En reflektion

När jag tänker efter så har jag kommit fram till en väldigt värdefull insikt. Ibland åtminstone, men ändå relativt ofta. Jag struntar egentligen i hur folk sköter sina hästar överlag. Jag må sucka, stöna och ifrågasätta men jag har (emellanåt) nått fram till den punkten när jag inte bryr mig längre. Jag har förstått att vi sköter våra älskade djur något enormt olika. Det enda jag inte förstår, och tycker är intressant, är hur vi kan ha så vitt skilda bilder av vad perfektion är. Det är rätt intressant att det finns hur många olika synsätt som helst på hur det ska se ut. Speciellt när vi har en egen liten bibel som tydligt talar om för oss vad som gäller. Då är det ännu mer intressant att det inte finns någon som tycker precis likadant.
 
Hade vi bara följt vår bibel så hade vi vetat precis vad som är rätt och vad som är fel. Nu gör vi inte det idag och då har vi dessa läger som envist smutskastar varandra med diverse glåpord. Kvar står vi alltså med och slåss om vem av oss som har rätt.
 
Vi tar några exempel.
Det här är vad jag anser är målet med ridning. Lyckas jag att få Dilko att göra sådana ökningar är jag mer än nöjd!
Någon annan anser att det här perfektion och att det inte kan bli bättre än såhär, någon gång, någonsin.
Någon annan som i sin frustration försöker att tala om vad som är rätt och fel. Enligt dennes synsätt. Må så vara att argumenten faktiskt är väl underbyggda denna gången. Dock fortfarande ett påhopp och inte rätt sätt att tackla snarstuckna ryttare.
Och så avslutar vi med vad som, enligt mig, är århundrandets mest träffsäkra bild. Med stor sannolikhet gjord av en NH-fantast som anser sig vara proffs på akademisk ridkonst och enbart vill hacka på riktiga dressyrryttare med riktiga dressyrhalvblod.
 
Hur ska vi någon gång kunna komma fram till någon vettigt istället för att enbart kasta skit på varandra? Och måste vi hela tiden tydligt säga "JAG tycker, tänker, anser" för att inte kränka någon som råkar ha avvikande åsikter? Nu inser jag att jag nog trots allt bryr mig ändå. För hästarnas skull. Sedan inser jag lika fort att om jag är den enda som faktiskt läser TR och försöker, så gott mina kunskaper nu räcker, följa vad som står där kan jag likaväl ge upp igen. Låtsas som att det regnar, leva i min egna lilla bubbla och träna min häst på det sätt som jag tror är bäst. För det är ändå det vi ryttare är bäst på, att göra saker och ting på vårt eget sätt.
 
 
 
 





Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback