Ett äventyr i skogen!

Tja, har ju varit lite skralt med inlägg från min sida på sistone men det skyller jag på att jag varit iväg och stått högvakt. Nu är jag hemma igen så idag var jag och Dilko ute i skogen, vilket var ett tag sedan för oss båda. 

Dagens äventyr gick till ungefär såhär. Vi red iväg i pannlampans sken och Dilko var sådär lagom spänd och tittade på konstiga ormbunkar och ljusa stenar. Det gick över när mörkerseendet började fungera. Vilket var ungefär samtidigt som jag hörde ett högljutt fnysande följt av ett rejält knakande. Med ens fann vi oss stå mellan två stycken högt fnysande djur. När min logiska del av hjärnan bearbetat det hela insåg jag att det mest troligt var ett par älgar. Vi väntade glatt tills båda två beslutat sig för att ta sig över vägen. Då fortsatte vi spänt framåt för att dyka ner i närmaste vattenpöl. Påminn mig om att visa herrn att han har en hel damm till förfogande...

Sen väntar en lite händelselös tid. Vi hinner galoppera uppför en backe. Efter det virrar vi ut oss på en fälla. Jag trodde bestämt att jag utan problem skulle hitta vår väl upptrampade stig med hjälp av pannlampan. Tji fick jag. Hade det inte varit för att jag ännu en gång lyckats skaffa en häst som fått MVG i nattorientering hade jag fortfarande befunnit mig på den där fällan...

Nästa problem var min synnerligen dåliga rek av färdväg. Jag hade inte en aning om att min väg innebar zickzackande mellan vedhögar, presenningar, sj-pallar och vedkapar. Turligt nog reagerade inte Dilko någonting på dessa hinder. Däremot höll han på att i samlad krabbgång krascha rätt in i ett taggtrådsstaket när han fick se en släpkärra runt hörnet. Efter att ha gett den en sur blick under lugg, väl i klass med mina, samt gett den en ljudlig fnysning fann jag att vi åter igen var på väg åt rätt håll. Tio meter senare var jag påväg att ramla av hästen i blotta förskräckelsen när en rörelsestyrd lampa tändes. Dilko suckade ljudligt och skakade på huvudet åt sin snarrädda matte.

Vilket han minsann fick äta upp när han en bit senare höll på att avlida på plats för att det stod fyra bildäck lutade mot en lagårdsväg. Inte för att han nu ville lyssna på mitt resonemang om vad som var farligast. Motvilligt gick han förbi och taktade sedan högst samlat rent demonstrativt en bra bit på vägen.

Efter en galopp där lycklig häst både hann småbocka och dra järnet uppför backkrönet så andades jag ut. Bara åkrarna kvar. Med högsta bromsberedskap ryckte vi fram mot åkrarna. Vår framryckning gick vingligt fram över första hagen, återigen överskattade jag min förmåga till nattorientering men den här gången kom vi rätt ändå. När vi tagit oss förbi första åkern kom Dilkos hagkompis i förstklassig spänd trav med tillhörande hög svansföring mot oss. Jag kom genast fram till att han måste tycka det var obehagligt att få min pannlampas sken rakt i ögonen. Innan jag hann fundera över att stänga av den fnyser han till och hoppar iväg. Instinktivt förbereder jag mig för att få stopp på vår reträtt till stallet. Turligt nog har jag bankat vett i skallen på min häst så han vände 180 grader för att istället göra tillbakaryckningen över säker terräng. Mina osande svordomar överröstade inte prasslandet av en hel flocks steg i gräset på grannens mark. Med nyfunnen vighet svingade jag mig av Dilko, dödshotade de förbannade vildsvinen och gav Dilko en tröstande klapp på halsen innan vi till fots framryckte hem till stallet. Närmaste vägen.

Snipp, snapp snut så var den sagan slut! Med det sagt så ska jag ta en dusch och gå och lägga mig för att sova ikapp förlorade timmar :)

// Johanna





Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback