Köpa framgång?
Ryttare som inte kan rida men får en bra ponny av sina föräldrar och så vips är man på elitnivå! Är det vad det hela ska gå ut på?
Något som jag är riktigt fel är ponnyhoppning idag mer eller mindre går ut på att föräldrarna har pengar. De flesta ponnyryttarna som tävlar på elitnivå idag har fått en ponny som redan var på den nivån när de köpte den. Efter ett halvår har ryttaren redan hoppat SM, fast de har inte lärt sig något om ridning och sätter bara på ponnyn ett skarpare bett om man inte kan kontrollera den. Att ryttaren sen inte vet vad dressyr ens är eller att ponnyn inte vet hur man gör när den kröker på nacken är ingen som bryr sig om, för de tävlar ju på elitnivå?
Jag är själv ponnyryttare och har några år kvar på ponny. Även om jag inte tävlar på elitnivå som många andra har jag lärt mig att rida. Jag har inte fått allt serverat på ett silverfat utan har fått kämpa med min ridning men det har gjort att jag har lärt mig väldigt mycket.
Om alla får färdiga ponnyer vem ska då ta ansvaret för ungponnyerna och utveckla våran hoppsport framåt? Det är frågan jag ställer mig när jag tittar på nationella ponnytävlingar idag.
Den där festivalen...
Sitter och lyssnar på musik, på mina favoriter som består av en blandning från Queen till Kapten Röd. Samtidigt tänker jag på att Melodifestivalen började igår. Första tanken som då dyker upp är ganska självklar. Vad finns det för mening med att tävla i musik? Om det är något som vi tycker olika om så är det väl ändå vilka artister vi tycker om? Så vad är då poängen med att tävla i detta och låta folket rösta? Det kommer ändå att bli någon som blir missnöjd, oavsett vem som vinner. Dessutom är enligt mig hela tävlingen otroligt överdriven. Och alla låtar låter exakt likadant som de har gjort de senaste 20 åren. Det hela har inte direkt utvecklats. Förra året stack Loreen ut och tur var väl det! Då fick ju Sverige tillbaka sin merit som ett stort "schlagerland".
Jag har bara tittat på de två låtarna som än så länge har gått vidare till final och är inte imponerad. Men så har jag ju en helt annan musiksmak än vad som spelas under Melodifestivalen. Igår valde jag därför bort Melodifestivalen, det drar liksom inte att titta på det hela. Istället såg jag på ett inspelat avsnitt av Gladiatorerna som på sitt sätt är lika kontroversiellt. Jag imponerades av utmanarnas styrka, vilja och mod istället för överdådiga kläder, imponerande dansnummer och ytterligare en schlagerplåga som ska spelas sönder på radion. För mig är det bästa sättet att slippa det hela, så behöver jag inte skriva sura inlägg på Facebook om att låtarna sög och det enda som var bra var mellanakten. För det hela känns bara som en komedi som spelas upp ännu en gång varje år, ungefär som "Grevinnan och betjänten" på nyår....
Tankar i kvällsmörkret.
Ännu en gång vill jag ta upp skolan. Och hetsen kring den. Ja, jag vet jag är gammal gick det gamla systemet och gled igenom min skolgång på en räkmacka. Ändock har jag min skoltid i färskt minne. Så nu tänker jag generalisera lite.
Alla ungdomar verkar idag tycka att skolan är det viktigaste på jorden, i alla fall om de är av kvinnligt kön. Och det är den, kunskap ska man aldrig förakta. Sedan har vi ett stort, stort, STORT men. De första betygen sätts i 6:an (ja tillåt mig att skratta!). Okej, det är ju bra. Att ungdomarna/barnen vet vilken nivå de faktiskt ligger på. Men vad har du för nytta av dina betyg i 6:an senare i livet? Kanske till nästa arbetsintervju? "Titta här, chefen, i 6:an så hade jag A i alla ämnen!". Eller kanske inte. Första gången du har behov av dina betyg är när du ska söka till gymnasiet. Och då talar vi om betygen ifrån 9:an.
Så snälla sluta hetsa! Är du 12 år gammal ska du inte hem och plugga till prov och läsa läxor i timmar varje dag! Det är ingen fara du hinner med sånt. Man behöver inte stressa fram en skoltrötthet. Nej, jag vet det är inte säkert att man blir skoltrött. Jag generaliserar okej? Och talar av egen erfarenhet. Min motivation tog slut andra terminen i 7:an. Med det vill jag säga att man kan ta det lite lugnt fram till slutet av 8:an. Innan dess? Håll dig över gränsen!
Ja, jag har noll koll på vad som krävs nu och allt ska visst vara sjukt svårt. Det ska inte gå att arbeta upp sina betyg osv. Men jag tror, och vet, att hänger man med på lektionerna, lyssnar och tar till sig det som sägs så tror jag inte att det är några svårigheter att få D. Eller att kunna jobba betygen under de sista terminerna med mer motivation och lite jäklar anamma.
För sedan kommer ju det som gäller: Gymnasiet. Där bestämmer du dig för om du vill bli läkare eller industriarbetare. Och där ska du jobba, slit som ett djur om du vet att du vill bli något. Satsa allt det du inte satsat tidigare och kom inte slutkörd, skoltrött och med noll motivation till gymnasiet. För det är där du bestämmer vad du vill bli.
Så snälla, tänk efter före. Plugga med förnuft och känsla kör inte slut på er i förtid utan satsa när det ska satsas. För mig stavas den satsningen: Gymnasiet!
// Johanna
Återkopplar till föregående
Med återknytning till mitt föregående inlägg. Jag måste säga att jag löste ut min situation efter stundeten riktigt bra! Jag ville inte (vägrade) att plugga vidare, gjorde GMU, fick ett jobb som jag faktiskt (trots allt) trivs med och ska inte klaga. Men visst inser jag att jag nu har ett större ansvar än när jag gick i skolan och då får jag ändå de flesta av mina uppgifter som en direkt order (; Men jag har lyckats bättre än många i min ålder. Antingen pluggar de, eller är springvikarier, alternativt är arbetslösa och klagar på att det inte finns något jobb. Det värsta är nog insikten, och uppvaknandet, att ojdå jag är visst inte 10-12 år gammal längre. Jag fyller 20 i år. Just nu får jag ändå säga att jag är nöjd. Jag jobbar heltid på ett väldigt omväxlandet och roligt arbete som passar mig bra. Mycket fys (vilket jag gillar så länge jag inte är skadad), slipper bry mig om vilka kläder jag ska ha, får vara ute mycket, har fått chansen att lära mig skjuta ordentligt med ett vapen vilket är obetalbart när jag ska göra de praktiska proven på jägarexamen, slipper allt löjligt tjatande om bantning, utseende och kläder samt det konstanta gnällandet som det är på en kvinnodominerad arbetsplats (jodå, jag har lite erfarenhet) och framförallt nästan varje dag bjuder på en utmaning.
Men visst, ibland önskar jag att jag vore typ 12 år igen. Varför klagade man då? Allt var så enkelt, för enkelt, och största problemet var de 20 engelska glosorna.
Ta vara på den tid som ges (:
Om vi nu ska vara fria, starka människor som vågar trotsa normerna hur hjälper det då oss att hela tiden få bilder, tips och idéer på snygga, moderiktiga kläder? Om du frågar mig hjälper det inte alls. Att följa någon som en dresserad hund i koppel och bete sig och se ut precis som den människan är väl motsatsen till det budskapet? För mig är det bara dubbelmoral som spys ut. Det kallas att stötta och hjälpa vilsna tonårssjälar och visst hjälper det. Men inte i den riktning jag vill se. Om vi slutade att fokusera på utseende då kommer vi att kunna bli starka människor, för då är det inte längre utsidan som räknas utan allt annat. Dagens outfit, modetips och förslag på kläder i all ära men för mig är det bara ett sätt för företagen att på ett ganska ohederligt vis tjäna pengar på vår konsumptionshysteri. Det värsta är att hetsen kryper neråt i åldrarna och du ska vara vuxen helst redan innan du har lärt dig att läsa. Den stora frågan är: När blev det så viktigt att växa upp och ramla in i vuxenvärlden med huvudet före medan man fortfarande går kvar i grundskolan?
När? Jo nu, när bloggarna har spridit sig som en löpeld och kan sprida sina budskap överallt och till alla. Inget fel med bloggar i grund i botten. Felet är att ingen ser det som konstigt att barn som knappt kan kalla sig tonåringar klär sig och sminkar sig så att de ser äldre ut än mig. Jo för jag är ju konstig, en sån där knäpp person som under hela min uppväxt kallades för pojkflicka. Så nej, utseendet har inte spelat någon speciellt stor roll för mig överhuvudtaget. Kanske är det därför jag reagerar? För att jag tycker synd om barnen. Jag kan ärligt säga att när jag var 12 år, då lekte jag. Klassens favoritlek var "Kalle i bollen", något vi gärna körde under sommaren på vintern åkte vi pulka, hade snöbollskrig och lekte "Herre på täppan". Pojkvänner då? Jodå, jag hade ett par kompisar som var killar och så mycket hade jag ju förstått att om jag var tjej så kunde jag ju inte vara kompis med en kille, det var ju en pojkvän. Men vad gjorde vi sedan? Jo, lekte. Om vi var kära? Nej, vi visste väl inte vad kärlek var. Det tror jag inte att någon gör i den åldern egentligen, oavsett hur mogen man är hur mycket man än försöker klä sig så man ser 10 år äldre ut. Man är inte mogen att förstå sådana saker. Punkt. Jag har givetvis ingen vetenskaplig studie som säger något om detta, det är bara mina egna erfarenheter.
Något som är säkert är att det kommer finnas tid till att vara vuxen senare i livet man behöver inte stressa fram till det redan när man är 12. Det finns nämligen en anledning till att man blir myndig när man är 18 år. Givetvis är det väldigt individuellt när man mognar och hur tidigt. Men. Jag tror inte att det finns någon som kan säga att denne handlade som en vuxen människa mycket innan denne fyllt 15 år. Tiden innan dess är bättre att fylla med lek och att sorglöst vandra omkring, testa det mesta och leva livet. Det är ändå bara 18 år av ditt liv som du kan göra det. Så nog hinner du allt med kärleksproblem, jobbansökningar, betala räkningar, ta körkort, besikta bilen, flytta hemifrån, deklarera, skaffa villa, volvo, vovve under resten av ditt liv. Jag lovar att när du sitter och funderar som mest på vad du ska göra efter studenten så önskar du att du vore några år yngre. Där och då kunde du leva i en sorglöshet med en trygg skola att gå till varje dag istället för att bli utkastad i ett arbetsliv du inte vet någonting om.
Ta ett djupt andetag och andas
Jag är trött. Bara så att ni vet. En sak är riktigt säker:
Sluta klaga på att skolan är jobbig, det är en stor, fet lögn!
Nog var jag trött i skolan men inte hade jag en tanke på att gå och lägga mig vid halv tio (halv elva får vi väl säga, gick upp en timma senare...) men det är ju löjligt. Jag var trött för att jag tyckte det var tråkigt, ointressant och fullständigt onödigt. Om det var jobbigt? Ärligt talat jag har glidit med utan att lägga ner någon energi överhuvudtaget. Vilket alla inte kan, det vet väl jag med! Dock så är en sak säker skolan ÄR inte så jobbig att man behöver gå in i väggen. Och tro mig jag vet. Jag gjorde alla uppgifter i sista minuten, trots mitt stressande kan jag inte påstå att jag blev utbränd. Så alla ni som stressar över skolan:
Ta ett djupt andetag, gör upp en plan och fokusera på det som är viktigt. Man hinner nämligen gå Teknikprogrammet ha 1 och en halv häst + fritid och jag är inget underbarn. Ta skolan seriöst men gå inte till överdrift, gör arbetena, gör dem bra och stressa inte för proven. Sluta hetsa och tävla det vinner ingen på, istället är risken bara att ni blir som jag; extremt skoltrött och hamnar på Ing 2 som trossoldat ;) Så får man märka av tröttheten som arbetslivet ger. Ha! Jag som trodde det skulle vara chill när man slapp läxor på kvällarna... Vad lite jag vet om allt!
// Johanna
Kläderna bör passa kunden, inte tvärtom
Idag har jag varit på mellandagsrea i Växjö, alltid trevligt att "fynda" lite grejer. Köpte bl.a. nya byxor, hade väl kanske två par eller något? Höll på att slå till någon när jag letade bland byxorna. Jag är kort, 162 cm över marken och väger ganska exakt 60 kg. Det ger mig ett BMI på 22.9, vilket gör att jag ligger inom "idealet" på 19-25, lite i mitten sådär. Jag behövde köpa byxor med 29 i bred (!). Det gör väl inte precis att jorden går under om man säger så. Så länge man bortser från att jag har 26-27 i mina gamla byxor, som passar. Sedan bör jag tillägga att min extremt smala syster som antagligen ligger på gränsen mellan undervikt och idealvikt behövde köpa 26, normalt har hon 24-25. Det betyder ju isåfall att Gina Tricot (där vi handlade) gör byxor för personer med riktig undervikt och därmed ser det som fullständigt normalt att personer på 170 cm väger säg en 50 kg...! Jag vet inte om det är något att skryta om? Särskilt inte med tanke på att de var i blåsväder för sina extremt smala skyltdockor för ett tag sedan.
Och ska jag fortsätta att klaga lite så vore det ju trevligt om inte tröjorna gjordes för anorektiker... Jag vet att jag har breda axlar och hyfsat kraftiga armar men jag ska väl kunna ha medium med tanke på hur liten jag är? Men det fungerar inte alltid, small kan jag glömma då sitter armarna som ett korvskinn från axlarna till armbågarna eller så håller jag på att spränga plagget i ryggen när jag tar armarna framåt eller uppåt. Ibland fungerar inte ens medium och då får jag säga att jag blir lite skrämd. Jag är ju inte ens tjock? Eller är jag det? Antagligen enligt dagens ideal och då funderar jag på om det är mig eller idealet det är fel på? Ska jag vara ärlig, idealet.
Modell iklädd tröja gjord för att passa storlek S-M.
Och en ytterst charmerande bild på mig innan en 6 kilos viktuppgång (jaja, bör väl tillägga att den uppgången nog mestadels var i muskler)... (;
Så? Vad jag vill komma fram till? Att klädbutikerna bör tänka efter vad de sänder för budskap till barn och ungdomar. Jag vet att jag inte är tjock och jag tänker inte banta för att kunna ha XS i tröjorna eller 24 i jeans. För övrigt skulle det vara helt idiotiskt om jag ska kunna klara av mitt arbete som soldat. Men jag tror att när klädbutikerna spyr ut idéen att man ska vara smal som en sticka så börjar nog flera fundera på om de kanske inte ska banta lite. Särskilt om man inte längre kommer i den storleken man har haft under flera år. Jag har en anledning till att inte vilja banta, istället borde jag träna betydligt mer än vad jag gör och därmed även äta mer... Men jag är nog ganska ensam om att vilja behålla min vikt för att kunna marschera med 20 kg utrustning, kräla runt i skogen i full stridsutrustning eller stå på skjutbanan med 5 kg AK5-C i händerna iklädd full stridsutrustning.
Jag kan avsluta med att jag anser att så länge man är frisk och sund så har man ingen som helst anledning att banta. Vill man absout nu få bort en ful mage så träna då men glöm inte att om träningen ska få någon effekt så får man inte glömma att äta. När jag tränar så gör jag det för att bli starkare. Att känna att man blivit starkare och kan kasta runt med saker man knappt orkat lyfta innan det är en så enormt mycket häftigare känsla än att kunna komma i ett par jeans gjorda för underviktiga.
Jag kan avsluta med att jag anser att så länge man är frisk och sund så har man ingen som helst anledning att banta. Vill man absout nu få bort en ful mage så träna då men glöm inte att om träningen ska få någon effekt så får man inte glömma att äta. När jag tränar så gör jag det för att bli starkare. Att känna att man blivit starkare och kan kasta runt med saker man knappt orkat lyfta innan det är en så enormt mycket häftigare känsla än att kunna komma i ett par jeans gjorda för underviktiga.
Om det där med näthat osv...
Om nu alla skulle sluta fixera sig så mycket på utseende, kläder, smink och allt vad det innebär kanske vi också skulle sluta bry oss om vi blev uthängda? Givetvis tycker jag synd om de som blev uthängda och anklagade för att vara horor/ slampor och allt vad det nu var. Det var hemskt och ett rent idiotiskt sätt att försöka få uppmärksamhet av personen bakom kontot.
Men om vi nu kunde strunta i det här med utseende för ett tag och inte låta "Fan, vad ful du är!" vara det värsta någon kan säga till en så kanske vi skulle må bättre. Tänk om vi istället kunde bli värderade efter vilka vi är och vad vi gör. Då kanske vi också skulle kunna få ett samhälle där vi slapp barn i 12-årsåldern som bantar, färgar håret, noppar ögonbrynen, sminkar sig, visar upp sig i bikini och har mer kläder i sin garderob än vad jag har haft under hela mitt liv. För ärligt talat, vad är det som gör det så viktigt att vara snygg? För att få uppmärksamhet? Grattis, du har lyckats! Men en sak är säker, du kommer inte att vara snygg och slimmad hela livet. Däremot kommer du alltid att kunna vara en stark individ med bra åsikter som ställer upp och hjälper sina medmänniskor. Är inte det mer värt än 5 sekunder i rampljuset?
Om vi nu kunde låta utseendets vikt försvinna ett tag så tror jag att vi skulle få ett samhälle där vi alla mår bättre. För komplimangen "Du är så snygg, ge mig ditt utseende" är bara byggd på ett ideal, alla människor är vackra men med rådande ideal finns det få som utan retuschering når upp till de kraven. En kommentar, eller en komplimang, om hur klok, vänlig och trevlig du är, det är ord som du ska ta till dig av. Utseendet må ha betydelse men ytterst handlar ändå allting om din vilja, kunskap, goda människosyn och ditt mod oavsett vad du vill göra med ditt liv.
The Hobbit
Igår tog jag mig en trip upp till Skövde för att hälsa på mina kompisar från GMU:n. Då passade jag på att se The Hobbit eftersom det var några som tänkte gå på den.
Kortfattat: Detta var en av de bästa filmer jag har sett!
Thorin Oakenshield, dvärgarnas ledare och prins över ett förlorat land.
En lite längre recension: Peter Jackson har lyckats lika väl med The Hobbit som med LOTR-triologin och jag satt, trots mitt pressade tidsschema, helt förtrollad av de underbara vidderna, de roliga dialogerna som lika fort byttes mot allvar, och av ett skådespeleri som fick mig att tro på att Hollywood nog faktiskt har både snygga och bra skådespelare. Något jag funderade på efter att ha sett Breaking Dawn. The Hobbit saknar overkliga kärleksdraman men inte snygga och bra skådespelande huvudrollsinnehavare, däremot är det en total avsaknad på kvinnliga huvudrollsinnehavare vilket man får skylla Tolkien och inte Jackson för.
Peter Jackson valde att inte glorifiera dvärgprinsen utan gjorde istället en vinkling där man faktiskt fick se en mänsklig (dvärgisk?) sida. Något som, om jag inte minns fel, skiljer sig mycket från boken. Överlag så skiljer sig det mesta från boken. Men. För en gångs skull kan jag inte säga att boken är bättre, utan måste ärligt erkänna att den här tolkningen där man får mer förståelse för händelserna i LOTR gör filmen till bättre än boken. Även anledningen till dvärgarnas äventyr förklaras på ett sätt som gör att man förstår dem, och deras vilja att lyckas.
Fíli och Kíli, tillsammans med Thorin mina favoritdvärgar (behöver jag säga varför de är favoriter?).
Bilbo, den lilla oönskade hobbiten, visar på ett underbart vis hur man inte behöver bara störst, bäst och vackrast utan det räcker med ett gott hjärta och mod. Här är en av likheterna mellan LOTR och Hobbit, att man hoppas på att den lilla människan ska lyckas och saknar därmed på ett sätt hjältar. Nog för att både människor, dvärgar och alver slåss med ett ursinne och en konst som ingen annan behärskar så hamnar ändå allt hopp på att den lilla människan (hobbiten) ska lyckas. Om inte faller allt oavsett hur bra härförare och orchslaktare alver, människor och dvärgar är. Med andra ord, en film med en djupare tanke bakom som är sevärd bara för att den är bra filmad, med bra skådespelare och en avslappnade actionrulle i fantasymiljö. Men framförallt för att den har ett budskap bakom som tydligt visas och inte bara är till för vår egen avkoppling från vardagen.
Ja, jag vet om att djur har dött för den här filmens skull. Och vet ni vad? Jag stör mig inte på det. De var oskyldiga, ja, men om man ska tänka på alla djur som dör oskyldiga varje dag så bör alla sluta köra bil och åka tåg och buss med tanke på alla oskyldiga djur som dör i trafiken varje år. Allt för att människan ska kunna må bra, få sin frihet och trivas. Vart ligger skillnaden i att djur dör för en film eller för att vi ska åka iväg till släkt, vänner, träningar osv?
// Johanna
Jag har en dröm
Jag har en dröm. Egentligen har jag flera drömmar men just nu drömmer jag om något annat, något som jag vet kommer att vara en dröm i många år. Om den ens blir verklighet någon gång. Det är att vi alla människor i Sverige ska kunna leva tillsammans utan att allt man gör eller säger tolkas som rasism. Att man inte stirrar ner på någon i slöja och tänker tankar om kvinnoförtryck. Utan att vi ser alla som människor med olika historia och traditioner, traditioner som givetvis ska bevaras för alla människor skull. Börjar man att ändra, göra om och riva upp traditioner förstörs även vår kultur. En kultur är inte som ett sätt att vårda en häst - något man ändrar efter nya vetenskapliga rön. Det är något som vi länge har levt efter och något som har blivit oss. Jag kan tänka mig att vi blir skrattade åt när vi hoppar runt träd och fallossymboler och föreställer grodor eller går sjungade i ett ljusprytt "ku-klux-klan-tåg". Men vi skakar samtidigt på huvudet åt idéen med att fasta och bära slöja.
Om vi ska kunna acceptera varandra måste vi sluta att ändra och ta bort saker som skulle kunna uppfattas som fel. För vad är fel egentligen? Är det fel av oss i Sverige att äta pepparkakor? Dvs, att göra något som vi har haft som tradition under lång tid. Det skadar inte någon att jag äter en pepparkaka, trots allt ska den ju göra mig snäll. För mig är det något harmlöst som hör julen till inte precis någon form av apartheid.
Kanske ska vi lägga fokus på rätt saker, samtidigt som vi har diskuterat pepparkakornas vara eller inte vara har Musikhjälpen samlat in pengar för att barn ska få rätt till rent vatten oavsett var de bor. Vi kanske ska börja där och hjälpa de som behöver vår hjälp istället för att diskutera bagateller som inte skadar någon? Jag tycker att Sverige ska öppna sina gränser för flyktingar. Men jag tycker det är fel när vi ser på invandrare som något konstigt och exotiskt som vi måste ta hänsyn till. Hade jag flytt till ett annat land hade jag hellre velat komma in i det samhället så fort som möjligt och lära mig kulturen i det landet samtidigt som jag behöll mina egna traditioner. Det kanske bara är jag men jag skulle skämmas om någon var tvungen att ändra sig för min skull. För mig är alla människor fria att tycka, göra och vara precis som de vill inom ramarna för en demokratisk värdegrund och de gällande lagarna. Men att alla människor ska kunna leva, vara och göra som de vill i ett land det är en dröm jag har.
// Johanna
Du är inte cool för att du vågar kommentera anonymt
Jag vet inte vad det är som gör att avundsjukan gror så bra just i vårt avlånga land. Kanske är det faktumet att vi har 300 dagars vinter och redan är bittra. Eller så är det en otroligt smittsam epidemi som gör att vi kan sitta bakom våra anonyma datorskärmar och klicka iväg den första tanken som kommer upp i huvudet ut i cyberrymden. Eller så har vi missförstått det där med demokrati och yttrandefrihet fullständigt.
Nej, det går inte att stoppa allt skitsnack som vi dagligen roar oss med. Men. Nog kan väl varenda människa tänka ett steg längre och fundera på konsekvenserna av en kommentar? För att förtydliga så finns det olika sätt att skriva kommentarer på bloggar och liknande forum. Antingen så argumenterar man sakligt om något där man har avvikande åsikt eller så skriver man en dräpande kommentar om hur dum i huvudet någon är.
Det är svårt att räkna ut vilken kommentar som bäst för en diskussion framåt och även kan ge artikelförfattaren lite nya perspektiv. Nog för att man kan bli provocerad av att se andras framgång och lycka men inte mår någon bättre av skicka en kommentar där man anonymt talar om hur provocerad man blev? Jag kan ärligt erkänna att ibland kan jag inte unna alla deras framgång. Sedan tänker jag till och kommer på att de inte har glidit på en räkmacka utan faktiskt arbetat för det här, hårt. Och väntar med min kommentar om vilken rosa bubbla de lever i. Tänker att alla har inte samma förutsättningar här i livet och alla vill inte göra samma saker. Så tänker jag ett steg längre:
Nej, jag vill inte bli den där storbloggaren. De når ut till många, många fler människor än vad jag kan drömma om men till vilket pris? Är det värt att få kommentarer om hur ful, dålig och dum man är mot att man kan sprida sina åsikter fritt? Jag har läst ett antal inlägg om att man vänjer sig och slutar bry sig. Men jag tror ändå att det finns en del djupt inom en som faktiskt känner ett stygn av smärta varje gång en hatkommentar droppar in. De bloggare som faktiskt står ut med det här varje dag tycker jag ska ha en stor eloge, de om något är starka människor som borde hyllas. Du är inte stark för att du anonymt vågar kritisera någons utseende eller egenskaper, du är stark för att du trots all kritik fortsätter att lägga upp bilder på dig själv och visa upp dina tidigare kritiserade brister.
Konstruktiv kritik är lika viktigt som beröm
Jag kanske är hård och orättvis men efter att ha tränat för en hård tränare i flera år, där beröm var ett "såja", och därefter gjort militär utbildning i 3 månader så blir man kanske sådan. Därför reagerade jag när jag var inne på KM:et i dressyr i går. Det var "bra", "det ser jättebra ut", "fortsätt så, hen är kanonfin där" i massor. Inget fel med beröm om det kommer i lagom mängder. Och. Vid rätt tillfällen.
När hästen går och studerar stjärnorna är det inte bra. Sedan kvittar det om det är första dressyrtävlingen. För oavsett om nu ekipaget bara tävlat hoppning innan så är det ingen ursäkt till att hästen inte kan kröka på nacken. Det gör inte heller att det ser bättre ut. Jag vet att det för många bara var en kul grej att testa på. Och det säger jag ingenting om, sanningen är den att det har jag själv gjort och hade tänkt göra.
Det jag inte förstår är varför vänner och föräldrar håller uppe något sken av att det ser bra ut? Är det inte bättre att säga till sitt barn eller kompis att "vi tar det som en kul grej gör ditt bästa och ta det som en träning inte en tävling". Att inge falska förhoppningar måste vara ännu värre än att ärligt säga till någon att "nej, det är inte fläckfritt men kul att du vill testa för att se vad du har att träna på". Jag vet själv hur jobbigt det är när man har byggt upp höga förväntningar på sig själv och sin ponny och det blir pannkaka av alltihop. Att uppmuntra och förstärka det här borde, för barnens skull, vara förbjudet. Tänk efter hur det sedan blir för barnet när hen läser domarens kritik? Hur förklarar du varför hen ligger sist när du på framridningen blivit upphöjd till skyarna?
Får du bara beröm vet du inte vad du ska arbeta på, kan inte utvecklas och framförallt du tar inte till dig av det beröm du får eftersom du får så mycket. Under 3 månader i Skövde minns jag bara en gång när jag fått riktigt mycket beröm. Då hade jag skjutit bäst av hela gruppen. Den gången var det nog befogat att få ett "det ja, Hermanson" tillsammans med ett leende.
Beröm alltså det som är bra och ge konstruktiv kritik på resten. Försök helt enkelt att hitta en balans, något jag har svårt med då jag kritiserar mycket mer än jag berömmer. För mycket beröm är lika destruktivt som för mycket kritik, att sväva på rosa moln är lika illa som att tro att man är värdelös. Så glöm inte bort att konstruktiv kritik är lika viktigt som att få beröm.
Vad är skillnaden mellan en häst och en speedwayklubb?
När hästtjejerna skänker veckopengen till Sara Algotsson för att hon ska ha möjlighet att få ha kvar sin nästa OS-häst förlöjligas det i TV4.
När 8-årige Oscar skänker pengar till en speedway-klubb i kris hyllas det. Läs HÄR.
Hur ska man tolka detta? Är det okej för killar att skänka sina veckopengar till en krisdrabbad speedwayklubb men inte okej för tjejer att skänka pengar till en häst? Jag trodde att vi levde i ett fritt samhälle där man fick göra vad man ville så länge det inte skadade någon. Vilket det varken gör om du skänker pengar till en häst eller en speedwayklubb. En kalkon till detta klipp måste jag säga, och framförallt till den dåliga researchen bakom.
För vad är skillnaden mellan att vilja se speedway i Tallhult eller att vilja se Sara Algotsson Ostholt på Mrs Medicott? Jag ser inte någon men jag kanske inte har samma glasögon som sportjournalisterna...
Modig: en recension
Eftersom jag råkar ha en liten förkärlek för fantasy samt animerade filmer så har jag väntat på ett tillfälle att titta på Modig. Det tillfället kom idag och jag kan bara säga att filmen uppfyllde mina förväntningar! Senast sedda animerade film var Trassel och jag måste säga att Modig slog den med hästlängder.
Där Trassel var den typiska Disneyfilmen med en prinsessa i nöd som givetvis behöver räddas av en prins (eller nåja, den snyggaste tjuven jag sett på en film) är Modig motsatsen. Huvudpersonen Merida är en tjurskallig dam vars hobbyer är att rida och skjuta pilbåge (vilket hon är en jävel på!). Hennes mor gör allt för att stöpa om denna pojkflicka till en riktig prinsessa utan att lyckas. När modern sedan bestämmer att Merida ska giftas bort tar hon inte det som prinsessa bör. Nej, hon ser till att välja utmaning till bågskytte och vinner sedan tävlingen. När detta inte hjälper för att få modern på andra tankar då rider hon till skogs och finner en häxa som lösning på problemen. Om nu häxan löser Meridas problem på bästa sätt, det kan diskuteras...
Det här är Pixars första film med en tjej i huvudrollen (Trassel är en Disneyfilm) och de gör den bra! Istället för att välja Disneys spår med flickor i nöd gör de en Ronja Rövardotter i skotsk medeltidsmiljö. Merida behöver inte någon prins som står vid hennes sida, hon klarar sig själv. Filmens budskap är tydligt "flickor ska ha samma rätt att välja sitt öde som pojkar". Och ja, vad kan vara mer passande än det i ett samhälle där ordet hen och orakade armhålor i TV väcker mer debatt än rasister i riksdagen?
Tänk inte...
Så då har jag sett alla Twilight-filmerna. Den sista var nog bäst tror jag, med det inte sagt att den var bra. Du ska helt enkelt inte se Twilight om du råkar tänka lite och kritisera. De stereotyper som fanns i denna filmen var ju bara löjliga att se. Ryssarna och araberna var de enda som inte kunde prata flytande engelska. Dessutom var ryssarna de enda som ville starta krig medan amerikanerna gjorde allt för att få till en fredlig lösning. Nåväl, så har jag också hört att det fungerar i världspolitiken...
Men, men om man nu bortser från det och ser på filmen från hur pass bra underhållning det var så är den helt okej. Kul att se att Kristen Stewart hade tränat in ett ansiktsuttryck till så jag räknade nog till 4 olika miner, under 2 timmar. Dock såg Robert Pattinson istället ut som han skitit ner sig men man kan ju inte få allt här i världen (;
Nästa film jag ska se på bio är The Hobbit och om Peter Jackson har misslyckats med den filmen då är inte jag det enda Tolkien-fanet som blir besviket!
// Johanna
Men, men om man nu bortser från det och ser på filmen från hur pass bra underhållning det var så är den helt okej. Kul att se att Kristen Stewart hade tränat in ett ansiktsuttryck till så jag räknade nog till 4 olika miner, under 2 timmar. Dock såg Robert Pattinson istället ut som han skitit ner sig men man kan ju inte få allt här i världen (;
Nästa film jag ska se på bio är The Hobbit och om Peter Jackson har misslyckats med den filmen då är inte jag det enda Tolkien-fanet som blir besviket!
// Johanna