Åh, jag älskar hästmänniskor ibland. För det första finns det en enda sak vi faktiskt kan enas om? Svar: Ja! Vi älskar vår häst. Alla andra är bara hopplösa fall som man eventuellt kan rynka på näsan åt. Eller om det är något utöver det vanliga, som Totilas, svälja sin stolthet och för en liten stund njuta av skönheten. Men annars så finns det olika läror om allt och ingen vilja att gå utanför sitt utpinkade revir och se sig omkring.

 

Framförallt så kan inte en tävlingsryttare under några som helst omständigheter hålla med en skogsmulleryttare eller ännu värre barfotaivrare. Herregud nej, det spelar ingen roll om skogsmullen har läst all litteratur som finns om hästens utveckling, biomekanik och allt som skrivits om hästutbildning under de senaste 2000 åren. Ryttaren i fråga har faktiskt inte ridit Grand Prix. Det som alla strävar efter. Ryttarna som kommit till denna nivå följs med trånande blick och en hängivenhet som är svår att slå. Försvaras så fort kritik anas och oftast kommer argumentet: "Har du ridit Grand Prix?". Kan inte skogsmulleryttaren svara ja på den frågan spelar det ingen som helst roll att samma ryttare fått en utdömd häst tillbaka till livet och nu visar upp en korrekt piaff. För hästen slänger faktiskt inte med frambenen. Dessutom är det ett kallblod och inte ett högpresterande halvblod vars gener gör att hästen vill bo på en tävlingsplats och är mycket, mycket svårare att rida.

 

På andra sidan står andra, som jag, och vägrar att ta till sig någonting om att få hästen att visa upp sig från sin bästa sida. Argt gnisslande tänder när något som eventuellt kunde tänkas vara vettigt ramlar ur munnen på en Grand Prix-ryttare. Men fortfarande utan att vilja ta till sig. För inte kan de ha rätt i någonting. Inte eftersom de låter hästarna slänga med frambenen och inte ser till hästens biomekanik. Att de sen tar hand om hästarna minutiöst spelar absolut ingen roll. Det spelar inte heller någon som helst roll att de vet exakt hur man får en korrekthet i en uppvisning eller få fram den där underbara känslan även på en dressyrbana.

 

Nej, istället blängs det på varandra och två läger skapas. Utan vilja eller motivation till att försöka kommunicera med varandra. Istället så delas bloggarnas kommentarsfält upp i precis samma läger där de olika parterna på olika vis försöker förödmjuka den andra. Inte konstigt att ridsporten är som den är. Inte heller är det konstigt att hästmänniskor räknas som en sort för sig. För det om något är vi!

 

Och ja, det är väl bäst att förtydliga: I texten ovan finns en viss underton av ironi.