhållanden kan gå utan skor hur blir det då i vinter? Då ska han stå inne på nätterna. Vilket väl iofs hade varit den enda tid då han hade kunnat gå utan boots om det nu skulle frysa men inte snöa...

 

Jag är däremot väldigt glad över att ha en nöjd häst igen som är tillfreds med livet och tycker det är kul att bli riden igen! Det är något jag har saknat fullständigt den perioden han har gått utan skor.

 

Den här veckan har det inte hänt så mycket mer än de senaste, Isa har blivit riden och i tisdags fick hon ett pass på banan vilket gick kanon! Hon jobbade där jag ville ha henne och fick med bakbenen. Galoppen var lite svårare då hon låg på lite väl bra ibland men fick till det där med sen.

I onsdags fick min lilla busiga ponny en tur i skogen med mamma och Johanna. Började fundera på om hon hade ätit energipiller då hon var rätt pigg ;) Lite studs, extrasprång i galoppen för att tala om att hon visst kunde springa fortare än vad hon fick. Sista travsträckan drog hon en rejäl spark och hm.. travade inte :P Tror nog Isa hade kul :)

I torsdags fick Isa sej en promenad i skogen och sen jobbade jag även lite med Thunder Boy.

Idag så blev det lite dressyr igen och hon kändes riktigt fin!

 

 

 

Om nu tar och tittar på nästa intressanta grej så är det studien som gjorts på unga ryttare och deras syn på sin kropp. Det visade sig att ridtjejer var mer missnöjda med sina kroppar än andra tjejer i samma ålder. Men ärligt talat finns det någon som håller på med hästar som inte är förvånad? Jag har väl alltid sett stallet som en fristad där ingen bryr sig om hur jag ser ut men det beror mycket på att jag också alltid har haft hästen på vår gård. Med andra ord har jag varit rätt förskonad mot andra tjejers dömande blickar. Tar du dig sedan ut på en tävling får du plötsligt se en annan del av verkligheten.

 

Det går inte längre att ta sig ut på en tävling i en gammal sammetshjäm, chaps, för stor kavaj, ett gammalt vitt schabrak och ha kul på en tävling. Nu är det svindyra hjälmar för flera tusen på huvudet, en figursydd kavaj från något häftig märke, ridstövlar, det nya schabraket från X:s senaste kollektion och allt är på blodigt allvar. Vi kan väl ganska snabbt enas om att den här mentaliteten sprider sig även till de egna kropparna. De tajta ridbyxorna som inte riktigt går om midjan, kavajen som visar en liten, men fullt synlig, valk. Visst kan man skylla på tillverkarna av kläderna - jag har problem att hitta både ridbyxor och kavajer som passar min kropp trots jag inte på långa vägar är överviktig. När kläderna inte passar en helt normal kropp så gör det givetvis att tanken på att banta, gå ner några kilon genast kommer. Särskilt eftersom det är så naturligt i dagens samhälle att man borde träna, få bort den där lilla fettvalken och se ut som vilken undernärd modell som helst.

 

Addera sedan den otroliga utseendehets som finns bland tjejer idag. Och betänk sedan vilka det är som befinner sig i stallet och pysslar med hästar. Givetvis tjejer. Inte ens stallet är en frizon när det är mellan tjejer som mycket av pressen på att ha snygga kläder, en snygg kropp och alltid se bra ut kommer. Det är helt enkelt ett samhällsproblem som har spridit sig längre än vad vi själva vill inse. Något som är så otroligt synd. Hästarna bryr sig inte om hur vi ser ut. De struntar i om de är iklädda märkeskläder från topp till tå. De märker inte om du har de nya ridbyxorna från Animo när du rider. De ser till att de blir skitiga lika fort som de från Ullared. Jag tycker själv om att köpa märkeskläder - de är ju trots allt snyggare. Ja, inte ens jag har liksom kunnat blunda för det här utan följer lydigt med strömmen.

 

Du kan inte smidigt bota hästfolket från märkessjukan, den har snabbt rotat sig fort. Jag vet inte om jag vill det heller. Det jag vill är snarare att hästtjejer inte ska vara missnöjda med sina kroppar utan kunna gå till stallet och tänka - "vad skönt att det finns en plats där jag får vara jag". Vilket är betydligt svårare att lyckas med. Vi kanske ska börja med att förklara att det är inte utrustningen man rider med. Man vinner inte för att man har dyrast kläder. Man vinner för att man rider bäst, har lagt ner mest tid i stallet och tränat till svetten runnit. Det kan man inte göra om man hoppar över maten, eller ser till att alla pengar går till dyra kläder. Det kan man om man prioriterar sin egen och hästens hälsa först och tränar regelbundet för en tränare istället för att lägga pengar på ytterligare ett dyrt schabrak från vilket märke som helst med lite självaktning.

 

Men framförallt så gäller det att inte blunda för problemet utan ta det hela på allvar.

 

 

Jag har varit på en dressyrtävling igen. Egentligen borde jag sluta att befinna mig på de där tävlingsplatserna och börja med frimärkssamling. Det skulle skona både min plånbok och mitt hjärta. Men så råkar jag brinna för den där sporten. Och hatar att se den falla sönder allt mer. Nu var jag på en lokal dressyrtävling med final i division 3, med andra ord något av det lägsta man faktiskt kan tävla. Samtidigt är det där alla börjar någon gång och det är där man bygger grunden för alla och ser nya stjärnor födas. Med andra ord är det precis just där man ska satsa som mest. Ha de bästa domarna, de trevligaste funktionärerna, ett stöd som lyfter fram våra blivande proffs. Som vanligt arrangerade VRF en bra tävling där allting flöt på utan några problem.

 

Det jag såg som ett problem var domaren och hur, enligt mig, felaktig bedömning många ryttare faktiskt fick. Som jag ser det är det viktigaste i ett LC-program att man rider snyggt, prydligt, med mjuka hjälper och i en korrekt sits. Det är det som ska ge poäng. Klart att det ser flashigare ut med en häst med bra gång. Det är givet och kommer även helt naturligt generera mer poäng. Trodde jag. Vad jag såg som bedömdes idag var hur pass bra hästen krökte på nacken. Med andra ord något som inte ens är relevant i ett LC-program. Dessutom skiljdes det inte på att kröka på nacken och att gå i form.

 

Det var alldeles för många ryttare som slet och drog i munnen på sina hästar. Vad jag såg på dressyrbanan var vad som kallas för att såga. Rent naturligt så ger det här sättet att rida låga breda händer med en framåtlutad ryttare som studerar hästens hals. På det får du då dåliga övergångar och slarviga vägar. Jag kan inte på något vis klandra ryttarna. Vi talar om barn. De gör alltså precis som de blivit lärda. Däremot så undrar jag vad de vuxna som stöttar och hjälper barnet tänker. Nog borde de flesta se logiken i att drar man i tyglar som är fastsatta i en smal metallbit gör det ont i hästens mun. De allra flesta av oss är ändå eniga om att djurplågeri är fel men att dra i en känslig hästmun är helt okej? Klart att många föräldrar saknar hästkunskap och då är det inte lätt att ta sig fram i den djungel som ridsporten är. Det är inte lätt att hitta en bra tränare, hovslagare, veterinär, klubb och allt som nu behövs runt omkring barnet och hästen. Det är lätt att irra fel i labyrinten och hitta ett stolpskott som inte har det minsta koll - men får det att låta som att denne har det.

 

Då behövs det kompetenta domare som tidigt kan sätta ner fötterna och säga att "nej, det är inte okej att såga ner din häst i form". Framförallt behövs det eniga domare som dömer likadant och inte accepterar hård och ful ridning utan tydligt premierar mjuk och fin ridning med en bra sits. Det skulle alla tjäna på. Det går inte att ha domare som bedömer på helt olika sätt. Det finns ett reglemente att följa och om alla domare väljer att följa de paragraferna skulle vi också få se en helt annan ridning på dressyrbanorna. Och slippa se besvikna barn som inte förstår hur de kan vinna ena helgen och komma sist den andra. Samtidigt som föräldrarna frågande ser på tränaren som svarar "Det är en bedömningssport, du är duktig ändå". Det är en bedömningssport som styrs hårt av vad vår bibel - TR - säger men det verkar ha glömts bort.

 

Min fina ponny <3

 

Idag så var det dressyrtävling igen, finalen i div 3 som gick i Vetlanda. Eftersom det var så nära och det var flera klasser så red jag Isa i en LB:1 och så gick ju Mowitz lagklassen, LC:1. Isa var först ut och hon kändes så fin redan på framridningen, fick henne att jobba på bra och hon var med mej. Tycker även att känslan var så i programmet också, hon kändes mycket finare än de senaste gångerna! Hon var mjuk, trampade under sej ordentligt och lyssnade verkligen på mej :) Det slutade med 66,379 % och en tredje plats, är så nöjd med min duktiga ponny! :)

Sen v ar det alltså Mowitz tur och även han kändes fin på framridningen redan från början, vädigt mjuk och inte så stel i sidorna och han gick fram bra. Programmet tycker jag också gick bra, tyvärr blev han lite slöare och framförallt i sista galoppen men annars känns han fin och är stadig! Fick 62,407%, så känslan och resultatet var inte densamma.. Laget slutade på en 4:e plats. Däremot har det var jätteroligt att få rida Mowitz och jag har lärt mej en del, så jag tackar hans ägare så mycket för att jag fick låna honom! :)

Ni får med några bilder och filmen från Isa och mitt program!

 

 >

Jag och Isa

Då känner man sig rätt förberedd inför älgjakten:

Kan man förresten fira att man kommit hem från övning bättre än såhär?

Mysa i skogen i pannlampans sken tillsammans med världens finaste häst. Det kan liksom inte bli mycket bättre än så.

 

Nu ska jag ta tag i den här dagen och se om jag hinner med allt jag planerat! :)

 

// Johanna

Då är jag äntligen hemma igen efter att ha upplevt den underbara hösten på nära håll. Träd med löv i alla dess färger, ett rogivande smattrande på hjälmen när regnet häller ner, mörka morgonar där man i pannlampans sken virrar runt i blindo på förläggningen, det allt kallare klimatet där man ligger och huttrar i sin sovsäck för att något sänkt termostaten. En allt tröttare individ som efter ett tag hamnar i stadiet kan inte-vill inte-orkar inte men stiger upp ändå och fortsätter. För att inse att det är när man tänjer gränsen ytterligare lite som man inser vad man själv faktiskt orkar med. Man inser att ett 7-16 jobb är en dröm och att alla som envisas med att klaga över hur trötta de är efter jobbet borde testa att jobba 6-23 och sova i tält däremellan. Då har jag det ändå riktigt, riktigt bra! 

 

Det värsta var ändå att när man satt där ute på bajjamajjorna (enda stället jag hade 3G/4G-täckning) så läste jag också en massa inlägg om hur mysig hösten var. Hur man skulle njuta av hösten med en varm kopp te under en mysig filt samtidigt som man tittade på en film. Hur hösten var den bästa årstiden på året. Hur mysigt det var med de mörka morgonarna. Då var jag på väg att mer än en gång trycka avfölj på alla dessa käcka bloggar som svävar fram på rosa moln. "Men du skulle också kunna ha det så bra som oss" - det är inte relevant överhuvudtaget. Jag tycker det är rätt kul med övningar ändå. Så länge jag slipper läsa om hur bra alla andra har det när jag i jämförelse lever i misär ;)

Min nya kompis. Nog kom vi hösten riktigt nära jag och min när vi blev attackerade av höstlöv i alla färger (och några älgflugor) samt kände hur otroligt mysigt det var när regnet smattrade på hjälmen :) Fast kul hade jag och jobbigt var det! Fast mest roligt :)

 

// Johanna

Har varit på riktigt fotohumör nu, så jag tänkte att ni kunde få ta del av några :)

 

Äntligen får ni ett inlägg av mej igen, måste verkligen skräpa mej med uppdateringen! Iaf så red jag Isa på banan i går och hon kändes så fin. Mjuk och lyssnade, jobbade verkligen på fint och blev då så härlig att rida :) Lite tjabbig i vänster galoppen men fick igenom det sen, så det var ett bra ridpass :)

 

 

 

Som vetskap mina gamla, små datorhögtalare gick sönder. Jag trodde att de hade gått vidare till livet efter detta av rena åldersskäl. Så var det ju inte alls. Efter en närmare studie så insåg jag att ett par vassa kattänder hade bitit av sladden till en av högtalarna. Inte konstigt att den slutade fungera... Cognac har för tillfället utegångsförbud som straff ;)

// Johanna

// Johanna

Den här lilla hästen har jag hunnit med att rida i veckan:

Låt oss en sista gång prata om Pippi Långstrump. När man i SVT Debatt väljer att debattera faktumet att man valt att klippa bort det kränkande ordet neger inser man en gång för alla hur löjliga vi är i det här landet. Böckerna skrevs mellan 1945-1948 och mycket har förändrats sedan dess. Bland annat så har det hunnit lagstiftas om lika lön för lika arbete, rätt till föräldraledighet och alla yrken har öppnats för kvinnor. Utöver det så har vi hunnit med att kriminalisera barnaga, homosexualitet ses inte längre som en sjukdom, lagen om anställningsskydd har tillkommit, vi har numera rätt till 5 veckors semester och en ändring har gjorts i succesionsordningen så att även kvinnor kan ärva tronen. Ja, ni ser mycket har hunnit förändras i lilla landet lagom sedan Pippi Långstrump skrevs.

 

Nu skulle vi aldrig kunna tänka oss att kalla någon för "negerkung". Det är nedsättande och kränkande och anspelar på den tid då den vite mannen i hög grad förtryckte den afrikanska befolkningen. Både genom slavhandeln men även med hjälp av imperialismen där den vita mannen skulle hjälpa "de stackars efterblivna urinvånarna" till att få samma levnadsvillkor som de själva. Vi vet ju alla hur det gick.

 

Med det i åtanke är det då smart att lära dagens barn samma saker som vi själva fick lära oss? När rasismen är på frammarsch är det då smart att med näbbar och klor hålla kvar ett enda litet ord? Är det inte då det är dags för oss att inse att vissa saker förändras och följa med i utveckligen? När Astrid Lindgren själv ville göra om filmerna redan 1970 pga den rasism som fanns med så är det enbart löjligt av oss att envist hävda att vi inte ska förstöra hennes verk. Istället hade nog Astrid själv varit både stolt och nöjd över att hennes verk anpassas till att passa samhället även 70 år senare så att barn även i fortsättningen kan få njuta av hennes historier. För det finns ingen barnboksförfattare som är ens i närheten av Astrid Lindgrens nivå. Det bör även tilläggas att i den engelska och tyska versionen så kallas Pippis pappa för "Den Feta Vita Hövdingen", respektive "Kung av en Söderhavsö". Dessutom kallas han i den svenska nyöversättningen för "Härskare av Kurrekurredutterna". Det är alltså enbart i filmen som han fortsättningsvis har fått vara negerkung - då det var för dyrt att filma om allting. Jag kan inte se felet med att utnyttja dagens teknik till att ändra det här lilla misstaget så att alla barn kan få njuta av Pippi Långstrump?

 

Jag erkänner att det har varit dålig uppdatering av mej den här veckan men jag har verkligen inte haft något att skriva om. Vet egentligen inte vad jag ska skriva om nu heller, ingen som har något förslag på vad man kan skriva om? Ifall hatar jag älgflugorna som seriöst anfaller i flock så fort man kommer in i skogen och det är lite varmare ute... Skickar med några bilder från sommaren för att göra inlägget lite roligare ;)

 

 

...för idag körde jag upp för C-kort! Det blev en godkänd uppkörning så nu får jag köra lastbil på väg. Med det sagt så tar jag en välförtjänt helg! :)

// Johanna 

// Johanna