När regnet smattrar på rutan utanför så fick jag faktiskt lite motivation till att skriva. Det går ju i vågor men nu så hittade jag ett ämne som jag kände för att tycka till om.

 

Jag följer givetvis en hel del hästbloggar och läser även regelbundet kommentarsfälten. Vissa bloggare håller jag med och andra sympatiserar jag inte lika mycket med. Generellt kan man väl säga att man filosofi med hästarna med går åt det klassiska hållet och jag beundrar dem som håller på med akademisk ridkonst betydligt mer än en vanlig Grand Prix-ryttare i dressyr.

 

Nåväl när man då kollar på "vanliga" hästbloggar med tävlingsinriktning så är det en massa tjat om utrustning hit och dit osv i all oändlighet. Det divideras om hästarna ska få gå ute och med kompisar eller inte, om de ska ha täcke på sig och vilken utrustning de ska ha ihop med vilka krav man ska ställa på utrustning. Det ska vara anatomiskt, tiptop med ett känt märke och svindyrt. Kommentarsfälten fylls medhåll - klart att utrustningen ska vara på det viset och totalt kostar mer än vad min häst gjorde i inköp. Det kostar att vara på topp - och framförallt kostar det att få hästen att få det så bra som den förtjänar. Och det är väl det argumentet som hugger till i hjärtat på mig. Ibland är det nämligen någon som påpekar att det blir ju väldigt dyrt men det slås ned rätt fort. Men det är just det dyrt.

 

Jag vill påstå att jag gör det så bra för min häst som jag bara kan men jag kan inte låta bli utan känna mig som en dålig matte när anatomisk utrustning, välutprovade dyra sadlar och "vetcheckar" kommer på tal. Min soldatlön är inte överdrivet hög och om inte jag ska leva på nudlar året runt så behöver jag välja lite vad som är viktigt eller inte. Givetvis vill jag inte åsidosätta min hästs välbefinnande men det känns som jag gör det när jag läser en del bloggar. Jag har inte råd att köpa en ny sadel, min häst får nöja sig med en begagnad. Jag har inte heller råd att köpa träns och sadelgjordar som kostar lika mycket som min sadel. Eller för den delen att köra min häst till veterinären "i förebyggande syfte", det räckte gott och väl med veterinärräkningarna när Dilko faktiskt var halt.

 

Det gör att jag känner mig som en dålig hästägare. Trots att min häst får leva livet i en gigantisk hage, med kompisar, gå ute dygnet runt, ridas väldigt mycket i skogen och överlag har ett bra hästliv. Trots det så känner jag mig dum när jag tänker på att Dilko har ett totalt oanatomiskt träns, en gammal vävgjord med stretch och en sadel som passades ut för två år sedan.

 

Sammanfattningsvis tycker jag det är tråkigt att hästvärlden har blivit så fixerad vid märken och dyra grejer. Poängen med en sport för alla försvinner när prislapparna på allting höjs. Inte gör det saken bättre att hästbloggar bejakar detta och ser till att köptvånget ökar ytterligare. Jag tror nämligen inte, innerst inne att min häst är den som har det dåligt. Jag tror på något vis att hästarna som står inne större delen av dagarna, aldrig får träffa några kompisar och gå ute i små fyrkanter mår sämre än Dilko. Och då kanske det anatomiska utrustningen blir ett sätt att bortförklara de andra bristerna i hästhållningen? Tävlingshästen har ju trots allt utrustning som passar perfekt (vilket är bra). Men jag kan ändå inte komma ifrån att jag tycker det är synd att ridsporten utvecklas åt ett håll där den blir till enbart för dem som har råd.