Jag får erkänna för mig själv att jag kapitulerar. Jag ger upp. Okej, alla barfotaivrare ni har rätt på en punkt. Min häst har fått helt otroligt fina strålar på alla fyra fötterna efter att ha gått utan skor ett tag. Att han sedan är så öm att han inte kan gå på grus är väl en helt annan sak. Strålarna ser väldigt bra ut. Fötterna med, faktiskt. Bortsett från att de är så nedslitna att han går helt på sulan. Vilket beror på att han har varit skodd. Jag vet det. Fullständigt medveten om faktumet att sömmen har slitit sönder hans hovar så till den grad att det inte går att slå dit några skor längre. Men jag får däremot säga att det är kanonbra med skor när de sitter som de ska och allting är perfekt. Dilko kan gå på alla underlag, får ett otroligt undertramp och trivs väldigt bra. Med en sådan här sommar där hovarna typ torkade sönder trots envis behandling med matolja är de inte riktigt lika bra. Jag vet.

 

Så, nu hoppas jag att Dilkos hovar växer fort. Av två anledningar. Ett: Han slipper vara så öm. Två: Då kan jag slå på skor igen. Ja, hade det nu varit så att han hade kunnat gå utan skor hade han fått det. Faktiskt. Men jag kan inte tänka mig att rida min häst med boots i ett år för att ha någon sorts form av tillvänjningsperiod. Alternativt trampa sönder alla våra åkrar... Det blir skor på så fort det går. Under tiden så glädjs jag över att min häst nu är en lycklig häst med hovar som fungerar precis som de ska. Bortsett från att han endast kan gå på gräs då... Man måste ju se det positiva i det hela!