Då är jag äntligen hemma igen efter att ha upplevt den underbara hösten på nära håll. Träd med löv i alla dess färger, ett rogivande smattrande på hjälmen när regnet häller ner, mörka morgonar där man i pannlampans sken virrar runt i blindo på förläggningen, det allt kallare klimatet där man ligger och huttrar i sin sovsäck för att något sänkt termostaten. En allt tröttare individ som efter ett tag hamnar i stadiet kan inte-vill inte-orkar inte men stiger upp ändå och fortsätter. För att inse att det är när man tänjer gränsen ytterligare lite som man inser vad man själv faktiskt orkar med. Man inser att ett 7-16 jobb är en dröm och att alla som envisas med att klaga över hur trötta de är efter jobbet borde testa att jobba 6-23 och sova i tält däremellan. Då har jag det ändå riktigt, riktigt bra! 

 

Det värsta var ändå att när man satt där ute på bajjamajjorna (enda stället jag hade 3G/4G-täckning) så läste jag också en massa inlägg om hur mysig hösten var. Hur man skulle njuta av hösten med en varm kopp te under en mysig filt samtidigt som man tittade på en film. Hur hösten var den bästa årstiden på året. Hur mysigt det var med de mörka morgonarna. Då var jag på väg att mer än en gång trycka avfölj på alla dessa käcka bloggar som svävar fram på rosa moln. "Men du skulle också kunna ha det så bra som oss" - det är inte relevant överhuvudtaget. Jag tycker det är rätt kul med övningar ändå. Så länge jag slipper läsa om hur bra alla andra har det när jag i jämförelse lever i misär ;)

Min nya kompis. Nog kom vi hösten riktigt nära jag och min när vi blev attackerade av höstlöv i alla färger (och några älgflugor) samt kände hur otroligt mysigt det var när regnet smattrade på hjälmen :) Fast kul hade jag och jobbigt var det! Fast mest roligt :)

 

// Johanna