Jag blev så glad när jag började läsa en av våra ridsporttidningar, de hade nämligen tagit upp den här fula ridning som man kan se på framridningar på dressyrbanor m.m. Äntligen tänkte jag glatt! Tills jag läste artikeln. Att dumförklara en stor del av Sveriges ridsportutövare och försöka att skrämma dem är kanske inte den smartaste taktiken när man försöker belysa ett problem. Att återigen stoppa huvudet i sanden och blunda för problemen är inte heller rätt sätt. Att med en nonchalant framtoning hävda att det gav en bitter eftersmak att titta på en massa ögonblicksbilder på en tävling där minsann skribenten inte hade sett en tillstymmelse till dålig ridning är inte ett sätt att förändra.

 

Gör om gör rätt! Jag har i 5 år tittat på framridningen till Falsterbo och fotat en hel del under åren. Jag älskar att framridningen till dressyren är öppen för alla. Jag betvivlar dessutom att det finns en enda ryttare som tycker att framridningen ska vara stängd. Så länge inte denne ryttare inte har rent mjöl i påsen förstås. Förra året som ni kanske minns delades mitt blogginlägg på Facebook och vår blogg blev under en kort period den mest besökta på blogg.se. Dock hände det ingenting. Det blev ingen debatt, inga artiklar i tidningar. Det var upp som en sol och ner som en pannkaka. Vet ni varför? Jag har alltid varit nog med att beskära mina bilder så att det inte går att direkt peka och säga "men det är ju hen!". När folk inte heller kunde säga att det var deras idoler och lugnt kunde låtsas som att det var ryttare från andra länder (alla vet ju att rollkuren har sitt ursprung i Holland) så behövdes inte skenet hållas uppe. Även om vi alla vet, innerst inne, att även vårt land är drabbat av denna typ av dressyr.

 

Jag personligen tycker inte heller att vi ska hänga ut ryttarna men om det är vad som krävs för en debatt så visst. Men en debatt blir det inte genom att skrika om civilkurage. Nästa år får jag väl helt enkelt gå till någon glad funktionär som håller koll på framridningen men jag betvivlar att det kommer spela någon roll. Problemet ligger ju i att denna typ av dressyr premieras av domare och så länge den gör det kommer den också att utövas. På bekostnad av hästen. Dock vore det väldigt häftigt om nästa års rubrik i våra ridsporttidningar är något i stil med "Arg smålänning stoppade 90 % av ryttarna i dagens Grand Prix från att starta".

 

Förresten så är det inga ögonblicksbilder i fel vinkel i ett nedåtgående moment som jag har tagit. De speglar verkligheten rätt bra. Det var inte direkt så att jag satt och siktade på en stackars ryttare hittade ett felsteg och klickade direkt. Jag tittade, insåg att här har vi ex. starka händer och klickade lite bilder på ett ställe där jag kunde zooma som jag ville och inte hade en massa andra hästar ivägen. Trots det så är majoriteten av mina bilder på hästar med öppen mun. sträckta stångtyglar och hårt åtdragna nosgrimmor med en häst med stressad blick. Det roliga, eller tragiska, i hela det här är jag har flest bilder på ett enda ekipage och det är Ulla Håkansson och hennes Richelle inte på en enda bild ser hennes häst stressad ut, munnen är aldrig öppen och stången aldrig horisontell. Hur kan man bortförklara att den ryttare som jag tog sekvenstagningar på åtskilliga gånger inte har en enda bild som ser "dålig" ut medan ryttare som jag lite "random klickade på" har flera dåliga bilder på sig?

 

Det beror helt och hållet på hur ryttaren rider, hur denne väljer att få fram en sak (minns att det finns många vägar till samma mål) och hur hästens respons blir på de olika typerna av ridning. Antingen rider du lätt och mjukt, vilket jag anser att man ska göra om man tävlar en Grand Prix då ska man vara en så fullfjädrad ryttare att hjälperna som används är minimala och korrigeringar är onödiga. Tyvärr är det svårt att se den typen av ridning på en dressyrbana idag och jag har tillsammans med en bred massa av glada amatörer konstaterat att dressyren har förändrat sig. Man ser inte längre avspända ritter i total harmoni med en ryttare som med osynliga hjälper lotsar sin häst genom programmet. Nu flashas det, dras i stångtygeln, sparkas med sporrarna för att nå månen med frambenen. Allting på bekostnad av en individ som aldrig har bett om den behandlingen som är totalt oskyldig i sammanhanget: hästen. Och jag bävar över att folk försvarar det här. För nej, en tävlingshäst ska man inte behöva hålla i stångtygeln som om den vore din sista livlina. Den hästen ska lita fullständigt på sin ryttare och känna sig avspänd och säker med sin uppgift. Det gör väldigt få dressyrhästar på hög nivå idag.