Lite sådär i efterhand kände jag att det var dags för mig att lägga mig i diskussionen vad gäller höjd ålder för ponnyryttare. För det första så svär jag över att den här regeln precis som alla andra som faktiskt hade gynnat mig kommer lite lagom när jag inte någon som helst nytta av dem. Jag är ju för gammal.

 

För det andra så innebär det här något som jag precis som säkert många andra unga ryttare har önskat. Ni vet den där känslan när man precis bytt sin lilla B-ponny till något större. När man 13 år gammal tittar på framridningen och inser att många av de här ryttarna är nästan vuxna. De har haft sina ponnyer i kanske 5 år, du själv har haft din i ett par månader. Är det rättvist? Nej, inte det minsta. Med uppdelade åldersklasser får vi plötsligt ett rättvist tävlande även för våra unga ryttare.

 

Sen har vi den andra gruppen "amatörryttarna", vilka inte verkar vara vatten värda i den här debatten. De som precis som jag såg till hästen istället för till för tävlingshetsen och kravet att nå toppen. Som egentligen inte har någon tanke att sälja sin älskade ponny av det patetiska skälet att du har blivit för gammal. Jag började bli för stor för Index i slutet - det är jag fullt medveten om. Men vet ni vad? Det var inte något som ändrades den 1/1 2012. Det var något som jag hade börjat bli mycket tidigare än så. För när jag började det där 19:onde året, gick mitt tredje år på gymnasiet och inte hade någon som helst aning om vad jag ville när jag hade tagit studenten då var jag 162 cm kort - precis som jag hade varit i ett par år. Jag hade tävlat min ponny under en längre period utan att någon domare ansett att vi var ett oproportionerligt ekipage. Lägg då till att min ponnytid var för så länge sedan att man inte heller lite smidigt kunde tävla sin ponny som storhäst och ni förstår att våra sista 8 månader bestod av att rida hemma. Men jag kunde inte tänka mig att sälja honom direkt efter sista tävlingen ändå.

 

Jag betvivlar nämligen starkt att jag var den enda som på min student delade glädjen med en klump i magen över att den stabila grund jag alltid stått på - skolan - plötsligt dragits undan från mina fötter. Känslan att vara på väg ut i något helt okänt utan att veta någonting om det hela. Blanda ovissheten över det nya "vuxenlivet" med att tvingas sälja sin bästa vän och du har helt enkelt skapat ett fullständigt onödigt problem. När allting förändras i livet är det skönt att ha en trygg klippa att luta sig mot. Vilket jag vill påstå att ponnyn som man haft hela sin tonårsperiod verkligen är.

 

Alla ryttare har nämligen inte råd att elitsatsa. Det finns de som rider för att de älskar hästar och tävlar på den nivån som ekonomin tillåter. De som utbildar ungponnyer för de har inte råd med en färdig ponny. Den gruppen av ryttare som kanske inte syns mest, inte hörs mest men som faktiskt är större än den grupp av ponnyryttare som har föräldrar med bra ekonomiska förutsättningar. En grupp som inte får glömmas bort bara för att de som betyder något är eliten. Och jag skulle vilja påstå att den gruppen jublar nu. Ridsporten börjar tvätta bort stämpeln som överklassport till förmån för folksport - se nu till att det inte förändras igen!

 

MEN. Om det nu blir det allra minsta tal om att stänga vissa cuper och tävlingar för den äldre åldersgruppen då kommer jag att protestera. Och jag kommer protestera högljutt. För att med en gång förstöra det bästa som hänt ponnysporten är inte rätt någonstans.